Första helgen i Maj

Det är första helgen i Maj och luften är tung av värme. Vi tittar på lägenheter, frågar om council tax och hyra, om agency fees och deposit. Känner in rummen, försöker föreställa oss ett liv där. Vi väger för och emot, lyssnar på magkänslan och bestämmer oss. Den tredje lägenheten, den som ligger ovanför ett litet café som serverar en full english för £4.50, den kommer bli vårt hem. Förra våren kände vi inte varandra och snart bor vi ihop, snart delar vi säng matbord garderob diskho dörrmatta liv. Det är svindlande att tänka på att en swipe med tummen åt andra hållet och vi hade aldrig träffats. Han pratar ofta om det och kramar min hand extra hårt som för att försäkra sig om att jag faktiskt går där bredvid honom. 

Jag tar tåget tillbaka till Leeds. Harehills gator är fulla av liv. Överallt står ytterdörrar på vid gavel och luften vibrerar av musik. Våra grannar har, precis som många andra, släpat ut sin grill på trottoaren och familjen flockas runt den. Det luktar kött och kol, och barnen jagar varandra på snabba ben genom den tjocka, vita röken som stilla breder ut sig i kvarteret. På andra sidan gatan bryter ett slagsmål ut, två män i shorts med bleknade tatueringar spridda över rödbrända överkroppar. De utbyter ett par slag innan de går åt varsitt håll, jag är lättad över att jag inte behöver ringa polisen den här gången. Men trots att vi numer bor mitt i knivvåld och skottlossningar, vilar det ändå något sentimentalt över Harehills i den brinnande kvällssolen, i kontrasten mellan blommande körsbärsträd och krossade glasrutor. 

Söndag och efterlängtad ensamtid. Jag slukar On Beauty’s 445 sidor på 36 timmar, äter ett halv kilo jordgubbar och får utslag på halsen, rullar runt bland maskrosorna i Roundhay Park och samlar gräsfläckar på jeansen. Njuter av mitt eget sällskap. När jag kommer hem luktar min hud sol och jag har nya fräknar på överläppen. 

Måndagen är en bank holiday och Fatou och jag har vår första lediga dag tillsammans på flera veckor. Vi beger oss till Rounday Park i våra svalaste kläder. Mitt på gräsplätten med utsikt över sjön grillar vi vegetarisk korv och äter glass. Huden bränner trots enträget smörjande av spf och solen klättrar högt på himlen, väderappen på mobilen visar 28 grader. Vi pratar om livet, om framtiden, om allt som händer inuti, om sånt vi inte hinner prata om när vi bara ses lite snabbt efter jobbet. Vi tittar på familjerna runtomkring. Till höger om oss spelar tre pojkar fotboll tillsammans med sin mamma, till vänster ett barnkalas med tårta, festhattar och ballonger hängandes i träden. De sjunger Happy Birthday högt och klart medan barnen otåligt väntar på att få äta tårtan. 

När vi går tillbaka passerar vi en kvinna som predikar så högt om skärselden att hon överröstar högtalaren hennes mikrofon är kopplad till. På andra sidan gatan visslar en grupp med män när vi går förbi. Vi sicksackar mellan gäng av tonårskillar spridda längs med Harehills Lane, de med hård uppsyn och skygga blickar. Fatou ler mot mig, jag vet att hennes leende är en referens till en tidigare konversation vi haft där vi konstaterat att vi troligtvis aldrig kommer bo på en plats som Harehills igen, jag besvarar hennes leende och tänker på hur tacksam jag är över att få ha en vän som Fatou.