året tvåtusensjutton

Hörrni, var inte 2017 extra långt? Det känns som att jag levt minst tre år under loppet av ett. Jag demolerades totalt där i början av året, men långsamt byggde jag upp mig själv och känner mig nu starkare än någonsin. Är så stolt över att jag lyckades plocka ihop min person igen, och att jag blev hel nog att våga känna igen. 

ladda ned (1).jpeg
ladda ned.jpeg

Januari, Februari och Mars är ärligt talat en dimma. Jag minns knappt vad jag gjorde eller vad som hände, bara att jag var så oerhört ledsen och vilsen och gjorde allt för att hålla ihop livet trots att jag knappt orkade ta mig ur sängen på morgonen. 

ladda ned (4).jpeg
ladda ned (8).jpeg
IMG_9753.JPG

April och Maj kändes som att vakna igen efter en lång dvala, att yrvaket blinka mot den starka vårsolen och långsamt sträcka ut varenda muskel i kroppen. 

ladda ned (5).jpeg
IMG_4893min.jpg
IMG_4899min.jpg

Juni och Juli var hektiska men mysiga, jag minns att jag var glad nästan jämt. Jag hann med två Sverigebesök, skrev på min dissertation, skaffade tinder, hånglade i kvällssolen och åt glass vid floden i York.

ladda ned (10).jpeg
ladda ned (11).jpeg
IMG_4214min.jpg

Under Augusti spenderade jag fler timmar på universitetsbiblioteket än hemma. Klockan 8.30 varje morgon gick jag genom dörrarna, uppför trapporna till fjärde våningen och satte mig vid bordet i hörnet för att skriva. Där fanns alltid samma hopplock av personer: bakom mig snett till vänster satt killen med högar av böcker i teoretisk algebra; framför mig satt tjejen med glittriga skor som somnade på sina böcker och vaknade med ett ryck varje gång någon gick förbi; till vänster höll läraren med tjocka bågar och en ihopfällbar cykel till. Mornarna på fjärde våningen kändes lite som kvarsittningen i the Breakfast Club. 

FullSizeRender 2.jpg
IMG_5442min.jpg
FullSizeRender 3min.jpg

I September lämnade jag äntligen in min dissertation, flyttade in hos Fatou i Leeds, sökte och fick jobb på Leeds Women’s Aid. Jag var totalt urvattnad på resurser, energi och person. Har aldrig varit så trött förut. Oktober ägnades åt brödbak, sovmornar och filmkvällar. Min hjärna hade samma konsistens som överkokta snabbmakaroner och ofta var jag orolig att den aldrig skulle återfå sina konturer.

92539ABD-689F-4475-BB2C-3674997C2A53min.jpg
7A34B5CA-9FC6-423A-98B1-D9E9A10B790Dmin.jpg

I November började jag jobba, det var intensivt men jag lärde mig nytt varje dag. Jag fick tillbaka mina betyg och firade min distinction med hångel och middag på en Japansk restaurang. Kände mig trygg.

4762C324-28BF-4AC7-9A04-173FBC569D48min.jpg
27897371-9AC0-4B9D-A2C1-D55EA5C39BA3min.jpg
ED6CECFB-6B09-4330-BBA0-61168CFE6D97min.jpg

De första veckorna i December letade Fatou och jag febrilt efter en ny plats att kalla hem och efter ett gäng katastrofvisningar hittade vi till slut ett litet hus på andra sidan stan. Jag firade jul i Småland, kom tillbaka till ett snöigt UK och flyttkaoset, och nu är jag i York där jag ska fira in det nya året med en gullig person som 2017 gav mig.

Jag vet inte vad 2018 kommer bjuda på. Det är så ovant att inte ha ett utsatt slutdatum på det jag gör, så som jag haft de senaste 5 åren av plugg. Vi har vårt hus till den 14 Juni, så tills dess bor jag i Leeds, men sedan vet jag inte vad som händer. 

Jag ska söka PhD-platser i Sverige. Jag vill resa. Bo in mig ordentligt i huset och skapa mig ett hem. Ta mig tid att fotografera och skriva mer. Jag hoppas också att jag kommer få hångla med den gulliga personen ovan ett bra tag till. Eller så blir 2018 något helt annat, för om det var något jag lärde mig av 2017 är det att en inte kan planera livet. Livet händer och vi med det, och det är helt okej. Tänk va, att ett kontrollfreak som jag äntligen kan känna mig trygg i ovissheten, det blir väl så när allt går åt helvete och sedan blir bra ändå. 

Gott nytt år, kompisar! Hoppas natten blir allt ni hoppats på. Och om den inte blir det så är det också okej, för vad gör en tråkig nyårsafton om hundra år, det är ju egentligen bara en dag som alla andra. Puss och ta hand om er!