Kroppsneutralitet och mat-prat

img_1134min_55cce99c9606ee77d40cd113.jpg

Att börja jobba efter fem år av plugg har inneburit många förändringar och mycket nytt att vänja sig vid. Den största skillnaden mellan att plugga och att jobba är dock inte att jag har fasta arbetstider och inte heller att jag numer ansvarar för andra än mig själv, utan den största skillnaden är att mat- och kroppshets har gjort inträde i mitt liv igen; det går inte att undkomma när mina kollegor ständigt pratar om sina kroppar som något som behöver fixas, om hur och vad de äter och tränar för att uppnå en viss effekt. De ursäktar sig när de äter något som klassas som “ohälsosamt”, skämtar om att de “inte borde”, om hur det avviker från deras diet. Och de kommenterar inte bara sig själva, utan de kommenterar även vad andra äter och hur andras kroppar ser ut. De gånger jag ätit frukt på jobbet så får jag kommentarer om hur “hälsosam” jag är, när jag äter kakor eller choklad agerar de förvånade och säger något i stil med att jag inte ser ut som en person som äter socker, eller något annat för den delen*. Spontant vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika låt min kropp vaaaaa. Låt den äta vad den vill utan att det ska BETYDA NÅGOT. 

Ni som har hängt här på bloggen ett tag vet att jag har haft anorexia, och att jag brukade skriva om vilket helvete det var och om hur oändligt tacksam jag är över att ha lämnat det bakom mig. Jag har dock aktivt valt att inte skriva om kroppar och mat här på bloggen längre; jag vet att jag har en normkropp och jag vill inte vara ett ansikte för en “acceptable recovery” (dvs så länge en fortfarande har en normkropp är det okej att komma tillbaka från ett ätstört förhållande till mat, blä). Det är inte min plats att predika om hur folk borde älska sina kroppar, för även om ingen undkommer patriarkatets idioti, så vet jag att min normkropp innebär privilegier som de kroppar som avviker från normen inte har tillgång till, och jag vet att det är mycket lättare för en person med en normkroppp att bryta sig loss från det lärda självhatet. Dessutom är jag osäker på om jag vill att vi ska äääälska våra kroppar så som många kroppspositiva personer peppar en till att göra? Pressen att älska sin kropp i alla lägen sätter kroppen i fokus (igen) och det känns tämligen kontraproduktivt. Efter år av självhat och matångest har jag de senaste åren snarare levt i ett tillstånd av kroppsneutralitet. Min kropp är inte längre något som jag krigar mot, inte något som jag aktivt väljer att älska, utan kroppen bara är. Det som möjliggör min existens som människa, mitt bo här i världen. Mitt förhållande till mat är också neutralt. Ibland är jag sugen på selleri, då äter jag selleri, ibland är jag sugen på kanelbullar, och då äter jag kanelbullar. Det betyder ingenting, och alla superlativ i världen räcker inte till för att beskriva hur obeskrivligt skönt det är att känna så.

Det har varit svårt att komma hit, det finns ingen quick fix utan det har tagit flera år av enträget arbete, men det hade aldrig varit möjligt om jag hade fortsatt att prata om kroppar och mat som något som måste justeras, vakas över, hållas under kontroll. För den riktiga förändringen började för ett gäng år sedan, när jag införde en regel i livet att aldrig prata om mat som något dåligt, och inte heller om mat som något bra (för om det finns “bra” mat så måste det automatiskt finnas “dålig” mat och DET GÖR DET INTE). Jag pratar om mat som gott, om mat som energi, om mat som något kroppen behöver, men jag sätter aldrig något värde på maten jag äter. Likaså säger jag aldrig (aldrig aldrig aldrig) dåliga saker om min kropp. Jag kommenterar aldrig hur min kropp ser ut, och kommenterar inte heller andra personers kroppar. Jag har pratat med mina vänner och min familj om det här, och majoriteten av dem har också slutat att kategorisera mat och kroppar (iaf i min närvaro) och det är en så himla trygg bubbla att leva i. Därför blir jag på riktigt chockad när bubblan ibland brister och jag inser att folk fortfarande är rädda för mat, rädda för att äta. Först chockad och sedan ledsen, för fy helvete vad sorgligt det är att leva så.

Så ett hett tips från coachen: sluta kategorisera mat som bra eller dåligt. Mat är mat är mat. Vad och hur du äter definierar inte ditt värde som människa. Hur din kropp ser ut definierar inte ditt värde som människa. Det finns inget rätt eller fel för även om alla skulle äta och träna på samma sätt så skulle alla kroppar fortfarande se olika ut och DET ÄR OKEJ. Det måste få vara okej, för hur ska vi annars existera utan att förgås av kropps- och matångest?? Så ÄT MAT OCH VAR GLAD, för alla vet ju att det är totalt omöjligt att vara glad om en är hungrig. 

 

*OBS! Säger ej att det här går att jämföra eller ens kommer i närheten av fat shaming. Det gör det inte. Precis som omvänd rasism eller sexism inte finns, så finns inte omvänd fat shaming (alltså thin shaming). De kommentarer jag lyfter här är enbart exempel på situationer jag varit med om som satt igång de tankar jag delar i detta blogginlägg, inget annat.