stunder i maj

Jag skypar med Nastasja och vi pratar om bloggar. Och även fast bloggvärlden ibland gör mig trött och stressad, så kommer jag på mig själv med att sakna den också. Jag saknar att ha nära till fotot och skrivandet. Saknar att dokumentera vardagen och spara den här. Så jag trycker på plus-ikonen och påbörjar ett nytt inlägg. Flera gånger. Men det rinner alltid ut i sanden. Jag tror det är för att jag dagligen konfronteras med livets alla stora, svåra grejer på jobbet, och då känns bloggen inte lika viktig? Men jag påminner mig själv om att den är viktig för mig, för trots att den förlorar tyngd i kontrast med all skit som pågår där ute i världen så tillför den ändå något till mitt lilla liv. Så jag försöker igen, trycker på plusset i hörnet och berättar om Maj 2018.

3BB9AD20-950D-44C6-B480-EBE658C72FDCmin.jpg

Halvvägs in i Maj fyller jag 27 och blir firad en hel helg. På fredagen äter vi pasta på en italiensk restaurang som ligger i en källare och där det är snudd på omöjligt att få bord. Pastan är helt gudomlig (och svampen!! svampen är det godaste jag ätit, perfekt salt och smörig) och servitören skrattar när vi ber om extra mycket parmesan. På lördagen blir jag överraskad med en dag på ett spa utanför York. Vi bastar och bubblar, får ansiktsbehandling och fotmassage. När kvällen kommer ser vi på Eurovision och jag känner mig mjuk i hela kroppen. Söndagen inleds med ett berg av pannkakor på Brew & Brownie, precis som förra året, och när måndagen och min faktiska födelsedag kommer känns det redan som att jag har fyllt år, flera gånger om. 

IMG_7843min.jpg
IMG_7719min.jpg
IMG_7749min.jpg

Den plötsliga sommarvärmen lamslår UK. Luften är tung och klibbig, den annars så isande vinden känns ljummen mot mina bara ben. När det regnar är dropparna stora som 5p mynt och varma. Vi spenderar all vår tid utomhus, äter glass flera gånger om dagen och min kropp har helt förträngt minnet av vinter.  

A609C142-FB6E-4AE0-BF0B-90E10215B7DDmin.jpg

Vi får nyckeln till lägenheten. Det känns ovant att kliva in i den, ovant men pirrigt, som ett par nya skor som en inte riktigt gått in än. Vi åker till IKEA, går sakta genom avdelningarna för att inte missa någonting. Väjer för bråkande par och skrattar åt alla barn som gett upp helt och ålar sig fram på golvet, provar madrasser och drömmer om en lägenhet där vi har mer plats för nödvändigt onödiga grejer som schäslonger och spexiga hyllor. Första natten i nya lägenheten är varm och vi har fönstret öppet, utanför kan vi höra fåglarna kvittra natten igenom och när morgonen kommer är lägenheten full av ljus. 

Jag har lägenheten in Leeds fram till mitten av Juni, så jag spenderar veckorna i Leeds och helgerna i York. Precis som förut, men nu åker jag hem till oss istället för hem till honom. 

13F5DCB6-4AB8-4F17-B5C5-3B14849852A6min.jpg

Vi skruvar ihop vår garderob, den som vi köpte på IKEA veckan innan, och kartongerna tar för ett slag över lägenheten. När vi kommit halvvägs pausar vi från garderobsbygget och äter smulpaj på golvet, och jag tänker att exakt nu så önskar jag att någon kunde ta en bild på oss. Jag vill kapsla in den här stunden, spara och plocka fram senare för att minnas exakt hur mycket allt kändes. Hur bra allt kändes. 

99192E1A-118A-4AE3-BAD0-101460FE7BA8min.jpg

Vi köper nya köksknivar som är så vassa att det är en ren fröjd att skära med dem. Det säger jag också till Suote när jag skär lök till potatissalladen och bara sekunder senare skär jag såklart nästan av mig toppen på tummen; ett djupt jack som löper över fingertoppen och ner genom halva nageln. På ren reflex knyter jag min andra hand runt tummen, trycker hårt och håller tummen under rinnande kallt vatten, medan blodet tränger igenom min knutna näve. Det susar i öronen och jag känner hur benen börjar vika sig. Suote säger gång på gång att vi måste åka till akuten, men sittandes på golvet med ryggen mot köksskåpen lyckas jag stoppa blodet och efter att ha undersökt såret bestämmer jag mig för att det nog inte behöver sys, bara tejpas riktigt hårt. 

688149CC-DBFB-4F46-94A7-E5ADD753C1CFmin.jpg

Jag är glad. Lycklig. Hela tiden. Får livet vara såhär bra? Jag vet inte. Ibland kan jag känna mig lite stressad över att den här känslan ska ta slut, att jag en dag ska vakna och ångesten och stressen ska ha tagit sin sedvanliga plats i maggropen. Men sen kommer jag ihåg att leva nu, inte sen, i det som är och inte i ett kanske, och unnar mig själv att känna såhär. Speciellt efter förra årets skitvår som slukade allt ljus. Tack livet för Maj 2018.