LIVSTECKEN

Hörrni, tack för all kärlek ni skickat till mig här på bloggen, på instagram och mailen. Det värmer så oerhört. <3 Har varit helt överväldigad över all omtanke jag fått från vänner, familj, bekanta, och främlingar. Jag har känt mig så himla omtyckt och omhändertagen, trots allt det hemska jobbiga. 

Jag har: avföljt honom på alla sociala medier, tittat på två säsonger av Parks and Recreation, lyssnat på podcaster, läst ut The Secret History på ingen tid alls, börjat varje morgon med yoga, fikat med fina vänner (har t.ex. upptäckt att jag bor 5 min ifrån ett mysigt fik som serverar små kanelbullar för 30p!), målat läpparna röda varje dag, spenderat en hel helg hos Fatou i Leeds, och begravt mig i research inför min nästa dissertation. Allt det där som hjälper när varje dag är ännu ett hinder en måste ta sig över. 

Vissa dagar är okej, till och med bra, andra är svarta avgrunder. Och för helvete, Trump och Theresa May och världens politiska tillstånd i allmänhet gör ju verkligen inte det bättre. Jag går runt med en molande oro och tyngd i kroppen. Flera gånger har jag blivit överväldigad av attackgråt som bara måste ut när jag minst anar det, vilket har lett till att jag gråtit på stan, på fik, i biblioteket, och bland grönsakerna i mataffären - tack världen för vattenfast mascara. Men varje genomförd dag känns som en liten seger, och jag vet att det blir bättre. 

Och vet ni? I söndags värmde solen äntligen och fåglarna kvittrade hoppfullt. Snart är det vår. Snart. 

 

Translation:

I'm alive. Sad and shaky, but alive. My friends and family are superheroes who pick me up over and over and over again, and I'm overwhelmed by all their love and kindness. I've watched two seasons of Parks and Recreation, read The Secret History, ranted with friends over coffee, buried myself in research for my MA dissertation (handed in my topic this week?!), worn red lips every day, started doing yoga to slow down my racing heart, spent a weekend in Leeds with Fatou, and cried lots. Breakups are the most horrible thing ever, and this one is especially hard. But last Sunday I felt the warmth of the sun for the first time in ages and the birds were chirping in the trees. Soon spring will be here, and then life will be a lot easier.