Onsdag-Torsdag-Fredag-Frihet

Onsdag. 

Jag vaknar med hans armar om mig. Det mjuka morgonljuset silas genom de tunga gardinerna. Jag blundar och lyssnar på hans andetag, på hur staden rasslar till liv utanför. Kyrkklockorna slår ett två tre fyra fem sex sju åtta. Let’s pretend that you don’t have to work today. Vi är nyförälskelsens klyscha. Five more minutes. Jag kysser hans rygg när han väljer skjorta. 

Jag går hem längs med cykelvägen. Väjer för träd som fallit under nattens storm, säger good morning till tanterna och deras hundar. I öronen berättar Tove Jansson om Mumindalen och septembersolen värmer fortfarande. Löven har börjat skifta färg.

Jag läser igenom allt en sista gång. Exporterar dokumentet till pdf, döper det till DISSERTATION FINAL och laddar upp för utskrift. Min mage vänder sig när jag klickar mig igenom stegen och jag håller andan när jag trycker på submit. Jag väntar. Gråten ligger där under ytan, jag vet det, jag har känt den bubbla i flera dagar. Jag skickar ett JAG ÄR KLAR?!-sms till mina närmsta. Väntar lite till. Gråten kommer i korta stötar som får min kropp att skaka. Nastasja ringer upp, tårarna byts mot skratt och jag har glömt bort hur en pratar i hela meningar. Det känns tryggt att höra hennes röst. 

Torsdag. 

När jag kliver in i biblioteket rusar mitt hjärta. Min kropp associerar biblioteket med att plugga, med allt jobb jag måste göra, och stressen pulserar ut i kroppen. Men Josie ska bara lämna tillbaka ett par böcker och vi går ut lika snabbt igen. Tio minuter senare håller jag tre kopior av min dissertation i mina händer, två som ska lämnas in, en till mig själv. Den är mycket tyngre än vad jag föreställde mig, jag stryker handen över omslaget och stoppar varsamt ner den i väskan. 

Jag packar det sista. Dammsuger en två tre gånger och suckar över att heltäckningsmattor aldrig blir helt rena. Vi lastar in mina grejer i hans bil. Två resväskor (en liten och en stor), pappas adidasväska och min kånken. Murgrönan får stå på golvet mellan mina fötter. 

När vi kör in i Leeds är det redan mörkt och staden känns plötsligt så oändligt mycket större än York. I can’t believe I live here now. It feels like I’m dreaming. Fatou kramar mig hårt när jag kommer innanför dörren och jag ler när hon vänder sig om och säger it’s so nice to finally meet you, I’ve heard so much about you. Ljudet av hur två världar förs samman. När vi kör tillbaka är himlen midnattsblå och natten stjärnklar, min hand vilar på hans nacke och vi sitter tysta bredvid varandra. 

Fredag.

15 September 2017. Det datumet har varit fastetsat som en slutpunkt i mitt inre så länge att jag har haft svårt att ens föreställa mig livet efter det. Jag ligger vaken i det mjuka som mornar hos honom innebär och försöker sortera tankarna, känna efter, bearbeta året som gått. Jag tänker på hur livet var för exakt ett år sedan, på personen jag var då. Det känns som att jag levt flera år under loppet av ett. 

Klockan 10 möter jag upp mina tryggaste för frukost. De som burit mig genom detta året när jag själv inte orkat. Hysteriskt skratt varvas med I can't believe we're done och otaliga kärleksförklaringar till varandra. Två timmar senare tar vi hissen upp till tredje våningen och Centre for Women's Studies som så många gånger förut. När jag kliver ur hissen och in på kontoret känns det som att marken under mig gungar, som om jag befinner mig på en krängande båt. Det är över på mindre än en minut och i handen håller jag mitt submission receipt, ett bevis på att det faktiskt hände. På att jag faktiskt klarade det. 

IMG_4831.JPG

 Här är den. Min bäbis.