Sommar i Piggaboda

Nedan följer en bildbomb på resten av Sverigevistelsen, massa skog och hund. Mest hund. Det blir lätt så när Bruno är den gladaste, klängigaste, mysigaste personen jag vet. Och liksom, kolla ögonen, en smälter ju för mindre.

IMG_8402min.jpg
IMG_8467min.jpg
IMG_8471min.jpg
IMG_8472min.jpg
IMG_8862min.jpg
IMG_8886min.jpg
IMG_8395min.jpg
IMG_8878min.jpg
IMG_8884min.jpg
IMG_8893min.jpg
IMG_9075min.jpg
IMG_9079min.jpg
IMG_9087min.jpg
IMG_9098min.jpg
IMG_9141min.jpg
IMG_9049min.jpg
IMG_9051min.jpg
IMG_9034min.jpg
IMG_9039min.jpg
IMG_9026min.jpg
IMG_9286min.jpg
IMG_9215min.jpg
IMG_9289min.jpg
IMG_9297min.jpg

Marken krasar och frasar under våra fötter, vi oroar oss för skogsbränder. En kväll luktar det bränt och vi går runt i byn för att försäkra oss om att skogen inte brinner, nästa dag läser vi i tidningen om en skogsbrand 3 kilometer bort, det var därför solnedgången var så intensivt rosa igår, tänker jag. Vi andas ut över att släckningsarbetet går bra och känner oss tacksamma över brandflyget som cirkulerar över skogarna.

Vi äter smulpaj och dricker termoskaffe under tallarna vid sjön. Termometern som hänger från bryggan visar 21 grader, vi simmar och simmar och simmar, gör kanonkulan från flytbryggan minst femton gånger. Får russinfingrar. 

Jag är först upp varje morgon, precis som det har varit sedan jag som barn självmant klev upp klockan 6 för att kolla på telletubbies medan pappa skramlade i köket efter att ha kommit hem från nattjobb. Jag går ut i den tidiga morgonskogen som är bättre än all terapi, meditation, andningsövningar och självhjälpsböcker tillsammans. Storlommen hörs över trädtopparna, dimman rullar in över sjön och allt grönt glittrar i morgonsolen. När jag kommer tillbaka till gården igen är jag som ny. 

EN MORGON I PIGGABODA

Hej, jag är i Småland! Ja! Idag vaknade jag av min brors larm två rum bort klockan 05.15. Är ju som bekant världssämst på att somna om igen på morgonen, så istället för att sova vidare snörade jag på mig kängorna och klev ut i frosten.

Och tur var väl det för alltså, den här soluppgången får 10/10. Hela världen blev rosa för ett slag.

Efter frukost gick jag och Bruno på promenad i dimman. 

Här är han förresten, BRUNO. 3 månader gammal och mer som en liten björn än en hundvalp. Han har världens mjukaste päls, gillar att tugga på pinnar och att sitta i knät. Helst samtidigt. 

Och att springa i skogen, såklart.

Och det här, det här var precis vad jag behövde just nu. Plats att andas, tänka och bara vara. Skogen skogen skogen åh, som jag tycker om dig. ♡

Resten av dagen har jag spenderat på trappan där jag lapat i mig sol, druckit kaffe, hängt med Bruno och låtsas som att uni inte existerar. Bra liv! 

PIGGABODA: CATS, COWS AND A SUNNY FOREST

Ni alltså, ni är ju för fina. <3 Blev helt överväldigad av all fin respons på förra inlägget, är så himla pepp på att blogga nu!! Tack tack tack! 

Nu till något helt annat, nämligen ett gäng bilder från när jag firade jul i Småland! Inte så mycket jul dock, mest skog och gulliga katter.

Efter den helt otroligt stressiga hösten, var det så jäkla fint att få befinna sig här igen. Bland träd och tystnaden, att få kunna fylla lungorna med skogsluft igen. Bästa medicinen för ett stresstrött hjärta. 

IMG_1063min.jpg

Något annat som också gör underverk för ett stresshjärta och livet i allmänhet är att få hänga med dessa tre <333 Skrattar aldrig så mycket som jag gör tillsammans med Johanna

Spenderade mesta av tiden hemma med att gosa + bli tvångsgosad av kattfamiljen. På den sista bilden försöker jag plugga (hade 12,000 ord att skriva över jul </3), men så kom Signe och bokstavligen parkerade sin lilla kropp på min mage och vägrade gå därifrån. När jag väl gav in och började klia henne, så kom Hugo och satte sig bakom mig på armstödet och gosade sönder med mitt huvud. Katter ändå. 

En morgon när frosten skimrade på marken och himlen var hysteriskt rosa. Jag matade korna med deras frukostmorötter, och Lill-kossan var först fram som vanligt. <3  

Kul kuriosa: när jag var 5 år gjorde SVT ett rikstäckande reportage om Piggaboda (byn där jag växte upp), och jag blev utfrågad av reportern vad en "egentligen gör på landet". Jag svarade, på min bredaste Småländska, "plocka morrötteeerrrr" och sedan dess kan jag inte säga/skriva/tänka ordet "morötter" utan att den sekvensen spelas upp i mitt huvud. 

Blir helt blödig av att titta på de här bilderna. SOLEN liksom. Har känt solen värma kinderna exakt 1 gång sedan jag kom tillbaka till York?! En gång på nästan två veckor?? Känns som att jag numer bor under en grå, blöt filt. 

Och en kvällspromenad i skymningen, när skogen sakta färgades blå av det försvinnande ljuset.

 

Translation:

Some frames from when I went home to Sweden over Christmas. 

WINTER WONDERLAND

Last weekend Uppsala turned into a winter wonderland; my first proper snow in 5 years and I was euphoric. We had snowball fights (or, Otto had an ongoing snowball fight with me, while I was some kind of walking target), and tumbled about in the snow like little kids. I love snow, and I love it even more when I get to experience it with my favourite person. <3

Otherwise I'm having the best of times. We're watching films (right now we're watching Swedish films, so let me know if you have any suggestions) and doing Christmassy things (like celebrating Lucia and drinking glögg). I've lost count of how many saffron buns I've had, and although I have a mountain of work to get through, I feel more relaxed than I've done in months. 

UPPSALA IN BLACK AND WHITE (+SOME COLOUR TOO)

I made it safely to York, got the keys to my flat (it's so nice!) and have spent the last 36 hours unpacking my stuff and trying to figure out the basics of life (i.e. where to buy food). I've gone through every emotion in the spectrum (from euphoric to uncontrollably sad), like you do when you move to a new place, a new country, where you know nothing or no one. Luckily Otto pieced me back together last night over the phone, and I feel like a person again.

Anyway, everything feels so new and foreign (and amazing too!!) that I haven't really got the words to describe it all right now. Let's look at my 6 days in Uppsala instead:

After 3 weeks apart the adrenaline was rushing through my body as I stepped of the train, seeing each other again was even more amazing than I imagined. Otto showed me the ecosystem that he has built during these weeks, the main components of his new life. We went to the library to study, we discussed ideas for one of his essays (it was so fun, I can't wait until I get to study again), and ate lunch at the konditori he usually goes to. We explored the city, were amazed by the art gallery (like we tend to be), walked through the gardens, and went to a short film screening. We biked to Gamla Uppsala, climbed the hills and ate brownies in the shade, and later the same day we made our own party hats and threw a kräftskiva together with Otto's friends. Did everyday things like eating breakfast, falling asleep/waking up next to each other, buying food together, walking hand in hand in silence, watching movies in bed - all the little things that you value 1000 times more when you're apart.

p.s. till dig som kom fram till mig på lördagsnatten och sa att du gillar min blogg; tack tack tack igen! Jag blev så himla, himla överrumplad att jag inte riktigt vet om jag fick fram det jag ville säga, men tack! Du gjorde mig så fnissigt glad. <3

THE WEEKEND OF WALKING

This weekend was a very sad one here in Piggaboda, as we had to say goodbye to our little dog Bamse. </3 He jumped down from the bed on Thursday morning and when he landed he started screaming in pain (it was the most heartbreaking thing ever) and he wouldn't move. We drove him to the vet who thought that he had an internal bleeding, but as Bamse also had a heart murmur his heart wouldn't make it through surgery - and we had to put him down. It was the saddest day ever and we cried our hearts out. Now he's resting next to his dad Snobben, and our other dog Plum, under the Hawthorn tree. At least he got 13 years of the best life a dog could wish for. <3 

IMG_8371min.jpg

So this weekend we've been out for a lot of long walks since walking in quiet forests is the best thing to do when you're sad. Our farm borders the grounds of a Baron; thousands of hectors of forest upon forest, walking there is like walking through no man's land = best thing ever when you don't want to see people. Johanna and I picked a basket full of the biggest chanterelles we've ever seen and listened to the silence. 

IMG_8495min.jpg

On Friday morning the forest was wrapped in a thick fog, and with the sun shining through everything was covered in a peculiar white light. We walked down to the lake first thing in the morning and sat down on the deck, talked about everything that came to mind while looking out on the still water. 

Saturday and another walk. We had no luck in picking chanterelles, but the forest was ever so autumnal. We also drove 26 km (one way) just to buy sweets for our movie night. Very reasonable if you live out in the middle of nowhere like we do.

Yesterday we (Johanna, Pär and I) walked along the old railway track down to the lake and swam in the dark waters. It was much warmer than I expected? So weird but nice to be able to go for a swim in September. 

Tomorrow I'm leaving Piggaboda for a week(ish) in Uppsala, and then I'm heading to York!! And even if I'm beyond excited to see Otto, to see my new home town for the first time, and start uni again (!!) - I know I'll miss the forest, all the animals, my family, and the slow-paced way of life here in Piggaboda. It's been a good summer. 

SEPTEMBER

IMG_7392min.jpg

The ground is sprinkled with leaves in every colour of autumn; first birch, then oak, now aspen, and soon maple. The swallows have left for the south, so have the cranes. The rowan berries glow bright red in the evening sun, and we take turns in saying "it's going to be a cold winter". The apple trees bend under the weight of the fruit, and every minute you hear a dull thud as yet another apple hits the ground. The house constantly smells of apples; apple pie, apple crisps, apple sauce, apple everything. Apples and chanterelles (we've lost count of how many litres we've picked this year). 

September, I like you. A lot. 

GOOD GOLDEN MORNING

Good morning and happy Friday! Not that it makes any difference for me what day it is, it feels like my life has turned into a perpetual holiday. I started today with a morning run to the lake where I took a quick swim in the ice cold water before running back home again. It feels so amazing to be able to fully enjoy running. It has previously been filled with so much anxiety, so much pain, but now running fills the same function for me as I imagine meditation does for a lot of other people - it's my happy place. Anyway, I just wanted to say hi and show you these photos I took yesterday when the sunrise showered the forest in gold. It was breathtakingly beautiful. Now I'm off to prepare tomorrow's crayfish party! Speak soon!

Pink waters and a dark forest

Look who took the train down from Borås to hang with me and Otto for a couple of days - Nastasja!! I hadn't seen her since November last year so I was over the moon. 

We did typical countryside things like fishing in the most incredible sunset! 

And look!!!

Nastasja caught her first pike, ever!! We threw it back in again, of course. But still! Since we're not very savvy fishers we were so excited and surprised.

And look at this amazing sunset?? Thank you, Piggaboda. 

IMG_6992min.jpg

To our left the moon climbed the sky and I got the chance to use one of my favourite Swedish words; mångata.  

We stayed until the daylight disappeared and the previous day was just an orange glow in the horizon.

We also picked bilberries! Another typical activity when you live in the middle of a forest. 

These two ♥ 

And filled another basket with edible gold. We also had a lot of fika, watched Lawless, talked talked talked, and just enjoyed being in the same place for once. Thank you internet and the blog world for this incredible person. ♥

A weekend in Gothenburg, seen through my phone

Min lilla sovkatt. ♥

Otto and I spent the weekend in Gothenburg, visiting my aunt and her partner at their beautiful summer house by the sea. We ate delicious food, did some sightseeing in the soaking wet weather, were so happy when the sun finally warmed our cheeks again, drank coffee and talked talked talked until late with the murmur of rain and wind as background noise. Spent the sunny Sunday afternoon at Marstrand with food, ice cream, angry sea gulls and the smell of salty waters, before we took the train back home to Småland. So happy and filled with energy after an amazing weekend.

Today I tried to go for a run in the morning, but 2k in I got the worst period cramps ever and decided to lie down in the middle of the forest to wait them out. It didn't succeed, instead I threw up, and walked/crawled home again. The contrasts of life, huh? So I've spent the day taking it easy in the sun, napping, and eating loads of chocolate. Which is not too bad, after all.