slutet av Juli, början av Augusti

Jag har haft en digital detox. Den var varken planerad eller frivillig, utan är enbart ett resultat av att 1) det blev en glitch i mitt telefonkontrakt och mitt 3G slutade fungera, och 2) för att det här landet inte vet vad effektivitet är och därför har det tagit evigheter att fixa internet i lägenheten. Den enda internetuppkopplingen jag haft de senaste veckorna är bussens wifi som orkar ladda högst 5 bilder på instagram, det är liksom inte ens värt att försöka. Jag har slutat att reflexmässigt greppa efter mobilen så fort jag har tråkigt. Istället höjer jag blicken, tar in omgivningen. Stannar i mina tankar längre än tre sekunder. Jag läser böcker igen! Jag som inte läst på hela sommaren slukar nu två böcker på en vecka. Älskar ju internet och det var så himla skönt att komma hem från jobbet i torsdags och äntligen ha wifi i lägenheten, men pausen har gjort min hjärna gott. 

4E5B1391-0227-4087-9A2E-F7320FBAAE7Dmin.jpg

Fredag kväll. Vi äter pizza på puben, råkar slå ett ölglas i tusen bitar. Snett till höger om oss, ett par i övre 60 års åldern, jag blir blödig av hur de nickar huvudet i takt till musiken, hur de mimar med i texterna. Snett till vänster om oss, ett omaka par, han är stupfull och har fortfarande arbetskläderna på sig (byggarbetare? målare?), hon ser ut att ha klivit ut ur legally blonde och är spiknykter. Vi försöker fundera hur och var och när de träffades, och hur de kom att fastna för varandra. 

96315786-694B-4A7B-AA9C-770237E3990Amin.jpg

Vi köper gymkort. Jag som aldrig satt min fot i ett gym någonsin får nej-nu-vänder-vi-och-åker-hem-känslor när vi kliver in genom dörrarna; det är en industrilokal som sedan varit nattklubb och nu ett gym, överallt står maskiner och folk som vet vad fasen de håller på med. Suote bara skrattar åt mina rädda råddjursögon och visar hur jag ska göra. Jag lyfter vikter, tyngre än vad jag trodde att jag var kapabel till, och blir bubblig av endorfiner. Jag går därifrån med darriga muskler och en känsla av att vara oövervinnerlig. Dagen efter vill jag redan åka dit igen, två dagar senare har jag så mycket träningsvärk att jag knappt kommer ur sängen på morgonen. 

AEFCB57B-E92A-4B92-B7D4-220C9A7A0BCEmin.jpg

Värmen som fick svetten att långsamt leta sig ner mellan skulderbladen, som fick oss att klä av oss och duscha kallt så fort vi kom innanför dörren efter jobbet, den har släppt nu. 7 veckor utan regn. Och så, äntligen, under en helg kom samma mängd regn som det vanligtvis kommer under hela Juli. Åskan mullrade konstant i två dygn, halva York var utan ström. På pubarna tändes det ljus, lastbilar med generatorer stod parkerade på kullerstensgatorna, papperskorgarna var fulla av sönderblåsta paraplyer. En vecka senare är den sönderbrända marken grön igen och vi sover med täcke för första gången på hela sommaren.

Det går bra på jobbet. Jag får beröm, blir tilldelad fler arbetsuppgifter. Jag känner hur jag börjar slappna av och lita på att jag vet vad jag gör. När jag kommer hem efter en jobbdag är jag helt slut. Slut av att ha pratat i telefon hela dagen, slut av att ha varit emotionellt stöd i sju timmar, slut av att världen är helt fucked up, slut av att det inte finns någon ände till våldet. Oftast räcker bussturen från Leeds till York för att jag ska kunna nollställa huvudet, men vissa kvällar går det bara inte. Då plockar Suote upp mig, bäddar ner mig i sängen och jag berättar allt som har hänt på jobbet, allt som tynger och skaver, det liksom väller över, ut genom munnen. Det är för mycket för att en person ska orka bära det på egen hand. Efteråt känner jag mig som en urvriden disktrasa, men tacksam över att jag har någon som kan lyssna och stryka mig på kinden när det behövs. 

IMG_9316min.jpg

Jag beställer röstkort och får det i posten två dagar senare. Jag skriver feministiskt initiativ så tydligt jag kan på alla tre, sluter varsamt kuvertet och postar det dagen efter. Hoppas att det inte kommer bort i posten. Hoppas att det inte ska gå helt åt helvete (dvs till höger och SD) i September. Får fortfarande overklighetskänslor när jag tänker på att jag har ett liv här i UK. Att jag bor och lever och jobbar här, att jag har jobb, lägenhet, vänner och en sambo. På att jag hela tiden skjuter upp datumet för när jag ska flytta tillbaka till Sverige. Ibland undrar om jag någonsin kommer flytta härifrån. Det känns okej att inte veta.