PMS AND A NEW HAIRCUT

Den här veckan alltså. Känns som att hela livet bara trillade ner på mig efter jullovet. I måndags lämnade jag in mina uppgifter från förra terminen, samt startade de nya kurserna för den här terminen. 

Jag vet inte om det är samma för er, men när jag jobbar på en uppsats lägger jag verkligen ALL min energi i den. Som att den strömmar ut från fingertopparna ner i tangenterna in i datorn samlas i bokstäverna och fastnar i själva skrivarbläcket på de vita sidorna. Så när jag lämnade in den sista uppsatsen kändes det som att all energi hade lämnat min kropp, som att mitt skelett var gjort av gummi. Men jag lyckades ändå ta mig igenom de första skoldagarna med livet i behåll, och är numer officiellt klar med en tredjedel av min master?? Tre kurser + en dissertation på 20,000 ord (eheh…) kvar och sedan är jag KLAR? 

I tisdags städade jag lägenheten och tvättade alla mina sängkläder, och sedan dess har jag spenderat mesta tiden i horisontellt läge, i bomulls t-shirts och bara ben mot de nya krispiga lakanen. Kan låta idylliskt, men i samma veva som att jag lämnade in mina uppgifter så drabbades jag av pms:en från HELVETET. Det tillsammans med att adrenalinet från spurt-plugget lämnade kroppen gjorde mig till en liten blöt pöl. Så hela tisdagskvällen och onsdagen försvann i ett hopplöst, gråtigt töcken. Men om det är något som jag lärt mig under mitt 25-åriga liv så är det att en måste, måste lyssna när kroppen säger ifrån. Därför gjorde jag bara snälla saker som att gå på långsamma promenader, duscha varmt varmt, äta choklad i sängen, titta på Planet Earth II, läsa kurlitteratur nerbäddad under mitt duntäcke, och skypa med Otto. Så himla välbehövligt ändå. Tack kroppen för att du orkar med mig när jag maratonpluggar, och tack för att du påminner mig om att jag behöver vila ibland.

En annan grej som hände i pms-dimman: jag spontanbokade en klipptid!! Så igår pallrade jag mig iväg till frisören och klippte en kortkort page!!?? 

Alltså, jag har hår igen?? Har ju haft kort hår i ganska precis tre år nu, så jag ryggar tillbaka varje gång jag möter min reflektion för jag känner inte igen mig själv. Liksom va?? Tror dock att vi kommer trivas finfint ihop, pagen och jag.

 

Translation:

On Monday I handed in my assignments from last term and started the courses for the spring term. My body was running on nothing, and when the adrenaline and deadline stress left my body, the pms from hell broke out. So I've spent the majority of the week in bed, eating chocolate, watching Planet Earth II, skyping with Otto - and crying, of course. But, in the midst of all misery, I went to cut my hair and came back with a short bob??! Like, I have hair again?? I don't recognise myself in the mirror, and it'll probably take a while to get used to, but I really like it.