---

Otto gjorde slut med mig i söndags. Kanske var det därför jag mådde så dåligt hela förra veckan, för att jag kände att något var fel, att något inte stämde. Antagligen. Och så i söndags, med panikgråt och ett skenande hjärta, rämnade hela min värld. Jag bad honom att fortsätta försöka, men han hade redan bestämt sig. Framtiden som jag byggt upp för mitt inre, livet som jag byggt upp kring oss, är borta. Jag har gråtit så mycket att skinnet kring mina ögon har gått sönder, och jag har onda sår i munnen efter att ha bitit ihop mina käkar hårt hårt under de oroliga nätterna. 

Men jag har världens finaste vänner och familj som bär mig när jag inte orkar. Så många som erbjudit sig, inom en bråkdels sekund, att komma över så att jag slipper vara ensam - även om de befinner sig i en annan stad, i ett annat land, på andra sidan havet. Idag kommer Fatou hit och tar hand om mig, det ska bli skönt mitt i all förtvivlan.