OM FRAMTIDEN

Ni undrar vad jag ska göra efter min master, och ja, det undrar jag också. De senaste månaderna har jag har funderat, vridit och vänt på framtiden. Försökt dissikera mina drömmar och möjligheter, smakat på olika scenarion och känt efter. Det är jäkligt svårt att försöka planera något alls då jag har en dissertation som fyller upp allt tankerum, men såhär långt har jag kommit i tankeprocessen. 

Vad jag vet: jag vill så himla, himla gärna göra en PhD (med start hösten 2018 pls) och innan dess vill jag resa (långt bort, ensam). Jag vet också att jag behöver vila, jag känner det i hela kroppen, för den här mastern (och att få sitt hjärta krossat mitt uppe i alltihop) har tagit rejält på krafterna.

Vad jag inte vet: var jag vill göra min PhD eller var jag ska bo det kommande året. Hur i hela friden ska jag kunna välja mellan Sverige och Storbritannien? Jag har vägt dem mot varandra i snart fem månader och inte blivit det minsta klokare. Ni vet, hjärtsnörpet som en får när en tittar på cheesy videor med hundvalpar som blir bästa vänner med random djurbebisar, typ kycklingar? Så känner jag inför det här himla landet, och det riktigt hugger tag i bröstkorgen varje gång jag tänker på att lämna det. 

Storbritannien med sitt smutsiga, stökiga. Med sina trånga, slingrande gator. Landskapet som skiftar i alla nyanser av grönt. När regnet faller tungt så att kullerstensgatorna blir blanka. Männen med dialekter så charmiga att en blir knäsvag så fort de öppnar munnen. Att folk ler mot varandra på stan. Sommardagar fyllda av disigt solljus. Livet som liksom myllrar och överraskar (till skillnad från Sverige där livet är så strukturerat att det ibland känns som att en spelar pacman). Till och med vädret, fukten som kryper inpå skinnet, de isande vindarna och regnet som aldrig slutar, till och med det har jag kommit att älska. Men så tänker jag på Brexit, på hur DUP plötsligt blev en grej, på att det är nästintill omöjligt att få funding för sin PhD, på att de hela tiden skär ner på fundingen till genusforskningen, på det hårda akademiska klimatet kantat av vassa armbågar som driver allt fler in i väggen. 

Och så Sverige med sitt trygga, självklara. Att bo närmre familjen, att få träffa min syster mer än två gånger om året, att liksom kunna bygga upp mer av en vardag tillsammans. Det saknar jag så att jag går sönder. Att saker och ting makear sense. Fungerar. Och även om det är sjukt svårt att komma in på en PhD, så känns det mer möjligt än att få funding i Storbritannien. Och doktorander får lön? Alltså, va? I Storbritannien måste en liksom betala £4,000 i fees om året för att få doktorera. Bara en sån sak. Dessutom känns det som att jag och mitt arbete passar bättre in i den Nordiska kontexten teoretiskt sett. Det hade varit så skönt att inte behöva fäkta och slåss hela tiden, att hela tiden befinna sig på tvären, utan att istället få möjlighet att växa genom stöd och näring. 

Så ja. Här är jag nu. Utan någon som helst aning om hur framtiden kommer att te sig egentligen. Men vet ni? Jag känner mig väldigt lugn ändå. Jag har bestämt mig för att bara embracea ovissheten, och så får det lösa sig. För det gör det ju alltid. Efter den 15 September, när jag lämnat in min dissertation, då ska jag söka PhDs i både Sverige och Storbritannien, och försöka hitta ett jobb som ger mig pengar att leva och möjligheten att spara till en reskassa. Jag ser också fram emot att få tid till att skriva, på riktigt, för jag har så många artikelidéer som bränner i bakhuvudet och som vill bli verklighet. Och så ska jag vila, såklart, det är prio ett.