Om mitt jobb på kvinnojouren

CNV00012min.jpg
CNV00011min.jpg

lite analoga körsbärsblom pga längtar sönder mig till våren

Ni är ett gäng gulliga och vill veta mer om mitt jobb, så vi kör ett "det här jobbar jag med"-inlägg! Jag jobbar just nu på Leeds Women’s Aid, kvinnojouren här i Leeds alltså. Jag är en “Relief Worker” vilket betyder att jag gör samma jobb som alla andra men utan fasta timmar eller arbetsplats, jag hoppar helt enkelt in där jag behövs. Leeds Women's Aid arbetar för att kvinnor och barn ska leva ett liv utan våld, och fokuserar då främst på våld i nära relationer. Ofta från en partner, men också från föräldrar, syskon eller barn. Vi kan erbjuda:

  • skyddade boenden för kvinnor och barn som behöver fly från sina hem, ofta till en helt ny stad, för att undkomma våldet.
  • stödgrupper för kvinnor som lever i, eller har levt i, våldsamma relationer. Målet för dessa är att de ska få större förståelse för våld i nära relationer, hur maktstrukturer i relationer både upprätthåller och möjliggör våldet, hur detta påverkar kvinnorna och deras barn. Kvinnorna får prata om hälsosamma relationer och hur en går vidare efter att ha levt i en våldsam relation. 
  • ett “community DV team” som besöker kvinnorna i deras hem eller på säkra, neutrala platser som läkarmottagningar eller skola. De hjälper till med både praktiska grejer (som att söka bidrag, att separera på ett säkert sätt, eller vidta säkerhetsåtgärder som att byta lås eller installera panikalarm) och emotionellt stöd.  
  • ett “IDVA team” (IDVA är förkortning för Independent Domestic Violence Advisor) som jobbar med säkerheten kring kvinnor som lever under hög risk från våld. De erbjuder stöd genom den juridiska processen, och arbetar tillsammans med polis och andra aktörer för att förhindra att kvinnorna kommer till skada. 
  • och en hjälplinje som är öppen 24/7 dit en kan vända sig för råd och stöd.

Just nu jobbar jag på hjälplinjen eftersom de är i desperat behov av avlastning då de i princip går på knäna för att det är så mycket att göra, dessutom har de lyckats säkra funding för att anställa mer personal så då passar de på att ringa in mig så ofta de kan. Mitt arbete på hjälplinjen går i princip ut på att jag ska ge råd och stöd till kvinnor som lever i våldsamma relationer eller anhöriga som är oroliga för någon i deras närhet. Ibland så ringer även lärare, läkare, soc. eller andra som vill ha råd kring kvinnor de jobbar med. Om kvinnorna vill ha stöd och hjälp bedömer jag om det är något vi kan erbjuda, annars så ger jag dem information om vem/vilka de kan kontakta för att få den hjälp de behöver (t.ex. advokatbyråer, terapi och sånt.). Om det behövs lägger jag också upp en “safety plan” med kvinnorna, hur de ska hålla sig säkra från våld och vad de ska göra i en nödsituation. Men min främsta arbetsuppgift är egentligen att ge emotionellt stöd över telefonen, att lyssna och ge kvinnorna den informationen de behöver för att kunna fatta beslut kring sin situation.

Det svåraste, men också det som gör mitt jobb på hjälplinjen utmanande = roligt, är att jag aldrig vet vad som väntar på andra sidan luren när jag svarar. Ibland är det bara ett samtal som behöver kopplas vidare till någon annan, ibland är det donationer, ofta en social worker som vill ha råd. En gång ringde en man och frågade efter sin flickvän som var “försvunnen”, han var arg på polisen som vägrar hjälpa honom och ber honom att hålla sig undan (lol! han la såklart på direkt när jag förklarat att jag inte kunde ge honom någon info). Och såklart, majoriteten av samtalen vi får är från kvinnor som behöver hjälp. Kvinnor som är arga, kvinnor som är ledsna, en kvinna som fick en panikattack och började hyperventilera för att hon trodde att hennes man kom hem när vi pratade, en kvinna som hotade med att ta livet av sig själv och sitt barn, en kvinna som hulkgrät i tre minuter innan hon fick ur sig en sammanhängande mening. Hela spektrumet. De bästa samtalen är de där kvinnorna går från att vara splittrade, desperata och ledsna, till att låta lättade och förstådda, kanske till och med hoppfulla. De som vill ha mitt namn inte för att de ska “complain to my manager” utan för att de vill veta vem personen bakom rösten är. De samtalen bär jag med mig, de samtalen nollställer allt det jobbiga som kommer med jobbet.

Från början av November till mitten av Januari jobbade jag heltid på ett av de skyddade boendena för att ordinarie personal var sjukskriven. Nu hoppar jag in och jobbar lite då och då när jag behövs. Där ser mina uppgifter lite annorlunda ut. Tillsammans med kvinnorna lägger vi upp en plan för hur de på bästa sätt kan ta sig vidare efter det som hänt, både vad hon kan göra själv och vad jag som support worker ska hjälpa henne med. Jag bidrar mest med stöd kring praktiska grejer som att söka bidrag eller uppehållstillstånd, registrera dem i olika housing associations så att de kan hitta eget boende, om de är “high risk” så informerar jag något som heter MARAC som är ett möte mellan olika aktörer (polis, socialen, sjukhus, etc.) där de delar information om olika kvinnor för att kunna erbjuda ett mer effektivt stöd och skydd, registrerar dem för terapi och språkkurser, och bidrar med emotionellt stöd - såklart. Det är givande att kunna ge ett mer långvarigt stöd och se hur kvinnorna lär sig stå på egna ben igen. Så himla fin känsla att vinka av dem när de flyttar från det skyddade boende till sin egna bostad. 

När jag pluggade var det här något jag aldrig trodde att jag skulle kunna jobba med, att jag helt enkelt inte var cut out för att jobba med människor, men jag trivs så himla bra. Och även om det är tungt att liksom varje dag bli påmind om skiten som händer i det himla patriarkatet vi lever i, att skräckhistorierna som cirkulerar faktiskt är någons verklighet, så känns det fint (och viktigt!) att få jobba for att erbjuda någon slags trygghet mitt i allt elände. Och så jäkla skönt att bara få jobba med och kring kvinnor hela dagarna; en arbetsplats helt utan män och med ett gäng kickass kvinnor istället! Lyx! 

Kroppsneutralitet och mat-prat

img_1134min_55cce99c9606ee77d40cd113.jpg

Att börja jobba efter fem år av plugg har inneburit många förändringar och mycket nytt att vänja sig vid. Den största skillnaden mellan att plugga och att jobba är dock inte att jag har fasta arbetstider och inte heller att jag numer ansvarar för andra än mig själv, utan den största skillnaden är att mat- och kroppshets har gjort inträde i mitt liv igen; det går inte att undkomma när mina kollegor ständigt pratar om sina kroppar som något som behöver fixas, om hur och vad de äter och tränar för att uppnå en viss effekt. De ursäktar sig när de äter något som klassas som “ohälsosamt”, skämtar om att de “inte borde”, om hur det avviker från deras diet. Och de kommenterar inte bara sig själva, utan de kommenterar även vad andra äter och hur andras kroppar ser ut. De gånger jag ätit frukt på jobbet så får jag kommentarer om hur “hälsosam” jag är, när jag äter kakor eller choklad agerar de förvånade och säger något i stil med att jag inte ser ut som en person som äter socker, eller något annat för den delen*. Spontant vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika låt min kropp vaaaaa. Låt den äta vad den vill utan att det ska BETYDA NÅGOT. 

Ni som har hängt här på bloggen ett tag vet att jag har haft anorexia, och att jag brukade skriva om vilket helvete det var och om hur oändligt tacksam jag är över att ha lämnat det bakom mig. Jag har dock aktivt valt att inte skriva om kroppar och mat här på bloggen längre; jag vet att jag har en normkropp och jag vill inte vara ett ansikte för en “acceptable recovery” (dvs så länge en fortfarande har en normkropp är det okej att komma tillbaka från ett ätstört förhållande till mat, blä). Det är inte min plats att predika om hur folk borde älska sina kroppar, för även om ingen undkommer patriarkatets idioti, så vet jag att min normkropp innebär privilegier som de kroppar som avviker från normen inte har tillgång till, och jag vet att det är mycket lättare för en person med en normkroppp att bryta sig loss från det lärda självhatet. Dessutom är jag osäker på om jag vill att vi ska äääälska våra kroppar så som många kroppspositiva personer peppar en till att göra? Pressen att älska sin kropp i alla lägen sätter kroppen i fokus (igen) och det känns tämligen kontraproduktivt. Efter år av självhat och matångest har jag de senaste åren snarare levt i ett tillstånd av kroppsneutralitet. Min kropp är inte längre något som jag krigar mot, inte något som jag aktivt väljer att älska, utan kroppen bara är. Det som möjliggör min existens som människa, mitt bo här i världen. Mitt förhållande till mat är också neutralt. Ibland är jag sugen på selleri, då äter jag selleri, ibland är jag sugen på kanelbullar, och då äter jag kanelbullar. Det betyder ingenting, och alla superlativ i världen räcker inte till för att beskriva hur obeskrivligt skönt det är att känna så.

Det har varit svårt att komma hit, det finns ingen quick fix utan det har tagit flera år av enträget arbete, men det hade aldrig varit möjligt om jag hade fortsatt att prata om kroppar och mat som något som måste justeras, vakas över, hållas under kontroll. För den riktiga förändringen började för ett gäng år sedan, när jag införde en regel i livet att aldrig prata om mat som något dåligt, och inte heller om mat som något bra (för om det finns “bra” mat så måste det automatiskt finnas “dålig” mat och DET GÖR DET INTE). Jag pratar om mat som gott, om mat som energi, om mat som något kroppen behöver, men jag sätter aldrig något värde på maten jag äter. Likaså säger jag aldrig (aldrig aldrig aldrig) dåliga saker om min kropp. Jag kommenterar aldrig hur min kropp ser ut, och kommenterar inte heller andra personers kroppar. Jag har pratat med mina vänner och min familj om det här, och majoriteten av dem har också slutat att kategorisera mat och kroppar (iaf i min närvaro) och det är en så himla trygg bubbla att leva i. Därför blir jag på riktigt chockad när bubblan ibland brister och jag inser att folk fortfarande är rädda för mat, rädda för att äta. Först chockad och sedan ledsen, för fy helvete vad sorgligt det är att leva så.

Så ett hett tips från coachen: sluta kategorisera mat som bra eller dåligt. Mat är mat är mat. Vad och hur du äter definierar inte ditt värde som människa. Hur din kropp ser ut definierar inte ditt värde som människa. Det finns inget rätt eller fel för även om alla skulle äta och träna på samma sätt så skulle alla kroppar fortfarande se olika ut och DET ÄR OKEJ. Det måste få vara okej, för hur ska vi annars existera utan att förgås av kropps- och matångest?? Så ÄT MAT OCH VAR GLAD, för alla vet ju att det är totalt omöjligt att vara glad om en är hungrig. 

 

*OBS! Säger ej att det här går att jämföra eller ens kommer i närheten av fat shaming. Det gör det inte. Precis som omvänd rasism eller sexism inte finns, så finns inte omvänd fat shaming (alltså thin shaming). De kommentarer jag lyfter här är enbart exempel på situationer jag varit med om som satt igång de tankar jag delar i detta blogginlägg, inget annat. 

Tjugotusen ord om femininitet och feminism

IMG_7494.JPG
ladda ned.jpeg

Hej hörni! Idag fick jag Ä-N-T-L-I-G-E-N betyget för min dissertation och eftersom det också är dagen innan mensen började jag såklart fulgråta när jag såg 76% stirra tillbaka på skärmen. 76% som ger mig ett himla A och en himla Distinction i min master. Jag fucking klarade det, tror knappt att det är sant. Ni var många som ville läsa, och nu när jag inte längre behöver tänka på knäppa regler kring plagiat och sånt så kan jag dela den med er! Lite läskigt och pirrigt, men jag har lovat mig själv att vara lite mindre protective om det jag skriver.

här kan ni läsa

Nu ska jag fira med tårta! Puss!

Lördagslänkar

Vet inte om det är för att jag trillade i säng runt 3 igår (idag?) och ändå var klarvaken vid 6 pga evig morgonmänniska, men min svenska är verkligen inte med mig idag, så varning för knackigt inlägg. Här är iaf ett gäng länkar som leder dig till bra och viktig lördagsläsning:

➢Vi börjar med en kul grej!! Ett gäng doktorander vid Centre for Women's Studies här i York, där jag ju pluggar, har precis startat upp en journal vid namn Cultivate och jag är med i redaktionsrådet. Så peppigt! Just nu tar vi emot submissions för det första numret som går under temat "Feminist Protest", vi vill inte bara ha akademiska texter utan även annat roligt som poesi, photo essays och podcasts. Hade tyckt det var så kul och fint om ni ville vara med! Ni hittar hela CfP här

➢ Jag hade så himla gärna gått på konferensen Be/com/ing Academic, men har redan signat upp mig på en annan konferens den dagen. Men! De har en blogg där akademiker har delat med sig av deras erfarenheter/tankar kring det akademiska som är så himla bra. Gillar speciellt inlägget (Un)Becoming Academic som resonerar så himla väl med mina egna tankar kring den akademiska världen. Hen skriver:

it almost seems as if not been stressed or unsure (and being quite happy actually) becomes a sign that you aren’t performing your academic self well enough. The problem then lies where the ‘anxious impostor’ starts to become an identity I must perform as a new, female academic on an insecure contract. Thus the discourse of being in ‘crisis’ seems to reproduce and accentuate the pressures we face such that doing crisis and doing academia become symptomatic of each other.

Alltså. JA. På QMU tvekade jag aldrig på min förmåga då klimatet liksom inte bjöd in till det. Vi fick så mycket stöd och pepp från alla håll, och det akademiska presenterades alltid som något spännande och kul, aldrig jobbigt eller svårt. Här i York pratas det hela tiden om hur jobbigt academia är, hur hårt en måste slåss för att överleva, och jag märker verkligen hur det påverkar min attityd till mitt plugg och min tro på mig själv. Jag måste liksom hela tiden påminna mig själv om varför jag gör det här och att jag kan. Nä. Låt oss försöka göra universiteten till trygga platser istället, där vi kan växa tillsammans.

➢ Läs först My Family's Slave, och sedan den här twitter-tråden med svar/tankar kring den. Läste den när jag satt hos frisören i torsdags och hade svårt att hålla tårarna tillbaka för att jag blev så tagen (mvh ständig cry baby). Jag har fortfarande inte smält alla tankar och känslor kring texten, så jag kan tyvärr inte komma med en ingående analys eller smarta åsikter - men det känns inte som att det är min plats att göra det heller, utan det här är ett av tillfällena som jag bara ska vara tyst och lyssna.

Linn-Wiberg-London-blog-outfit_15.jpg

Photo: Linn Wiberg

➢  Linn skriver så himla bra om identitet och förändring. Satt och nickade för mig själv när jag läste pga så himla mycket igenkänning. Har liksom tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra "det tyckte/gjorde du inte innan" eller "du har förändrats" med en underliggande ton av besvikelse, förebråelse eller förvirring. Men alltså, hur sorgligt hade det varit om en inte förändrades? Om vår värld aldrig utvidgades? Då är jag hellre i ständig kris, tack och adjö.

Photo: Linnea

➢ Har ju tipsat om Linneas blogg innan, men den är värd att tipsas om igen och igen. Hon får mig liksom att vilja laga mat, och det är ett väldigt bra betyg när det kommer från en person som inte gillar att laga mat alls. Har hört att ni har sol och sommarvärme i Sverige, och då passar ju det här inlägget med 21 Recipes for a Vegan BBQ perfekt. Vi som bor i UK får spara det tills det slutat regna.

♀ INTERNATIONAL WOMEN'S DAY ♀

Idag är det 8 Mars, den Internationella Kvinnodagen. Jag klär jag mig i svart och deltar i den Internationella Kvinnostrejken

Idag tänker jag också på min feministiska historia, på min relation med feminismen. På hur jag, i föreläsningssalen under mitt första år i Edinburgh, lyssnade på mina lärare med ett hjärta som slog allt snabbare, med en iver rivande under huden. Min emotionella respons till feminismen kom blixtsnabbt, orden och förståelsen kom senare. Jag minns hur allt föll på plats, jag minns känslan av att äntligen få ta plats som person, av att vara orubblig; inget eller ingen någonsin skulle få chansen att trycka ner eller stoppa oss igen.

Nu, nästan fem år senare, river fortfarande ilskan och ivern under huden, men min relation till feminismen har blivit alltmer komplex och svårare att sätta ord på (kanske är jag på väg att bli en världsfrånvänd akademiker? isåfall: sakta genast in och gör en u-sväng), samtidigt som den aldrig känts mer integral till vem jag är; den är en vital del av min person och jag vet inte vem jag hade varit utan den. Jag vill inte vara utan den. Att vara feminist och att lära sig om feministiskt teori, gör livet svårt. Feminismen tvingar en att ifrågasätta allt som en tog/tar för givet, att reflektera över hur en väljer att leva sitt liv (och antagligen inse att en måste fatta beslut om förändring), att konfronteras av sina privilegier (och bristen på dem), och att inta rollen som den som alltid förstör stämningen, en feminist killjoy.

Men, feminismen gör det också lättare att andas, lättare att älska, lättare att ta plats. Den gör ilskan och hopplösheten till något produktivt, till verktyg i kampen för förändring, och den ger ork att fortsätta när det är tungt. Feminismen har fått mig att inse att mina känslor är viktiga, att jag har rätt till att må bra, och att, som Audre Lorde så träffsäkert sa, "caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare". Och viktigast av allt (speciellt för en priviligerad vit, cis-kvinna som jag) har feminismen lärt mig hur viktigt det är att lyssna på andras erfarenheter, att låta andra ta plats framför mig, och den ger mig kraft hålla mina medmänniskor bakom ryggen. 

Så, för att sprida feministiska frön i vinden, här är ett axplock av kvinnor som tillsammans format mitt feministiska liv:

Bästa Gudrun Schyman pratar politik och feminism. ♡

Judith Butler som vände uppochner på hela min värld med sina böcker Gender Trouble och Bodies That Matter. När jag känner mig vilsen i livet och i den akademiska världen brukar jag läsa något av Butler för att komma på rätt köl igen, det känns precis som att hitta hem.

Sara Ahmed är min nyaste obsession, älskar precis allt hon gör/skriver/är. Har tipsat om hennes blogg innan, om du kan tycker jag också att du ska läsa Living a Feminist Life och Cultural Politics of Emotion

Instagram har varit en av mina största källor till inspiration och kunskap, här är en lista på konton som ni alla genast borde följa:

@karinskonstgrepp som aldrig slutar förvåna och inspirera med sin genialitet. 
@kobranhuggertill, så himla mycket power i ett enda konto, jag sitter alltid och nickar instämmande när jag läser hennes träffsäkra captions.
@muslimskkvinna med berättelser från muslimska kvinnors vardag. Extra viktigt i dagens politiska klimat.
@kvinnohat ett stafettkonto som har varit inaktivt på sistone, men som har lärt mig så himla mycket genom åren.
@supersnippan för pepp och power. 
@makthavarna är en separatistisk plattform för personer som rasifieras (vilket betyder att vita bara får läsa och lära) som har lärt mig så himla mycket. 

Och om någon börjar tjata om varför inte män har en egen dag, tryck upp den här i ansiktet på dem:

Har ni några feministiska favoriter? Vad/vem/vilka har varit viktiga för er feminism? Tipsa!! ♡ 

GRIEF AND POLITICS//HOW TRUMP MAKES ME FEEL

I woke up at 3.30am and horrified at the news notifications on my iPhone screen, I was suddenly wide awake. For the rest of the night I was staring at The Guardian's graphic over the US election and hoping, begging, that it was a joke. That Hillary would catch up, and that Trump wouldn't be elected the president of USA. But he was. He is. The American people elected a racist, homophobic, misogynistic asshole who doesn't believe in climate change, for president. 

The hopelessness that I feel, that was blurted out in the early morning texts from my close ones, that fills social media, and that tint the news today, is agonising - the mere thought of Trump's victory speech makes my stomach turn. But I also find the hopelessness very reassuring. Reassuring that so many are experiencing the same revolting grief as I am about the right-wing (Brexit, UKIP, Trump, etc.), racist, sexist, horrible world we live in. A grief, an anger, that I believe can fuel political mobilisation, make change happen. Let's turn to the words of Judith Butler (<3), and her essay Violence, Mourning, Politics

Many people think that grief is privatizing, that it returns us to a solitary situation and is, in that sense, depoliticizing. But I think it furnishes a sense of political community of a complex order, and it does this first of all by bringing to the fore the relational ties that have implications for theorizing fundamental dependency and ethical responsibility. If my fate is not originally or finally separable from yours, then the “we” is traversed by a relationality that we cannot easily argue against; or, rather, we can argue against it, but we would be denying something fundamental about the social conditions of our very formation.
To grieve, and to make grief itself into a resource for politics, is not to be resigned to inaction, but it may be understood as the slow process by which we develop a point of identification with suffering itself. The disorientation of grief-“Who have I become?” or, indeed, “What is left of me?” “What is it in the Other that I have lost?”- posits the “I” in the mode of unknowingness. But this can be a point of departure for a new understanding if the narcissistic preoccupation of melancholia can be moved into a consideration of the vulnerability of others. Then we might critically evaluate and oppose the conditions under which certain human lives are more vulnerable than others, and thus certain human lives are more grievable than others. From where might a principle emerge by which we vow to protect others from the kinds of violence we have suffered, if not from an apprehension of a common human vulnerability?

So grieve, be angry, and feel hopeless - closely, collectively, unitedly. Give yourself some breathing space, time to find strength (I'm planning on retreating to the warm, safe space of CWS and rant about how horrible the world is) and tomorrow we'll start again, to analyse, mobilise, and politicise. And remember that this is how the millennials voted: 

Change will come. 

calling all Edinburghers: education for a feminist future

Exciting things are happening over at QMU! The 3rd of December we're holding a conference around our favourite topic - feminism! And the best part? You are invited too!

The conference will have speakers, workshops, panels and stalls covering the following topics: Feminism 101, Women in Sport, Violence against Women, Men in Feminism, Sexual Harassment and Lad Culture, Commercial Sexual Exploitation and Feminism, Culture and Religion.

You can find the Facebook event here: https://www.facebook.com/events/1054849421203650/ and register for the event here: https://www.eventbrite.co.uk/e/education-for-a-feminist-future-tickets-19622818378 — it’s free, but spaces are limited so make sure to get your ticket asap!

See you there?!