Sommar i Piggaboda

Nedan följer en bildbomb på resten av Sverigevistelsen, massa skog och hund. Mest hund. Det blir lätt så när Bruno är den gladaste, klängigaste, mysigaste personen jag vet. Och liksom, kolla ögonen, en smälter ju för mindre.

IMG_8402min.jpg
IMG_8467min.jpg
IMG_8471min.jpg
IMG_8472min.jpg
IMG_8862min.jpg
IMG_8886min.jpg
IMG_8395min.jpg
IMG_8878min.jpg
IMG_8884min.jpg
IMG_8893min.jpg
IMG_9075min.jpg
IMG_9079min.jpg
IMG_9087min.jpg
IMG_9098min.jpg
IMG_9141min.jpg
IMG_9049min.jpg
IMG_9051min.jpg
IMG_9034min.jpg
IMG_9039min.jpg
IMG_9026min.jpg
IMG_9286min.jpg
IMG_9215min.jpg
IMG_9289min.jpg
IMG_9297min.jpg

Marken krasar och frasar under våra fötter, vi oroar oss för skogsbränder. En kväll luktar det bränt och vi går runt i byn för att försäkra oss om att skogen inte brinner, nästa dag läser vi i tidningen om en skogsbrand 3 kilometer bort, det var därför solnedgången var så intensivt rosa igår, tänker jag. Vi andas ut över att släckningsarbetet går bra och känner oss tacksamma över brandflyget som cirkulerar över skogarna.

Vi äter smulpaj och dricker termoskaffe under tallarna vid sjön. Termometern som hänger från bryggan visar 21 grader, vi simmar och simmar och simmar, gör kanonkulan från flytbryggan minst femton gånger. Får russinfingrar. 

Jag är först upp varje morgon, precis som det har varit sedan jag som barn självmant klev upp klockan 6 för att kolla på telletubbies medan pappa skramlade i köket efter att ha kommit hem från nattjobb. Jag går ut i den tidiga morgonskogen som är bättre än all terapi, meditation, andningsövningar och självhjälpsböcker tillsammans. Storlommen hörs över trädtopparna, dimman rullar in över sjön och allt grönt glittrar i morgonsolen. När jag kommer tillbaka till gården igen är jag som ny.