Livsuppdatering: Viloläge och Sverigelängt

FullSizeRender 3min.jpg
IMG_5644min.jpg
IMG_5595min.jpg
IMG_5535min.jpg

Det är den sista fredagen i Oktober, klockan är 22.18 och jag ligger under duntäcket med sockar på. Elementet i mitt rum är sönder och hyresvärden ignorerar mina sms (classic UK) så jag lär få sova med sockar ett bra tag till. Jag dricker en kopp té och lyssnar på jazz, såklart, för så fort löven skiftar färg är hesa saxofoner och vassa trumpeter allt jag vill höra. 

De senaste veckorna har jag funderat mycket på den här bloggen, på hur jag vill fortsätta framåt och på vilken plats jag vill att den ska ha i mitt liv framöver. Jag vill blogga. Så himla mycket. Lusten finns där och jag känner ett sug efter att liksom existera genom text och bild igen, men när jag sätter mig ner för att skriva inlägg är det tomt. Till och med något så litet som att svara på kommentarer och mail känns för långt bort. Först trodde jag att det berodde på att jag inte längre har vanan inne att dokumentera allt jag gör, att jag tappade bort det i plugghetsen och behöver öva upp det igen, men nu har jag förstått att det snarare handlar om att hela jag är i viloläge. Fatou sa häromdagen att det känns som att vi båda ömsar skinn, från att ha varit helt sönderjobbade är vi nu i processen att liksom bli pånyttfödda efter det här jäkla året, och jag tror hon har rätt. När jag tänker tillbaka på månaderna då hjärtklappning och stressmardrömmar var mitt standardläge, då 5 timmar sömn var en rentav bra nattsömn, på hur jag ofta tvingade mig själv att sätta mig framför skärmen och producera text även fast hela mitt väsen skrek nej, då är det inte så konstigt att hjärnan känns lika pigg som en hög med stuvade makaroner just nu. Så jag försöker ta det med lugn och hoppas att bloggförmågan ska komma tillbaka när hjärnan återfår sin substans.

Men utöver en mosig hjärna mår jag väldigt bra. Jag sover minst 9 timmar varje natt, spenderar hela dagar med att varva internet, läser böcker, bakar bröd flera gånger i veckan (nu senast surdegsknäcke, oh my lordy lord vad gott det var) och går på långa promenader i höstrusket. Insidan känns mjuk och len. Och förra veckan, när han som jag tycker om sa “it feels like you’re at a really good place right now” kunde jag hålla med utan att behöva bända på sanningen. Det känns väldigt fint. Det enda som skaver är att jag har ett sånt himla Sverigelängt just nu. Jag vill hänga med min familj, äta Svensk mat och mysa runt i skogen (tänk er bara hur fin den är nu, med krispiga mornar och regnvåt mossa, och hur gott den luktar!!). Men tills dess att jag kan åka hem lindrar jag det mest akuta Sverigelängtet med IKEA-besök. Fatou och jag var där i måndags och jag fyllde en hel kasse med mat (lussekatter, hjortronsylt, kaffe och massa lakrits t.ex.) som fick följa med mig hem. Känns så väldigt tryggt på något vis att ha en liten bit av Sverige i köksskåpen. 

Anyhow, jag hoppas att ni mår bra ni också, och tack tack tack för att ni fortsätter kika in här, kommentera och maila trots att jag är väldigt frånvarande just nu. Det gör mig så glad. ♡ Puss!