En Torsdag i London

IMG_5211min-1.jpg
IMG_6275min.jpg
IMG_5200min.jpg
IMG_6279min.jpg
IMG_6310min.jpg
IMG_6312min.jpg
IMG_6316min.jpg
IMG_6324min.jpg

Vi promenerar genom isvindar och ett regnvått Leeds ner till busstationen. Sömnen kliar i ögonen, men kylan och den stundande resan gör oss ändå underligt klarvakna. Klockan 05.45 klättrar vi in i bussen, den är varm och luktar svagt av svett. När vi rullar ut ur Leeds hänger månen tungt ovanför horisonten och bäddar in staden i ett mjukt, skugglöst ljus. Det känns tryggt att vara påväg tillsammans med Fatou igen. 

I London skiner solen och luften känns mild mot kinderna. Vi promenerar genom en park där marken vilar under ett tjockt täcke av frasiga löv och vi njuter av att se något annat än York och Leeds. Ibland krävs ett miljöombyte för att hjärnan ska få en paus från alla livsmåsten som skaver i bakhuvudet. Vi dricker kaffe och äter varsin bulle på Fabrique, jag småpratar med killen i kassan och det känns ovant att prata svenska, konsonanterna landar hårt på tungan och orden får inte riktigt plats i munnen. 

Strax efter 13.30 kliver vi in på Tate Modern och Soul of a Nation. Utställningen är allt vi hoppats på och jag kommer flera gånger på mig själv med att ha gåshud. Vi tyngs av hur relevant konsten fortfarande är, ett halvt sekel senare. Resten av dagen diskuterar vi olika sorters motstånd, om konstens plats inom politiken, och hur i helvete vi ska få bukt på världen. När vi sett oss mätta på konst äter vi varsin burrito i solen och fortsätter vår långsamma promenad genom London som nu badar i ett gyllene kvällsljus.

Bussen hem är försenad, men jag är mentalt förberedd på att allt kan gå fel med megabus så jag tar de två extra timmarna med ro. När vi äntligen går hem genom natten pratar vi om hur vi knappt tagit några bilder alls under dagen, om hur skönt det är att ibland behålla livet för sig själv och bara vara i stunden. Dagen efter vaknar jag med en rinnande näsa och en värkande kropp. Jag stannar i sängen hela dagen medan Fatou pysslar om mig med otaliga koppar té, rykande het dhaal och surt godis. Och mitt i feberyran inser jag att Leeds börjar kännas som hemma.