♀ INTERNATIONAL WOMEN'S DAY ♀

Idag är det 8 Mars, den Internationella Kvinnodagen. Jag klär jag mig i svart och deltar i den Internationella Kvinnostrejken

Idag tänker jag också på min feministiska historia, på min relation med feminismen. På hur jag, i föreläsningssalen under mitt första år i Edinburgh, lyssnade på mina lärare med ett hjärta som slog allt snabbare, med en iver rivande under huden. Min emotionella respons till feminismen kom blixtsnabbt, orden och förståelsen kom senare. Jag minns hur allt föll på plats, jag minns känslan av att äntligen få ta plats som person, av att vara orubblig; inget eller ingen någonsin skulle få chansen att trycka ner eller stoppa oss igen.

Nu, nästan fem år senare, river fortfarande ilskan och ivern under huden, men min relation till feminismen har blivit alltmer komplex och svårare att sätta ord på (kanske är jag på väg att bli en världsfrånvänd akademiker? isåfall: sakta genast in och gör en u-sväng), samtidigt som den aldrig känts mer integral till vem jag är; den är en vital del av min person och jag vet inte vem jag hade varit utan den. Jag vill inte vara utan den. Att vara feminist och att lära sig om feministiskt teori, gör livet svårt. Feminismen tvingar en att ifrågasätta allt som en tog/tar för givet, att reflektera över hur en väljer att leva sitt liv (och antagligen inse att en måste fatta beslut om förändring), att konfronteras av sina privilegier (och bristen på dem), och att inta rollen som den som alltid förstör stämningen, en feminist killjoy.

Men, feminismen gör det också lättare att andas, lättare att älska, lättare att ta plats. Den gör ilskan och hopplösheten till något produktivt, till verktyg i kampen för förändring, och den ger ork att fortsätta när det är tungt. Feminismen har fått mig att inse att mina känslor är viktiga, att jag har rätt till att må bra, och att, som Audre Lorde så träffsäkert sa, "caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare". Och viktigast av allt (speciellt för en priviligerad vit, cis-kvinna som jag) har feminismen lärt mig hur viktigt det är att lyssna på andras erfarenheter, att låta andra ta plats framför mig, och den ger mig kraft hålla mina medmänniskor bakom ryggen. 

Så, för att sprida feministiska frön i vinden, här är ett axplock av kvinnor som tillsammans format mitt feministiska liv:

Bästa Gudrun Schyman pratar politik och feminism. ♡

Judith Butler som vände uppochner på hela min värld med sina böcker Gender Trouble och Bodies That Matter. När jag känner mig vilsen i livet och i den akademiska världen brukar jag läsa något av Butler för att komma på rätt köl igen, det känns precis som att hitta hem.

Sara Ahmed är min nyaste obsession, älskar precis allt hon gör/skriver/är. Har tipsat om hennes blogg innan, om du kan tycker jag också att du ska läsa Living a Feminist Life och Cultural Politics of Emotion

Instagram har varit en av mina största källor till inspiration och kunskap, här är en lista på konton som ni alla genast borde följa:

@karinskonstgrepp som aldrig slutar förvåna och inspirera med sin genialitet. 
@kobranhuggertill, så himla mycket power i ett enda konto, jag sitter alltid och nickar instämmande när jag läser hennes träffsäkra captions.
@muslimskkvinna med berättelser från muslimska kvinnors vardag. Extra viktigt i dagens politiska klimat.
@kvinnohat ett stafettkonto som har varit inaktivt på sistone, men som har lärt mig så himla mycket genom åren.
@supersnippan för pepp och power. 
@makthavarna är en separatistisk plattform för personer som rasifieras (vilket betyder att vita bara får läsa och lära) som har lärt mig så himla mycket. 

Och om någon börjar tjata om varför inte män har en egen dag, tryck upp den här i ansiktet på dem:

Har ni några feministiska favoriter? Vad/vem/vilka har varit viktiga för er feminism? Tipsa!! ♡