Stressångest - att skriva en dissertation

När de pratar om hur det är att skriva en dissertation säger de att du kommer leva under konstant stress, men de berättar aldrig hur emotionellt utmattande det är att lägga hela sin själ i 20,000 ord. De pratar om hur du måste jobba strukturerat och planera ordentligt för att hinna, för att inte behöva stressa sönder. Men de berättar inte om hur du måste utveckla strategier för att återhämta dig, inte bara fysiskt, men också emotionellt och intellektuellt. De berättar att din entusiasm och plugglust kommer tryta, men inte att du kommer köra totalslut på alla dina resurser.  

Den senaste veckan har jag vaknat med tanken: Nej. Inte idag. Nej, nej, nej. Efter att ha scrollat genom instagram och twitter: Bara sex veckor kvar. Inte ens det. Du fixar det här. Du kan. Två koppar kaffe, en stadig frukost och en halvtimmes yoga senare känns det alltid okej.

I tisdags låg jag däremot i sängen med ångest hela dagen. Det kändes som om någon kramat ur mig som en gammal disktrasa. Jag kunde inte ens gråta, utan bara låg där som förlamad och kallsvettades medan ångesten sköljde över mig i vågor. Svarta, tunga vågor av nothingness. Fy helvete. 

På torsdagskvällen, över pizza och tända ljus, berättade jag om hur jag haft ett “breakdown” under veckan. Jag försökte skratta bort det jobbiga, för det är så jag är, skrattig. Och speciellt med honom. Men det gick inte. That sounds awful. I can see, even now as you talk about it, that it must’ve been hard. It’s written all over your face. Just det, jag glömde att mitt ansikte avslöjar allt, alltid. Jag hade varit världshistoriens sämsta spion. Och helt plötsligt, från ingenstans, kände jag hur hela jag blev tung. Hur gråten rev i halsen. Och hans snälla, förstående ögon gjorde det ju inte direkt bättre. Jag var tvungen att trycka in en pizzabit i munnen för att inte brista ut i gråt. 

Nu mår jag okej igen. Bra till och med. Trött och stressad, såklart, men bra. Jag tog ett par dagar ledigt och tog hand om mig själv. Åt getostpizza och chokladkaka med han som får mig att skratta tills knäna viker sig, kollade på skräptv i flera timmar med mina nya housemates (för skräptv är ju det mest effektiva sättet att stänga av hjärnan på), gick på långa promenader i kvällssol, och långa promenader i duggregn. Pratade med Fatou i minst en timme om dagen, lyssnade på poddar (Secret Feminist Agenda + Linn och Frida's nya podd, det bröts, hallå så mysiga! adoptera mig pls), rullade chokladbollar, firade en fin väns födelsedag med andra fina vänner, och kramades hårt hårt. 

Men det gör mig så jäkla ledsen att tänka på hur universiteten kör slut på oss. Vi har liksom jobbat konstant sedan den 26 September förra året, och ändå pressas vi att göra mer mer mer, och helst ännu bättre. Det är så många i min klass som har blivit sjuka av stressen vi varit under genom den här mastern. En handfull som har fått hoppa av för att det helt enkelt blivit för mycket, och ännu fler som har fått söka hjälp för att orka. Alla pratar om hur trötta och stressade de är, och det syns i ögonen, på hela kroppen, att de inte överdriver. Och jag vet att det inte bara är min klass, inte bara mitt universitet, utan det här är standard. Överallt i UK. Det måste finnas ett bättre sätt att göra det här på? Ett sätt som inte tar sönder oss? 

Fem och en halv vecka kvar.