Vi åkte till Grekland och låtsades att det var sommar igen

Hej. Det var ett tag sedan sist. Det är svårt att hinna med bloggen mellan jobb, träning, socialt liv, och Great British Bake Off. Dessutom har min hjärna strejkat när jag väl haft tid, när jag öppnat ett nytt utkast och börjat skriva ett blogginlägg. Jag har haft så mycket jag vill säga, så mycket som har hänt inuti, men orden liksom fastnar någonstans på vägen och ut kommer ingenting. 

Anyhow, ni som följer mig på instagram kan ju inte missat att jag och Suote var på en veckas semester i Grekland, inte så som jag bombaderade er med bilder. Tackade mitt Augusti-jag varje dag för att ha bokat en semester till skruttiga, trötta Oktober-jag. För det var precis vad jag behövde; 26-29 grader och sol varje dag, oändligt mycket tid med Suote, och inte ett enda beslut att fatta. Vi spenderade dagarna i solen, badade i havet, vid klockan 1 masade vi oss up till restaurangen for lunch och klockan 7 för middag, sov minst 10 timmars varje natt. 

Jag läste Donna Tartt’s The Little Friend på tre dagar. Det visade sig vara den bästa sortens bok, ni vet, en bok som liksom stannar med även en när en inte läser - jag drömde om karaktärerna i flera dagar efteråt. När den var utläst fyllde jag istället hjärnan med poddar eller ljuden runtomkring (havets brus, konversationerna kring poolen, cikadorna i natten, Suotes andetag bredvid).

En dag hyrde vi en liten, skiten Fiat för €30 och såg oss om på ön. Vi åkte till staden Kos där vi promenerade på måfå längs med hamnen, längs de smala gatorna, vi råkade promenera rakt in i polisstationen och domstolen för att det såg ut som ett museum. Sedan körde vi söderut, upp i bergen, längs med kusten. Himlen var så blå att det nästan sved i ögonen, och snart kunde vi urskilja turkiet i fjärran - blått mot blått. Vi stannade på Therma Beach och badade i den heta källan där, tillsammans med tusen tyska turister låg vi och guppade där det heta, svaveldoftande vattnen mötte det friska havsvattnet. överallt fanns det giriga getter som lärt sig att turister = mat om de kommer tillräckligt nära. Vi såg också hur en get öppnade en kylväska och helt sonika tuggade i sig två baguetter innan en tysk man i speedos och fiskehatt kom springandes och ryckte till sig väskan.

Sedan lämnade vi kusten och körde på serpentinvägar upp i bergen. Tur att jag redan kört på de slingrigaste vägarna i Montenegro, i mörker och ösregn, med stup på vardera sida vägen, för det här var ju lätt som en plätt i jämförelse. Vi körde genom dov granskog, ut på vida slätter med betande får. Vi fick hjärtstillestånd varje gång vi fick möte, och en gång fick jag backa i flera hundra meter så att en turistbuss skulle kunna komma förbi. Till slut kom vi fram till en liten by/nationalpark på toppen där vi åt fyllda vinblad och grekisk yoghurt med den sötaste, lenaste honungen som någonsin landat på min tunga. Mmm.

IMG-1812min.jpg
IMG-1821min.jpg

Den sista dagen såg vi hur solen försvann bakom horisonten från en sandig solstol och det kändes som att resten av världen upphört att existera - blotta tanken på att vi skulle flyga tillbaka till UK, på att vi skulle jobba två dagar senare, på att det var 15 grader kallare i York, var helt absurd. Men här är vi, tillbaka i verkligheten. Det är mörkt när jag kliver på bussen till jobbet om morgonen, och mörkt när jag kliver av igen. Jag jobbar dessutom natt tre fredagar i rad nu, ovanpå min vanliga heltid. Men luften är hög och krispig och alla vägar kantas av frasiga löv i höstens alla färger, så det gör faktiskt inte så mycket.

IMG-1911min.jpg
IMG-2256min.jpg
IMG-2383min.jpg

Jag önskar att jag kunde lova att vi ses här inne snart igen, men jag vet att jag säkerligen kommer prioritera att mysa i soffan om kvällarna, så vi hörs när vi hörs helt enkelt. Jag hoppas att hösten är snäll mot er också och att livet känns bra i magen.