slutet av Juli, början av Augusti

Jag har haft en digital detox. Den var varken planerad eller frivillig, utan är enbart ett resultat av att 1) det blev en glitch i mitt telefonkontrakt och mitt 3G slutade fungera, och 2) för att det här landet inte vet vad effektivitet är och därför har det tagit evigheter att fixa internet i lägenheten. Den enda internetuppkopplingen jag haft de senaste veckorna är bussens wifi som orkar ladda högst 5 bilder på instagram, det är liksom inte ens värt att försöka. Jag har slutat att reflexmässigt greppa efter mobilen så fort jag har tråkigt. Istället höjer jag blicken, tar in omgivningen. Stannar i mina tankar längre än tre sekunder. Jag läser böcker igen! Jag som inte läst på hela sommaren slukar nu två böcker på en vecka. Älskar ju internet och det var så himla skönt att komma hem från jobbet i torsdags och äntligen ha wifi i lägenheten, men pausen har gjort min hjärna gott. 

4E5B1391-0227-4087-9A2E-F7320FBAAE7Dmin.jpg

Fredag kväll. Vi äter pizza på puben, råkar slå ett ölglas i tusen bitar. Snett till höger om oss, ett par i övre 60 års åldern, jag blir blödig av hur de nickar huvudet i takt till musiken, hur de mimar med i texterna. Snett till vänster om oss, ett omaka par, han är stupfull och har fortfarande arbetskläderna på sig (byggarbetare? målare?), hon ser ut att ha klivit ut ur legally blonde och är spiknykter. Vi försöker fundera hur och var och när de träffades, och hur de kom att fastna för varandra. 

96315786-694B-4A7B-AA9C-770237E3990Amin.jpg

Vi köper gymkort. Jag som aldrig satt min fot i ett gym någonsin får nej-nu-vänder-vi-och-åker-hem-känslor när vi kliver in genom dörrarna; det är en industrilokal som sedan varit nattklubb och nu ett gym, överallt står maskiner och folk som vet vad fasen de håller på med. Suote bara skrattar åt mina rädda råddjursögon och visar hur jag ska göra. Jag lyfter vikter, tyngre än vad jag trodde att jag var kapabel till, och blir bubblig av endorfiner. Jag går därifrån med darriga muskler och en känsla av att vara oövervinnerlig. Dagen efter vill jag redan åka dit igen, två dagar senare har jag så mycket träningsvärk att jag knappt kommer ur sängen på morgonen. 

AEFCB57B-E92A-4B92-B7D4-220C9A7A0BCEmin.jpg

Värmen som fick svetten att långsamt leta sig ner mellan skulderbladen, som fick oss att klä av oss och duscha kallt så fort vi kom innanför dörren efter jobbet, den har släppt nu. 7 veckor utan regn. Och så, äntligen, under en helg kom samma mängd regn som det vanligtvis kommer under hela Juli. Åskan mullrade konstant i två dygn, halva York var utan ström. På pubarna tändes det ljus, lastbilar med generatorer stod parkerade på kullerstensgatorna, papperskorgarna var fulla av sönderblåsta paraplyer. En vecka senare är den sönderbrända marken grön igen och vi sover med täcke för första gången på hela sommaren.

Det går bra på jobbet. Jag får beröm, blir tilldelad fler arbetsuppgifter. Jag känner hur jag börjar slappna av och lita på att jag vet vad jag gör. När jag kommer hem efter en jobbdag är jag helt slut. Slut av att ha pratat i telefon hela dagen, slut av att ha varit emotionellt stöd i sju timmar, slut av att världen är helt fucked up, slut av att det inte finns någon ände till våldet. Oftast räcker bussturen från Leeds till York för att jag ska kunna nollställa huvudet, men vissa kvällar går det bara inte. Då plockar Suote upp mig, bäddar ner mig i sängen och jag berättar allt som har hänt på jobbet, allt som tynger och skaver, det liksom väller över, ut genom munnen. Det är för mycket för att en person ska orka bära det på egen hand. Efteråt känner jag mig som en urvriden disktrasa, men tacksam över att jag har någon som kan lyssna och stryka mig på kinden när det behövs. 

IMG_9316min.jpg

Jag beställer röstkort och får det i posten två dagar senare. Jag skriver feministiskt initiativ så tydligt jag kan på alla tre, sluter varsamt kuvertet och postar det dagen efter. Hoppas att det inte kommer bort i posten. Hoppas att det inte ska gå helt åt helvete (dvs till höger och SD) i September. Får fortfarande overklighetskänslor när jag tänker på att jag har ett liv här i UK. Att jag bor och lever och jobbar här, att jag har jobb, lägenhet, vänner och en sambo. På att jag hela tiden skjuter upp datumet för när jag ska flytta tillbaka till Sverige. Ibland undrar om jag någonsin kommer flytta härifrån. Det känns okej att inte veta. 

Juni juni juni

Hej mina små duvhökar! Hur är vi redan i andra halvan av Juni?? Förstår inte hur tid fungerar. Anyhow, just precis nu sitter jag på Luton och väntar på flyget som ska ta mig till Köpenhamn och sedan vidare till Småland för midsommarfir!!! Eftersom jag har lite tid över tycker jag vi kikar på vad som fastnat på minneskortet nu i Juni, ja! 

IMG_8038min.jpg

Flyttade ju till York för någon vecka sedan och det här är min nya favoritgranne! Hen gillar att hänga på bordet som brukade tillhöra en pub, men som nu är totalt övervuxen av all möjlig grönska. Vi brukar hälsa och prata genom sovrumsfönstret. 

Första söndagen i varje månad genom sommaren hålls en gatufestival på Fossgate i York, det är så mysigt och alla är så glada. Vi var där, lyssnade på vänner som spelade musik, och åt jordgubbar med glass + maräng. Såg dessutom många bra hundar. 

IMG_8082min.jpg
IMG_8103min.jpg

En varm, solig helgdag utforskade vi vårt nya område. 

Jag var hoppsig och glad, och utmanade Suote i vem som kunde hoppklacka högst. 

Han kom lite högre om vi säger så. Så går det om en envis nog att tävla mot någon som varit brittisk mästare i längdhopp lol. 

IMG_8185min.jpg
IMG_8187min.jpg

Vi hittade en stig som vi följde genom lummig terräng. 

IMG_8145min.jpg
IMG_8147min.jpg

Och hamnade till slut i en bokskog? Så mysigt att ha nära till naturen igen efter att ha varit omgiven av höghus och motorvägar i Leeds de senaste 9 månaderna. 

IMG_8323min.jpg

Apropå natur, i söndags åkte vi ut till Bempton Cliffs för att andas havsluft och kolla på puffins!!!

IMG_8217min.jpg

Tappa-andan-vackert. Och lite lite jobbigt med höjdrädslan som kittlar under fötterna. 

IMG_8236min.jpg

Vi promenerade längs med klippkanten, genom högt svajande gräs. 

IMG_8260min.jpg

Och fikade på en klippa när magarna började kurra.

IMG_8279min.jpg
IMG_8288min.jpg

Där nere sitter de, alla små puffins!! Så gulliga och lite klumpiga. Och japp, det är stunder som dessa en önskar att en hade ett zoomobjektiv istället för ett fast 30mm. 

IMG_8297min.jpg
IMG_8318min.jpg

Somnade i bilen när vi åkte hem, helt matt i huvudet av all frisk luft och vind i öronen. Så välbehövligt att få bli omfamnad av natur då och då för att orka sitta på ett kontor under veckorna. Om ni har vägarna förbi York och har tid över för en dagsutflykt - åk hit!! Det tar ungefär 1 h med bil, är överväldigande vackert och gulligt med alla fåglar. 

En fredagslista

Hörni! Tack för alla peppiga kommentarer på mitt förra inlägg angående mina tankar kring att blogga, det var så fint att få läsa. Och ni har rätt, det lilla i livet är minst lika betydelsefullt och viktigt som det stora, måste bara påminna mig själv om det lite oftare. Jag börjar här, med en fredagslista à la Nastasja, på saker som gör mig glad just nu: 

IMG_6206.JPG
analoga bilder från barcelona-besöket i mars. 

analoga bilder från barcelona-besöket i mars. 

  • när vänner går på intervjuer för jobb och PhD-platser och skickar sms i caps med tusen utropstecken för att det gick så bra. 
  • den söta doften av fläderblom.
  • att förklara skillnaden mellan svenskans “glad” och “lycklig” för den gulliga personen som jag är så väldigt kär i.
  • att känna sig trygg nog att ta plats och riktigt bre ut sig, skratta högt och prata fort. 
  • att det bara är 12 dagar kvar tills jag har Småländsk mark under fötterna igen. 
  • messengertråden där jag planerar midsommar med min syster. Längtar!!!!!
  • min nya klänning med det knäppaste tigermönstret som jag inte kunde sluta tänka på och var därför helt enkelt tvungen att köpa. Ska äta glass iklädd den i helgen.
  • att konfronteras med svåra situationer på jobbet och fixa det. Känns som jag har vuxit flera centimeter bara den här veckan.  
  • de extra söta dadlarna som flyttat in i vår kyl nu under Ramadan, och Fatou som hela tiden insisterar på att jag ska ta fler.
  • att jag flyttar in i lägenheten i York, blir sambo med Suote, på riktigt nu i helgen. Blir sockerdrickspirrig i hela kroppen av bara tanken. 

p.s. hej till alla som hittat hit genom gulliga Sandra, hoppas ni ska trivas! <3

stunder i maj

Jag skypar med Nastasja och vi pratar om bloggar. Och även fast bloggvärlden ibland gör mig trött och stressad, så kommer jag på mig själv med att sakna den också. Jag saknar att ha nära till fotot och skrivandet. Saknar att dokumentera vardagen och spara den här. Så jag trycker på plus-ikonen och påbörjar ett nytt inlägg. Flera gånger. Men det rinner alltid ut i sanden. Jag tror det är för att jag dagligen konfronteras med livets alla stora, svåra grejer på jobbet, och då känns bloggen inte lika viktig? Men jag påminner mig själv om att den är viktig för mig, för trots att den förlorar tyngd i kontrast med all skit som pågår där ute i världen så tillför den ändå något till mitt lilla liv. Så jag försöker igen, trycker på plusset i hörnet och berättar om Maj 2018.

3BB9AD20-950D-44C6-B480-EBE658C72FDCmin.jpg

Halvvägs in i Maj fyller jag 27 och blir firad en hel helg. På fredagen äter vi pasta på en italiensk restaurang som ligger i en källare och där det är snudd på omöjligt att få bord. Pastan är helt gudomlig (och svampen!! svampen är det godaste jag ätit, perfekt salt och smörig) och servitören skrattar när vi ber om extra mycket parmesan. På lördagen blir jag överraskad med en dag på ett spa utanför York. Vi bastar och bubblar, får ansiktsbehandling och fotmassage. När kvällen kommer ser vi på Eurovision och jag känner mig mjuk i hela kroppen. Söndagen inleds med ett berg av pannkakor på Brew & Brownie, precis som förra året, och när måndagen och min faktiska födelsedag kommer känns det redan som att jag har fyllt år, flera gånger om. 

IMG_7843min.jpg
IMG_7719min.jpg
IMG_7749min.jpg

Den plötsliga sommarvärmen lamslår UK. Luften är tung och klibbig, den annars så isande vinden känns ljummen mot mina bara ben. När det regnar är dropparna stora som 5p mynt och varma. Vi spenderar all vår tid utomhus, äter glass flera gånger om dagen och min kropp har helt förträngt minnet av vinter.  

A609C142-FB6E-4AE0-BF0B-90E10215B7DDmin.jpg

Vi får nyckeln till lägenheten. Det känns ovant att kliva in i den, ovant men pirrigt, som ett par nya skor som en inte riktigt gått in än. Vi åker till IKEA, går sakta genom avdelningarna för att inte missa någonting. Väjer för bråkande par och skrattar åt alla barn som gett upp helt och ålar sig fram på golvet, provar madrasser och drömmer om en lägenhet där vi har mer plats för nödvändigt onödiga grejer som schäslonger och spexiga hyllor. Första natten i nya lägenheten är varm och vi har fönstret öppet, utanför kan vi höra fåglarna kvittra natten igenom och när morgonen kommer är lägenheten full av ljus. 

Jag har lägenheten in Leeds fram till mitten av Juni, så jag spenderar veckorna i Leeds och helgerna i York. Precis som förut, men nu åker jag hem till oss istället för hem till honom. 

13F5DCB6-4AB8-4F17-B5C5-3B14849852A6min.jpg

Vi skruvar ihop vår garderob, den som vi köpte på IKEA veckan innan, och kartongerna tar för ett slag över lägenheten. När vi kommit halvvägs pausar vi från garderobsbygget och äter smulpaj på golvet, och jag tänker att exakt nu så önskar jag att någon kunde ta en bild på oss. Jag vill kapsla in den här stunden, spara och plocka fram senare för att minnas exakt hur mycket allt kändes. Hur bra allt kändes. 

99192E1A-118A-4AE3-BAD0-101460FE7BA8min.jpg

Vi köper nya köksknivar som är så vassa att det är en ren fröjd att skära med dem. Det säger jag också till Suote när jag skär lök till potatissalladen och bara sekunder senare skär jag såklart nästan av mig toppen på tummen; ett djupt jack som löper över fingertoppen och ner genom halva nageln. På ren reflex knyter jag min andra hand runt tummen, trycker hårt och håller tummen under rinnande kallt vatten, medan blodet tränger igenom min knutna näve. Det susar i öronen och jag känner hur benen börjar vika sig. Suote säger gång på gång att vi måste åka till akuten, men sittandes på golvet med ryggen mot köksskåpen lyckas jag stoppa blodet och efter att ha undersökt såret bestämmer jag mig för att det nog inte behöver sys, bara tejpas riktigt hårt. 

688149CC-DBFB-4F46-94A7-E5ADD753C1CFmin.jpg

Jag är glad. Lycklig. Hela tiden. Får livet vara såhär bra? Jag vet inte. Ibland kan jag känna mig lite stressad över att den här känslan ska ta slut, att jag en dag ska vakna och ångesten och stressen ska ha tagit sin sedvanliga plats i maggropen. Men sen kommer jag ihåg att leva nu, inte sen, i det som är och inte i ett kanske, och unnar mig själv att känna såhär. Speciellt efter förra årets skitvår som slukade allt ljus. Tack livet för Maj 2018. 

Första helgen i Maj

Det är första helgen i Maj och luften är tung av värme. Vi tittar på lägenheter, frågar om council tax och hyra, om agency fees och deposit. Känner in rummen, försöker föreställa oss ett liv där. Vi väger för och emot, lyssnar på magkänslan och bestämmer oss. Den tredje lägenheten, den som ligger ovanför ett litet café som serverar en full english för £4.50, den kommer bli vårt hem. Förra våren kände vi inte varandra och snart bor vi ihop, snart delar vi säng matbord garderob diskho dörrmatta liv. Det är svindlande att tänka på att en swipe med tummen åt andra hållet och vi hade aldrig träffats. Han pratar ofta om det och kramar min hand extra hårt som för att försäkra sig om att jag faktiskt går där bredvid honom. 

Jag tar tåget tillbaka till Leeds. Harehills gator är fulla av liv. Överallt står ytterdörrar på vid gavel och luften vibrerar av musik. Våra grannar har, precis som många andra, släpat ut sin grill på trottoaren och familjen flockas runt den. Det luktar kött och kol, och barnen jagar varandra på snabba ben genom den tjocka, vita röken som stilla breder ut sig i kvarteret. På andra sidan gatan bryter ett slagsmål ut, två män i shorts med bleknade tatueringar spridda över rödbrända överkroppar. De utbyter ett par slag innan de går åt varsitt håll, jag är lättad över att jag inte behöver ringa polisen den här gången. Men trots att vi numer bor mitt i knivvåld och skottlossningar, vilar det ändå något sentimentalt över Harehills i den brinnande kvällssolen, i kontrasten mellan blommande körsbärsträd och krossade glasrutor. 

Söndag och efterlängtad ensamtid. Jag slukar On Beauty’s 445 sidor på 36 timmar, äter ett halv kilo jordgubbar och får utslag på halsen, rullar runt bland maskrosorna i Roundhay Park och samlar gräsfläckar på jeansen. Njuter av mitt eget sällskap. När jag kommer hem luktar min hud sol och jag har nya fräknar på överläppen. 

Måndagen är en bank holiday och Fatou och jag har vår första lediga dag tillsammans på flera veckor. Vi beger oss till Rounday Park i våra svalaste kläder. Mitt på gräsplätten med utsikt över sjön grillar vi vegetarisk korv och äter glass. Huden bränner trots enträget smörjande av spf och solen klättrar högt på himlen, väderappen på mobilen visar 28 grader. Vi pratar om livet, om framtiden, om allt som händer inuti, om sånt vi inte hinner prata om när vi bara ses lite snabbt efter jobbet. Vi tittar på familjerna runtomkring. Till höger om oss spelar tre pojkar fotboll tillsammans med sin mamma, till vänster ett barnkalas med tårta, festhattar och ballonger hängandes i träden. De sjunger Happy Birthday högt och klart medan barnen otåligt väntar på att få äta tårtan. 

När vi går tillbaka passerar vi en kvinna som predikar så högt om skärselden att hon överröstar högtalaren hennes mikrofon är kopplad till. På andra sidan gatan visslar en grupp med män när vi går förbi. Vi sicksackar mellan gäng av tonårskillar spridda längs med Harehills Lane, de med hård uppsyn och skygga blickar. Fatou ler mot mig, jag vet att hennes leende är en referens till en tidigare konversation vi haft där vi konstaterat att vi troligtvis aldrig kommer bo på en plats som Harehills igen, jag besvarar hennes leende och tänker på hur tacksam jag är över att få ha en vän som Fatou. 

Ät det här till frukost

Idag är det söndag och då tycker jag att ni ska äta vad jag åt förra helgen: baked egg bagels! Superlätt och så gott att jag och mitt sällskap suckade högt varje gång vi tog en tugga. 

IMG_4913min.jpg

Du behöver ägg, avokado, bagel, och lite goa kryddor som trivs med avokado och ägg (typ salt, peppar, chilli och kanske lite koriander). 

Börja med att sätta på ugnen på grill-läget så att den hinner bli varm tills användning. Dela bageln i halvor, stek ovansidan i en ugnssäker stekpanna med lite olja i tills den blir gyllenbrun. Mosa sedan avokado på toppen och krydda. Lägg tillbaka bageln i stekpannan (med avokadon uppåt) och knäck ett ägg i hålet, stek på medelvärme tills undersidan av ägget blir knaprigt och gott. Sätt sedan in stekpannan i ugnen och baka i typ 5 min. KLART. Ät och var lycklig över den perfekta kombinationen rinnig gula + varmt bröd + avokado. 

p.s. äts bäst i sängen med en gullig person vid din sida. 

Det lilla aprillivet

Förra veckan tänkte jag att "nu kommer våren". Det var inte särskilt varmt och träden hade inte slagit ut än, men det kändes så i luften. Och det gjorde den. Nu luktar det varm asfalt, träden pryds av små, sköra löv och igår såg jag min första fjäril. En liten blåvinge. Min farmor brukade säga att den första fjärilen en ser på våren skvallrar om hur resten av året blir; en ljus fjäril och ett ljust år väntar, en mörk fjäril betyder ett mörkt år. Jag tänker att en liten kornblå fjäril som lyser klart i solen måste vara ett bra tecken. En litar ju på farmödrar. 

Jag har nya arbetsuppgifter på jobbet vilket innebär att jag numer endast pratar med och erbjuder stöd till kvinnor som klassas som "high risk". Det betyder att jag konfronteras med det värsta våldet och kvinnorna som får utstå det, och helvete vad tungt det är ibland. Jag brukar dock kunna nollställa hjärnan efter jobbet med en promenad och en bra podd, men vissa dagar kan jag inte sluta tänka på hur jävla vrickad världen är. Det liksom lägger sig som en tyngd kring bröstkorgen och smyger sig in i mina drömmar om nätterna. Då drar jag in det tunga artilleriet: brödbak, serier (plöjer just nu Community, knäppt men kul) och kvällsyoga. Den senaste veckorna har det varit extra viktigt och då blir det inte mycket energi eller tid över till att blogga eller ens hänga på internet, men jag hoppas att våren ska ge mig mer energi och att jag ska orka blogga mer regelbundet igen. Saknar ju att hänga här. 

Hursomhelst, här kommer en liten blandning av vad som hänt i April. Har i vanlig ordning inte rört min canon, men iPhonens kamera funkar ju minst lika bra för vardagsdokumentation. 

F61EBC66-A0C3-47B9-997E-CA7D2F153103min.jpg
9987A895-BE9C-4053-8E9A-D73920A1270F.JPG

En ledig torsdag satt jag på ett fik och skrev på ett research proposal, åt brownie och drack en flat white. Kände mig som en student igen och saknade det lite, men sedan mindes jag hur stressad jag var under min master och drog en lättnadens suck över att det var över. Älskar ju att plugga, vill göra en PhD och leva akademikerlivet, men inte så. Vill aldrig mer stressa runt så som jag gjorde under min master då hjärtklappning och stressmardrömmar var vardag. 

IMG_4617min.jpg

Jag har haft röda läppar nästan varje dag på sistone, tycker det är så fint tillsammans med min utväxt + blonderade hår. 

F25FC2D3-5889-4132-9D39-D7845FCBA0CFmin.jpg
FEE5C347-8A15-491B-8BCF-D22C9B2D46C7min.jpg

När helgen kommer åker jag till York. Ska nämligen flytta dit efter att vårt kontrakt går ut här i Leeds så jag går på lägenhetsvisningar om helgerna. Dessutom bor världens gulligaste person där och honom vill en ju hänga med. Förra helgen åkte jag och Suote på lördagsutflykt till Redcar utanför Middlesbrough och promenerade längs med stranden. Havsluft gör allt minst 1000 gånger bättre. 

Den här personen också. Kolla gulliga ändå.

1AACFD57-7521-4D33-B4FD-A6D9ADDCF339min.jpg
309F92D4-D604-4414-8524-369DA9AF38A6min.jpg

Efter att vi promenerat upp och nerför stranden, kastat macka och plockat runda stenar, åkte vi till Saltburn-by-the-sea och promenerade längst med piren. Såhär såg det ut till höger. 

5902EED8-26BA-4360-BC61-6429DD17FA21min.jpg
53FF1D82-6824-42A9-B35A-3A6818ED0922min.jpg

Och till vänster hände det här magiska. Älskar UK om våren och sommaren, när himlen är perfekt disig och ger allt ett mjukt skimmer.

7B03277D-FDD6-4892-AF50-558A0B9B04CCmin.jpg

Igår var det sommar. Lyllos mig som bara jobbade halvdag och kunde njuta av temperaturen som kröp högre och högre tills det blev tjugosju himla grader. Lyllos mig som också har en gullig kollega som jobbar extra på bageri och tar med sig godsaker (dvs chickpea and spinach pastry) därifrån. Satt där och lyssnade på tre avsnitt av Under Huden och P3-dokumentären om mordet på Lisa Holm, tittade på hundar, vickade tårna i gräset och lapade i mig solen i flera timmar. Kände mig som en ny person efteråt. 

Idag är det fredag igen och jag ska till York igen. Ikväll ska jag äta middag på en uteservering i solen och imorgon har jag två lägenhetsvisningar. Håll tummarna för att vi hittar något bra! Puss och hoppas vi hörs snart igen. ♡

Cellprov och choklad

1B2D5D63-BE87-43FB-9326-4EF5459D3E0Fmin.jpg
5233C59C-CE2D-45AE-9379-E3B9545B916Cmin.jpg
IMG_3179min.jpg
6314C56C-AD07-40F8-AE32-575A27E5BCDFmin.jpg
6B4525C7-E6D5-4611-BE52-4B1B1B8E19DAmin.jpg
EF92B9EB-3F14-4E29-8C3E-DA64E1C24D8Cmin.jpg

Jag gjorde cellprov på självaste alla hjärtans dag i år och förrförra veckan fick jag svar; medelsvåra cellförändringar. Och UK som vanligtvis har världens längsta köer till diverse specialkliniker gjorde ett "urgent referral" för en colposcopy på ett av sjukhusen här i Leeds. Det är ju svårt att inte tänka katastroftankar i det läget, och även om jag var ganska duktig på att hålla mig lugn och inte tänka på det under dagarna, så gjorde sig oron påmind under nätterna genom de sedvanliga stressdrömmarna. I fredags var det dags. Den gulliga personen ovan var extra gullig och följde med, höll mig hårt i handen i väntrummet och fick mig att skratta så jag grät precis innan jag gick in för att få min livmoderhals projicerad på en storbildsskärm. Allt gick bra, tack och lov. Gynekologen hittade inget som behövdes omedelbar behandling och var väldigt reassuring och lugnande. Och alltså, jag som alltid varit fascinerad av kroppen (mvh ungen som spenderade timmar med att bläddra i anatomiböcker och som klippte sig i fingret så att det började blöda bara för att få "se hur det ser ut inuti") glömde direkt bort allt obehag när jag insåg att jag kunde se vad han grejade med på skärmen. Nu behöver jag bara vänta på resultatet av vävnadsproven, förhoppningsvis är jag all clear. 

Efteråt gick jag och Suote för att fira! Det regnade horisontellt och vindarna var ilande isiga, så vi flydde kylan in på närmsta fik. Caffè Nero blev det den här gången, inte världens roligaste kanske men omg deras chokladcheesecake var helt fantastisk?? Perfekt krämig och ordentligt chokladig. Bra jobbat. Vi fortsatte firet med en äkta treat yo self-dag på stan. Donna och Tom hade varit stolta. På kvällen fick jag världsont i halsen och feber så jag spenderade hela helgen i horisontellt läge (sov 27 av 48 timmar), ätandes + drickandes min vikt i frukt och choklad. Nu mår jag i princip helt bra! Och tur är väl det för imorgon åker jag på semester!! Har ni några tips på grejer en måste-måste göra i Berlin eller Barcelona? Hit me up! Och hörni, en sak till innan jag tar semester: gå på era cellprov, kids! Det är faktiskt jätteviktigt. 

Februaristunder och tankar om intrycks-konsumtion

Jag rörde inte min kamera på hela februari. Insåg det häromdagen när jag städade mitt rum och såg att den vilade under ett tunt lager av damm. Lusten att fotografera finns där, men inte på samma sätt som innan. Jag längtar efter att fotografera analogt, efter att få låta det ta tid. Jag tror att det hänger ihop med att jag blivit mer sparsam med intrycken jag konsumerar; jag slöscrollar inte längre instagram och jag läser bara de bloggar som jag verkligen vill läsa, jag tristesslyssnar inte på musik utan låter istället poddar eller noga utvalda spellistor fylla mina öron när jag promenerar till och från jobbet varje dag, läser hellre böcker än hänger på twitter, har helt slutat kolla facebook (loggar bara in för att säga "hej jag lever" till mina föräldrar). Älskar ju internet, men tror att det gör hjärnan gott att få pausa lite mellan varven, att få plats att bearbeta det som jag tar in istället för att dränka den i intryck. Låter kanske självklart egentligen, men det är så lätt att glömma bort och så mycket lättare att tristresscrolla instagram än att sitta med sig själv och sina egna tankar. Hur som helst, i slutet av Mars åker jag och Suote till Barcelona och Berlin! Längtar efter att se nytt och det ska bli så fint att spendera tid tillsammans. Då ska jag ta med mig pappas gamla Nikon EM, den som han köpte när han åkte till Cypern på FN-tjänst, och använda upp rullarna med film som skramlat i toppen av kylskåpsdörren det senaste halvåret (året?). Tror det är precis vad jag och min kreativitet behöver.

Jag fotograferade dock en hel del med mobilen i Februari, vi kikar! 

IMG_2299min.jpg

En söndagsmorgon då jag gick till Tesco och köpte allt jag var sugen på. Croissant med brie, grekisk yoghurt, körsbär och varsin mandelcroissant att dela på. Och så kokt ägg och kaffe, såklart. Kan ju knappt räknas som helgfrukost utan ägg och kaffe. Vi åt det i sängen medan den disiga morgonsolen letade sig in genom det öppna fönstret och koltrasten sjöng i trädet utanför.

IMG_2246min.jpg

Köpte gulliga munkar till han den där jag är kär i, för munkar är det bästa han vet. 

D4C8E024-872F-4EB4-AB0B-C9EE809A941Fmin.jpg
DBF5782B-4D73-420C-AE61-99D253A5F26Dmin.jpg

Dagarna blir märkbart längre och det är fortfarande ljust ute när jag slutar jobbet vid 17!! Vilket betyder att jag fått se en hel del spektakulära solnedgångar när jag går hem. Minns att det luktade vår när jag tog den undre bilden. 

IMG_2438min.jpg

Jag bakar bröd varje lördagsmorgon. Kanske det mysigaste i mitt liv just nu, jag mår så bra av att se brödet växa fram långsamt, att det inte går att skynda. Jag bakar inte längre efter recept, utan jag går helt på känsla, och vet ni? Det blir tusen gånger bättre. Bröden blir luftigare och segare, med en ordentlig skorpa, och det smakar så mycket mer. Älskar att lära mig nya grejer! Speciellt om det resulterar i nybakt surdegsbröd varje lördagsmorgon, hehe. Nästa steg är att göra snitsiga mönster på bröden àl a Anita šumer.

Brödet på bilden blev förresten till samtidigt som en man blev knivhuggen 50m från min dörr... Stod och bakade i godan ro när köket plötsligt fylldes av blåljus och sirener. Kikar ut och ser fyra polisbussar, två ambulanser och tre polisbilar på min gata, hur de kör iväg en man i ilfart i ambulans (han klarade sig som tur var) och hur en annan man blir arresterad och bortförd i en polisbuss. Inte så överraskande kanske eftersom området vi bor i tydligen är känt för sitt knivvåld lol.

87F168B0-2A69-4556-93AD-6013D1BA6F5Cmin.jpg
FD34641F-9981-4ABB-9316-ECF4CD93668Amin.jpg

Jag spenderar majoriteten av mina helger i York. Så skönt att få komma ifrån ruset i Leeds lite och ännu bättre blir det om en får hänga i solen med den skrattigaste personen jag vet. Förra helgen var han dock ledsen pga Arsenal förlorade mot Man City. Är själv totalt ointresserad av sport medan han är som ett vandrande sport-encyclopedia (kan t ex fråga vem som vann guld i OS i valfri sport under valfritt år och han svarar blixtsnabbt och alltid rätt), så jag försöker vara supportive och intresserad även om jag inte riktigt fattar grejen.

IMG_2731min.jpg

En onsdagskväll blev jag plötsligt paniksugen på en page, så jag letade fram en sax och klippte av ett gäng centimeter hår framför badrumsspegeln. Blev nöjd! Och så skönt att slippa de slitna topparna som kändes mer som sockervadd än hår.

D22163D8-B469-44C8-8383-9CF93D51A22Dmin.jpg
5D0510A2-BCA4-4471-86A6-78AB6ECFD1B2 2min.jpg

Trots att det känts som vår de senaste veckorna letade snökaoset sig även hit till Leeds. Det är så gulligt hur panikslaget UK blir så fort det börjar snöa. I onsdags var jag den enda som lyckades ta mig till jobbet (vi var bara tre personer på hela LWA, jag på hjälplinjen, en på det 24h skyddade boendet och en på huvudkontoret i stan), och igår var det inte mycket bättre. Gatorna är tomma, affärerna är tomma och allt känns väldigt post-apokalyptiskt. Allt pga 10cm snö. Och jag känner mig som en viking som är helt oberörd. 

Det var allt jag hade att berätta för den här gången. Nu ska jag fortsätta med fredagskvällen, Fatou och jag ska laga ramen till middag och kolla på ett gäng avsnitt av Community! Hoppas ni mår bra och att livet känns snällt. ♡

Om mitt jobb på kvinnojouren

CNV00012min.jpg
CNV00011min.jpg

lite analoga körsbärsblom pga längtar sönder mig till våren

Ni är ett gäng gulliga och vill veta mer om mitt jobb, så vi kör ett "det här jobbar jag med"-inlägg! Jag jobbar just nu på Leeds Women’s Aid, kvinnojouren här i Leeds alltså. Jag är en “Relief Worker” vilket betyder att jag gör samma jobb som alla andra men utan fasta timmar eller arbetsplats, jag hoppar helt enkelt in där jag behövs. Leeds Women's Aid arbetar för att kvinnor och barn ska leva ett liv utan våld, och fokuserar då främst på våld i nära relationer. Ofta från en partner, men också från föräldrar, syskon eller barn. Vi kan erbjuda:

  • skyddade boenden för kvinnor och barn som behöver fly från sina hem, ofta till en helt ny stad, för att undkomma våldet.
  • stödgrupper för kvinnor som lever i, eller har levt i, våldsamma relationer. Målet för dessa är att de ska få större förståelse för våld i nära relationer, hur maktstrukturer i relationer både upprätthåller och möjliggör våldet, hur detta påverkar kvinnorna och deras barn. Kvinnorna får prata om hälsosamma relationer och hur en går vidare efter att ha levt i en våldsam relation. 
  • ett “community DV team” som besöker kvinnorna i deras hem eller på säkra, neutrala platser som läkarmottagningar eller skola. De hjälper till med både praktiska grejer (som att söka bidrag, att separera på ett säkert sätt, eller vidta säkerhetsåtgärder som att byta lås eller installera panikalarm) och emotionellt stöd.  
  • ett “IDVA team” (IDVA är förkortning för Independent Domestic Violence Advisor) som jobbar med säkerheten kring kvinnor som lever under hög risk från våld. De erbjuder stöd genom den juridiska processen, och arbetar tillsammans med polis och andra aktörer för att förhindra att kvinnorna kommer till skada. 
  • och en hjälplinje som är öppen 24/7 dit en kan vända sig för råd och stöd.

Just nu jobbar jag på hjälplinjen eftersom de är i desperat behov av avlastning då de i princip går på knäna för att det är så mycket att göra, dessutom har de lyckats säkra funding för att anställa mer personal så då passar de på att ringa in mig så ofta de kan. Mitt arbete på hjälplinjen går i princip ut på att jag ska ge råd och stöd till kvinnor som lever i våldsamma relationer eller anhöriga som är oroliga för någon i deras närhet. Ibland så ringer även lärare, läkare, soc. eller andra som vill ha råd kring kvinnor de jobbar med. Om kvinnorna vill ha stöd och hjälp bedömer jag om det är något vi kan erbjuda, annars så ger jag dem information om vem/vilka de kan kontakta för att få den hjälp de behöver (t.ex. advokatbyråer, terapi och sånt.). Om det behövs lägger jag också upp en “safety plan” med kvinnorna, hur de ska hålla sig säkra från våld och vad de ska göra i en nödsituation. Men min främsta arbetsuppgift är egentligen att ge emotionellt stöd över telefonen, att lyssna och ge kvinnorna den informationen de behöver för att kunna fatta beslut kring sin situation.

Det svåraste, men också det som gör mitt jobb på hjälplinjen utmanande = roligt, är att jag aldrig vet vad som väntar på andra sidan luren när jag svarar. Ibland är det bara ett samtal som behöver kopplas vidare till någon annan, ibland är det donationer, ofta en social worker som vill ha råd. En gång ringde en man och frågade efter sin flickvän som var “försvunnen”, han var arg på polisen som vägrar hjälpa honom och ber honom att hålla sig undan (lol! han la såklart på direkt när jag förklarat att jag inte kunde ge honom någon info). Och såklart, majoriteten av samtalen vi får är från kvinnor som behöver hjälp. Kvinnor som är arga, kvinnor som är ledsna, en kvinna som fick en panikattack och började hyperventilera för att hon trodde att hennes man kom hem när vi pratade, en kvinna som hotade med att ta livet av sig själv och sitt barn, en kvinna som hulkgrät i tre minuter innan hon fick ur sig en sammanhängande mening. Hela spektrumet. De bästa samtalen är de där kvinnorna går från att vara splittrade, desperata och ledsna, till att låta lättade och förstådda, kanske till och med hoppfulla. De som vill ha mitt namn inte för att de ska “complain to my manager” utan för att de vill veta vem personen bakom rösten är. De samtalen bär jag med mig, de samtalen nollställer allt det jobbiga som kommer med jobbet.

Från början av November till mitten av Januari jobbade jag heltid på ett av de skyddade boendena för att ordinarie personal var sjukskriven. Nu hoppar jag in och jobbar lite då och då när jag behövs. Där ser mina uppgifter lite annorlunda ut. Tillsammans med kvinnorna lägger vi upp en plan för hur de på bästa sätt kan ta sig vidare efter det som hänt, både vad hon kan göra själv och vad jag som support worker ska hjälpa henne med. Jag bidrar mest med stöd kring praktiska grejer som att söka bidrag eller uppehållstillstånd, registrera dem i olika housing associations så att de kan hitta eget boende, om de är “high risk” så informerar jag något som heter MARAC som är ett möte mellan olika aktörer (polis, socialen, sjukhus, etc.) där de delar information om olika kvinnor för att kunna erbjuda ett mer effektivt stöd och skydd, registrerar dem för terapi och språkkurser, och bidrar med emotionellt stöd - såklart. Det är givande att kunna ge ett mer långvarigt stöd och se hur kvinnorna lär sig stå på egna ben igen. Så himla fin känsla att vinka av dem när de flyttar från det skyddade boende till sin egna bostad. 

När jag pluggade var det här något jag aldrig trodde att jag skulle kunna jobba med, att jag helt enkelt inte var cut out för att jobba med människor, men jag trivs så himla bra. Och även om det är tungt att liksom varje dag bli påmind om skiten som händer i det himla patriarkatet vi lever i, att skräckhistorierna som cirkulerar faktiskt är någons verklighet, så känns det fint (och viktigt!) att få jobba for att erbjuda någon slags trygghet mitt i allt elände. Och så jäkla skönt att bara få jobba med och kring kvinnor hela dagarna; en arbetsplats helt utan män och med ett gäng kickass kvinnor istället! Lyx!