Om mitt jobb på kvinnojouren

CNV00012min.jpg
CNV00011min.jpg

lite analoga körsbärsblom pga längtar sönder mig till våren

Ni är ett gäng gulliga och vill veta mer om mitt jobb, så vi kör ett "det här jobbar jag med"-inlägg! Jag jobbar just nu på Leeds Women’s Aid, kvinnojouren här i Leeds alltså. Jag är en “Relief Worker” vilket betyder att jag gör samma jobb som alla andra men utan fasta timmar eller arbetsplats, jag hoppar helt enkelt in där jag behövs. Leeds Women's Aid arbetar för att kvinnor och barn ska leva ett liv utan våld, och fokuserar då främst på våld i nära relationer. Ofta från en partner, men också från föräldrar, syskon eller barn. Vi kan erbjuda:

  • skyddade boenden för kvinnor och barn som behöver fly från sina hem, ofta till en helt ny stad, för att undkomma våldet.
  • stödgrupper för kvinnor som lever i, eller har levt i, våldsamma relationer. Målet för dessa är att de ska få större förståelse för våld i nära relationer, hur maktstrukturer i relationer både upprätthåller och möjliggör våldet, hur detta påverkar kvinnorna och deras barn. Kvinnorna får prata om hälsosamma relationer och hur en går vidare efter att ha levt i en våldsam relation. 
  • ett “community DV team” som besöker kvinnorna i deras hem eller på säkra, neutrala platser som läkarmottagningar eller skola. De hjälper till med både praktiska grejer (som att söka bidrag, att separera på ett säkert sätt, eller vidta säkerhetsåtgärder som att byta lås eller installera panikalarm) och emotionellt stöd.  
  • ett “IDVA team” (IDVA är förkortning för Independent Domestic Violence Advisor) som jobbar med säkerheten kring kvinnor som lever under hög risk från våld. De erbjuder stöd genom den juridiska processen, och arbetar tillsammans med polis och andra aktörer för att förhindra att kvinnorna kommer till skada. 
  • och en hjälplinje som är öppen 24/7 dit en kan vända sig för råd och stöd.

Just nu jobbar jag på hjälplinjen eftersom de är i desperat behov av avlastning då de i princip går på knäna för att det är så mycket att göra, dessutom har de lyckats säkra funding för att anställa mer personal så då passar de på att ringa in mig så ofta de kan. Mitt arbete på hjälplinjen går i princip ut på att jag ska ge råd och stöd till kvinnor som lever i våldsamma relationer eller anhöriga som är oroliga för någon i deras närhet. Ibland så ringer även lärare, läkare, soc. eller andra som vill ha råd kring kvinnor de jobbar med. Om kvinnorna vill ha stöd och hjälp bedömer jag om det är något vi kan erbjuda, annars så ger jag dem information om vem/vilka de kan kontakta för att få den hjälp de behöver (t.ex. advokatbyråer, terapi och sånt.). Om det behövs lägger jag också upp en “safety plan” med kvinnorna, hur de ska hålla sig säkra från våld och vad de ska göra i en nödsituation. Men min främsta arbetsuppgift är egentligen att ge emotionellt stöd över telefonen, att lyssna och ge kvinnorna den informationen de behöver för att kunna fatta beslut kring sin situation.

Det svåraste, men också det som gör mitt jobb på hjälplinjen utmanande = roligt, är att jag aldrig vet vad som väntar på andra sidan luren när jag svarar. Ibland är det bara ett samtal som behöver kopplas vidare till någon annan, ibland är det donationer, ofta en social worker som vill ha råd. En gång ringde en man och frågade efter sin flickvän som var “försvunnen”, han var arg på polisen som vägrar hjälpa honom och ber honom att hålla sig undan (lol! han la såklart på direkt när jag förklarat att jag inte kunde ge honom någon info). Och såklart, majoriteten av samtalen vi får är från kvinnor som behöver hjälp. Kvinnor som är arga, kvinnor som är ledsna, en kvinna som fick en panikattack och började hyperventilera för att hon trodde att hennes man kom hem när vi pratade, en kvinna som hotade med att ta livet av sig själv och sitt barn, en kvinna som hulkgrät i tre minuter innan hon fick ur sig en sammanhängande mening. Hela spektrumet. De bästa samtalen är de där kvinnorna går från att vara splittrade, desperata och ledsna, till att låta lättade och förstådda, kanske till och med hoppfulla. De som vill ha mitt namn inte för att de ska “complain to my manager” utan för att de vill veta vem personen bakom rösten är. De samtalen bär jag med mig, de samtalen nollställer allt det jobbiga som kommer med jobbet.

Från början av November till mitten av Januari jobbade jag heltid på ett av de skyddade boendena för att ordinarie personal var sjukskriven. Nu hoppar jag in och jobbar lite då och då när jag behövs. Där ser mina uppgifter lite annorlunda ut. Tillsammans med kvinnorna lägger vi upp en plan för hur de på bästa sätt kan ta sig vidare efter det som hänt, både vad hon kan göra själv och vad jag som support worker ska hjälpa henne med. Jag bidrar mest med stöd kring praktiska grejer som att söka bidrag eller uppehållstillstånd, registrera dem i olika housing associations så att de kan hitta eget boende, om de är “high risk” så informerar jag något som heter MARAC som är ett möte mellan olika aktörer (polis, socialen, sjukhus, etc.) där de delar information om olika kvinnor för att kunna erbjuda ett mer effektivt stöd och skydd, registrerar dem för terapi och språkkurser, och bidrar med emotionellt stöd - såklart. Det är givande att kunna ge ett mer långvarigt stöd och se hur kvinnorna lär sig stå på egna ben igen. Så himla fin känsla att vinka av dem när de flyttar från det skyddade boende till sin egna bostad. 

När jag pluggade var det här något jag aldrig trodde att jag skulle kunna jobba med, att jag helt enkelt inte var cut out för att jobba med människor, men jag trivs så himla bra. Och även om det är tungt att liksom varje dag bli påmind om skiten som händer i det himla patriarkatet vi lever i, att skräckhistorierna som cirkulerar faktiskt är någons verklighet, så känns det fint (och viktigt!) att få jobba for att erbjuda någon slags trygghet mitt i allt elände. Och så jäkla skönt att bara få jobba med och kring kvinnor hela dagarna; en arbetsplats helt utan män och med ett gäng kickass kvinnor istället! Lyx! 

vi böjde tiden: en helg i Edinburgh

IMG_7549min.jpg

Sista lördagen i Januari vaknade jag till den här utsikten! EDINBURGH. ARTHUR'S SEAT. Ni som hängt med ett tag här på bloggen vet att jag och Fatou brukade dela lägenhet med två Irländska tjejer: Sinéad och Chantel! Vi fyra var som en liten familj. Gjorde allt tillsammans (utflyktergrillkvällarvardagsmys och förevigade familjen med julkort) och älskade varenda sekund av det (här har jag skrivit mer om vår vänskap). Av olika anledningar hoppade Sinéad och Chantel av sina utbildningar på Queen Margaret University (där vi alla pluggade) och flyttade tillbaka till Irland. Därför har vi inte varit samlade alla fyra på FYRA ÅR. Nu bor Sinéad i Edinburgh igen och jag vet inte hur det gick till men vi lyckades återförenas för en helg. Jag bokstavligt talat skrek av skratt när Sinéad öppnade ytterdörren till lägenheten. Så himla surrealistiskt att se henne stå där i dörröppningen. Ännu mer surrealistiskt blev det när jag klev in i vardagsrummet och Chantel och Fatou satt där ihopkurade i soffan. Vi stannade uppe och pratade inpå småtimmarna, tills våra röster blev helt raspiga. När jag vaknade dagen efter kändes det som en dröm, det måste det gjort för Sinéad också för när jag mötte henne i köket sa hon "you're real, it really happened! you're here". 

IMG_7553min.jpg
IMG_7555min.jpg

Efter frukost och presentutdelning (vi fick matchande mystofflor av Chantel!!) begav vi oss ut i Edinburgh.

IMG_7557min.jpg

Så jävla fint att få gå nerför de här gatorna tillsammans med min Skottlandsfamilj igen. Det kändes som att vi bodde där tillsammans igen, som att vi böjt tiden och var i 2013 och 2018 samtidigt. 

IMG_7559min.jpg

Så typiskt Skottland att gå på gatorna, all wrapped up i kappa och halsduk och gudvetvad och helt plötsligt se någon obrytt promenera runt i t-shirt. Förstår inte hur de gör det, har Skottarna något hemligt värmesystem i sina kroppar eller vad är det frågan om?

DB75E869-728A-40C2-90D0-2BAC4B338539 2min.jpg

FAMILJEN.

IMG_7565min.jpg

Så gulliga mitt hjärta smälter.

IMG_7577min.jpg
IMG_7581min.jpg

Vi promenerade ner mot Grassmarket, kikade lite i Armstrongs & Son innan vi gick till marknaden som håller till där på lördagar. 

489D3690-1AB8-4FBD-81AF-9F93AFA5537E 2min.jpg

Vi blev helt plötsligt panikhungriga (kan bero på att maten luktade helt gudomligt gott) och var tvungna att köpa varsin portion sötpotatispommes med chilli och yoghurtsås. 

IMG_7585min.jpg

Exakt såhär njutigt var det. 

IMG_7590min.jpg

Vi var såklart tvungna att runda av sötpotatisen med fika på the Elephant House. Morotskaka och dubbel espresso till mig, tack! 

IMG_7591min.jpg

Ut i stormvindarna igen. 

IMG_7594min.jpg
IMG_7598min.jpg
IMG_7600min.jpg
IMG_7610min.jpg

Upp till slottsbacken som badade i ett gyllene eftermiddagsljus. 

IMG_7602min.jpg
IMG_7612min.jpg
IMG_7592min.jpg

Edinburgh. Hemma. Varför flyttade jag ens härifrån? 

IMG_7617min.jpg
IMG_7621min.jpg

När vi funderade på vad vi skulle bege oss härnäst uppdagades det att Sinéad och Chantel aldrig varit i Dean Village, trots att de bodde i Edinburgh i två år!!?? Det går ju inte för sig, så vi styrde helt enkelt stegen dit. Promenerade nerför de trånga kullerstensgatorna i skymningen, ååh:ade åt husen och följde floden in till centrum igen. 

58F95541-F58D-4156-A944-041A0C73BCEA 2min.jpg

När det var dags för middag gick vi såklart till 10 to 10 In Dehli. Vi åt här minst två gånger i månaden när vi bodde i Edinburgh pga en portion Dhaal med naan kostar £3.95 och det är bästa sortens comfort food efter en dag i stormen som är Edinburgh. Efteråt gick vi och såg Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på the Filmhouse. Gillade den massor, även om de kunde skippat de jobbigt stereotypa tjejerna som dök upp här och där vars enda funktion var att göra narr av dem. Väl tillbaka i lägenheten stannade såklart uppe halva natten och pratade igen, det blir lätt så när en försöker ta igen fyra år på mindre än 48 timmar. 

IMG_1670 2min.jpg

På söndagen var det dags för det vi gör bäst: brunch. Vi gick till the Wee Boulangerie som ligger mittemot vår gamla gata och köpte baguetter, mandelcroissanter och brioche. Vi svängde också inom Lidl och köpte flera olika sorters ostar, frukt och juice. Och dukade upp till en brunch värdig en söndagsmorgon på Montague Street

57AF7E88-E3FC-4E36-9AAC-49AF91BB936Amin.jpg

Kolla gosiga!!!

IMG_7622min.jpg

Flera timmar senare, när brödet var uppätet till minsta smulan, begav vi oss ut för dagens utflykt: Arthur's Seat. Såklart.

IMG_7635min.jpg
IMG_7636min.jpg

De här gulliga kämpade i den hala leran.

IMG_7638min.jpg
IMG_7642min.jpg
IMG_7644min.jpg

Sinéad såg ut som en liten hemul där hon promenerade på bergskanten.

00F75449-B67E-40CD-A4F3-1F1A66741088 2min.jpg

Det var så jäkla blåsigt och jag älskade det. Skrattade högt av glädje varje gång vinden slet till. Perfekt, perfekt Skottlandsväder. 

IMG_7672min.jpg
IMG_7689min.jpg
IMG_7690min.jpg

Sin mös också i vinden. 

IMG_7692min.jpg
63B09162-DC8D-4153-9C4A-F42A8DDEDEB2 2min.jpg
B21D7A2C-66C8-41B5-A16E-EB5278C9EDD4 2min.jpg

Mina favoriter!

IMG_7698min.jpg

Den här staden, också en favorit.

1FAB1A6A-3DCC-4307-8813-6D0C8FFFBB77 2min.jpg

Vi avslutade helgen med £5 pizza på Pizza Posto och ett gäng tårar när vi kramades hejdå i Sinéad's hall. Vi lovade varandra om och om igen att det inte ska dröja fyra år tills nästa gång vi är samlade. 

ett tisdagsmorgonhej

69954FDC-90B4-456D-AEE7-0234916D380Fmin.jpg
6B3DD182-C25C-4B90-B831-120EE381D962min.jpg
68D131A8-7AA9-409F-ACDE-C8E8F5FBA562min.jpg

Det är tisdag morgon och jag kikar in här med min andra kopp kaffe för dagen. Jag försöker sänka ribban för att skicka iväg ett blogginlägg och ett hej på en tisdagsmorgon är väl så prestationslöst det bara kan bli? Jag har precis ätit frukost i sängen (overnight oats med hallon och päron) och ska strax köra ett pass yoga innan jag knatar iväg till jobbet. Yogan var viktig när jag pluggade för att jag inte skulle gå sönder av stress, nu behövs den för att jag ska kunna rensa tankarna och släppa allt jag bär hem från jobbet. De senaste veckorna har jag jobbat heltid på hjälplinjen för kvinnojouren och hjälp vad tungt det var i början. Att jobba på det skyddade boendet var också tungt, men på ett helt annat sätt. Att vara first point of contact gör det hela mer akut och hjälpen jag kan ge över telefonen känns ofta otillräcklig. De första veckorna kom jag hem helt utmattad på energi och orkade inte göra något annat än att äta och bädda ner mig i sängen. Nu har jag landat lite i min roll, förstått att jag inte kan lösa all världens problem (även om jag så gärna vill) och att hjälpen jag ger faktiskt gör just det - hjälper. 

Annars rullar vardagen på fint här i Leeds. Jag jobbar måndag-fredag som en vanlig (icke-studerande) människa och mår bra av det. Det känns ovant, men väldigt välbehövligt, att på första gången på fem år ha ordentliga helger. Två hela dagar i veckan då jag inte kan göra något jobb alls. Så lyxigt att kunna titta på fyra avsnitt av Narcos på raken, lägga en timme på att göra egna tortillas och varva internet nerbäddad i sängen. Eller det jag gjorde i helgen: åka iväg på en mini-weekend till Middlesbrough, se viktiga landmärken i en favoritpersons uppväxt, äta sig mätt på cheesecake och halka ner för ett berg i solnedgången (bildbevis ovan). Och helgen som kommer då? Då ska jag baka semlor pga håller på att gå under av semmelsuget som alla instagramsemlor framkallar. I år ska jag slå på stort och göra mandelmassa från scratch, och kanske köra ner lite surdeg i bullarna? Syrligt och sött är ju en vinnande kombination, visst? 

min Graduation Weekend

Hej kompisar! Nu var det längesedan vi hördes igen. Precis som Sara har jag tänkt mycket på tid de senaste veckorna, på vad jag vill lägga min tid på. Just nu vill jag ta hand om Jennifer som lever utanför internet, och inte leva för internet. Jag vill fotografera för att känslan i magen säger nu nu nu, skriva för att det känns som om jag ska gå under om jag inte sätter ord på det som händer i och runt mig. Inte för att jag borde eller för att hålla den här platsen vid liv. Prioritera bättre, helt enkelt. Jag behöver det och jag mår bra av det. Och jag tror att den här platsen mår bra av det också. Anyhow, låt oss titta på vad jag gjorde förra helgen, då jag fotograferade för att jag ville spara varenda sekund i minnet för alltid. Min graduation weekend!

IMG_7304min.jpg

På fredagen vaknade jag i ett litet hus i York som vi hyrde genom airbnb, med de mjukaste sängarna en kan föreställa sig. Kvällen innan anlände mamma, pappa och bror till York, vi åt billig surdegspizza på en pub och jag introducerade dem för min gulligaste person. Den här morgonen åt vi frukost långsamt, drack flera koppar té och pratade länge innan vi begav oss ut på York's slingriga gator. 

9E3017B1-CD68-457B-87F7-91503B9C6806min.jpg

Kolla! Gulligare turister får en leta efter. 

IMG_7307min.jpg
51540482-15B4-4485-B55A-DC3B29B65F78min.jpg
2C809DD7-FC38-4A6F-B1F1-226F9B41C74Dmin.jpg
IMG_7323min.jpg

Jag visade mina bästa ställen i York, vi drack kaffe och åt sötsaker på mitt favoritcafé, åt fish n chips som sig bör, och somnade tidigt för dagen efter skulle taxin hämta oss redan 07.30. 

A32BCE9D-ED65-46DF-B06A-7F873BAA95A8min.jpg

För då var det dags för mig att nervöst gå över en scen, skaka hand med the Chancellor för Uni of York och få det här pappret värt £6,800!!! Hehe. Var helt skakig av overklighetskänslor och grät lite pga glad och rörd.

IMG_7397min.jpg
IMG_7405min.jpg
IMG_7407min.jpg

Efteråt var det obligatorisk foto-session med mitt academic girl gang och hattarna som inte ville sitta kvar på huvudet. 

IMG_7421min.jpg

Och en bild med hela familjen. Min syster kunde tyvärr inte komma så Fatou, som ju är som en syster vid det här laget, tog hennes biljett istället. Så gulligt och fint att ha henne där.

Över hundra bilder senare åt vi gratismat på Centre for Women's Studies med resten av klassen, lyssnade på lärarna som höll tal och introducerade våra gäster för varandra. Även om det kändes helt overkligt att ta emot min degree på scenen var det inget emot hur surrealistiskt det kändes att stå i vårt klassrum, äta lunchbuffé (eller more like fylla magen med veganska brownies, hehe) och titta på alla klassisar i sina gowns och hattar. Om och om igen hörde jag folk säga "I can't believe we actually made it". 

När vi var mätta och folk hade kramats hejdå, promenerade jag och mitt sällskap in till centrum, tillbaka till vårt airbnb. Vi var så trötta att vi knappt kunde hålla ögonen öppna där vi satt i soffan med varsin kopp té, så vi tog en tupplur och laddade om för kvällens planer. Vi mötte upp S på Oshibi, min absoluta favoritrestaurang i York, och åt oss mätta på koreansk mat. Jag tog bibimbap med friterad tofu och det var som vanligt så sjukt jäkla gott. Vi gick vidare till en pub där mina föräldrar blev tipsy på öl, jag skrattade tills jag fick kramp i magen, och vi pratade i flera timmar. Var lycklig i precis varenda cell i hela kroppen när jag rasade i säng på natten. Kunde inte haft en bättre dag.

IMG_7460min.jpg

På söndagen vaknade vi till snöfall!!! Jag studsade runt i vardagsrummet av excitement.

IMG_7467min.jpg

Men den här gulliga som hatar snö såg mest ut som en ledsen hundvalp, haha. 

IMG_7470min.jpg

Snön var så tung och blöt och kall att vi var tvungna att ta skydd på ett fik nästan direkt efter att vi begett oss ut. Inte mig emot, mkt mysigt att dricka kaffe och äta brownies medan snön faller tungt utanför. 

IMG_7502min-1.jpg
IMG_7509min.jpg
IMG_7510min.jpg

Efter fikan gick vi till the Minster som är en perfekt turistaktivitet när det är för blött att vara ute. När vi var klara där gick hem, duschade varmt för att tina upp våra frusna kroppar och åt sedan för att äta middag. Jag har en compulsion att beställa det knäppaste som finns på menyn så jag åt risotto med mögelost och blåbär!! Oväntat gott. Vi avslutade helgen med att gå till ännu en pub och lyssna på livemusik. Okej, det är en lögn, jag avslutade helgen med ett långt, hett bad som luktade avocado tack vare en badbomb som var del av en graduation-present från S (gullig!). Sov som en stock efter det, en mjuk, varm stock.

0D875CA6-511B-404F-8F48-194A0CF55576min.jpg
2A91637E-0A86-4F58-BF08-1222A5E83874min.jpg

På måndagen packade vi ihop oss, åt lunch på Pig & Pastry och drack en sista kopp kaffe på Perky Peacock innan det var dags att kramas hejdå på stationen. Fy vad jobbigt det är att säga hejdå när en inte vet när en kommer att träffas nästa gång. Stod och väntade i isvindarna på perrongen, stirrandes in genom tågfönstret i typ 10 minuter för att kunna vinka hejdå när tåget till slut rullade iväg. Men trots att det innebär att jag måste vara ifrån min familj i ytterligare ett gäng år fick jag ett jag-vill-inte-lämna-York-infall och kollade upp när deadlinen för funding för PhD-platser var. Klockan 17.00 den 24 Januari (det här var alltså på kvällen den 22 Januari), vilket gav mig ungefär 36 timmar att maila min (potentiella) supervisor, skriva ett helt research proposal och fylla i ansökningsformuläret för funding. Alltså, typ ingen tid alls. Speciellt inte när en behöver jobba och sova och äta också. Men på något sätt lyckades jag få ihop och skicka iväg en ansökan. Igår fick jag ett svar från min supervisor som läst igenom mitt research proposal, hon berömde mig förvånat för att jag lyckades få ihop något vettigt på så kort tid och svarade att hon jättegärna vill vara min supervisor till projektet. Jag har typ noll förväntningar på att jag ska få funding (då det är nästintill omöjligt), men jag är glad att jag försökte iaf. Håll tummarna! 

leriga åkrar och skymningssol

Hej kompisar! Nu bryts äntligen radiotystnaden här på bloggen. Det tog ett tag att fixa internet i det nya huset, men NU, nu är vi up and running igen. Hur mår ni? Jag mår bra. Dunderförkyld med hosta och lite feber precis som prick alla jag omger mig med (är förvånad över att mitt immunförsvar lyckades stå emot så här länge när jag dagligen är i kontakt med snoriga barn på jobbet), men jag mår bra. Längst där inne. 

Nya huset är förresten SÅ mysigt. Jag har vindsrummet med snedtak och knarrande trappa, vi har en källare som platsar i valfri skräckfilm (vilket jag såklart utnyttjar till fullo och skrämmer Fatou så fort jag får chansen), och inga gnagare så långt ögat kan nå. Här kommer vi trivas, det känner jag på mig. 

Nog pratat om hus och förkylningar, nu ska vi kika på ett gäng bilder från tvåtusenartons första söndag.

9AC418A1-7165-427F-B7C6-4ABC067E01D6min.jpg

Den första söndagen på tvåtusenarton vaknade jag under ett varmt täcke i York av att Januarisolen letade sig in genom de tunga gardinerna. Efter att ha dragit mig i under det varma täcket i en timme eller två sprang jag barfota ner till köket och slängde ihop den bästa söndagsfrukosten there is: veg. fry up. Perfekt för den sömniga, vrålhungriga personen som ju en tenderar att vara på söndagar.

FC0D95D2-8067-4A86-A43E-D3AB3357F28Bmin.jpg
FED94D10-19F3-4C0F-8903-38D544CDBBE0min.jpg

Efter frukost ville i vi ut i solen, det liksom ryckte i hela kroppen efter att gå ut. Det blir väl så när det ösregnat flera dagar i sträck under veckan. Eftersom vi var söndagssega kändes en promenad på stadsmurarna som det bästa alternativet, men när vi upptäckte att de av någon anledning var stängda bestämde vi oss för att hoppa in i bilen och köra till på-landet utanför York. Vi körde på måfå och hamnade i Howardian Hills som badade i gyllene vintersol. 

IMG_7207web.jpg
IMG_7183web.jpg

Grönt är skönt för mina lantis-ögon som saknar skogen. 

CFD7FE4C-323C-4541-8DEE-096E9955B83Emin.jpg

Och kolla solen!!! Så mysig att titta på.

IMG_7248bwweb.jpg

Den här glada är också ganska mysig för ögonen, hehe. 

IMG_7236web.jpg
IMG_7258web.jpg

Vi promenerade upp och ner för kullarna, klättrade över taggtråd och halkade runt på frosten. Träden brann i skymningssolen och jag kunde inte sluta le, naturen ily. 

IMG_7261web.jpg
IMG_7264web.jpg

När solen försvann bakom horisonten och fötterna blivit till is hoppade vi in i bilen igen och körde tillbaka till York för att äta pasta och kolla på Black Mirror. Bra första söndag!

året tvåtusensjutton

Hörrni, var inte 2017 extra långt? Det känns som att jag levt minst tre år under loppet av ett. Jag demolerades totalt där i början av året, men långsamt byggde jag upp mig själv och känner mig nu starkare än någonsin. Är så stolt över att jag lyckades plocka ihop min person igen, och att jag blev hel nog att våga känna igen. 

ladda ned (1).jpeg
ladda ned.jpeg

Januari, Februari och Mars är ärligt talat en dimma. Jag minns knappt vad jag gjorde eller vad som hände, bara att jag var så oerhört ledsen och vilsen och gjorde allt för att hålla ihop livet trots att jag knappt orkade ta mig ur sängen på morgonen. 

ladda ned (4).jpeg
ladda ned (8).jpeg
IMG_9753.JPG

April och Maj kändes som att vakna igen efter en lång dvala, att yrvaket blinka mot den starka vårsolen och långsamt sträcka ut varenda muskel i kroppen. 

ladda ned (5).jpeg
IMG_4893min.jpg
IMG_4899min.jpg

Juni och Juli var hektiska men mysiga, jag minns att jag var glad nästan jämt. Jag hann med två Sverigebesök, skrev på min dissertation, skaffade tinder, hånglade i kvällssolen och åt glass vid floden i York.

ladda ned (10).jpeg
ladda ned (11).jpeg
IMG_4214min.jpg

Under Augusti spenderade jag fler timmar på universitetsbiblioteket än hemma. Klockan 8.30 varje morgon gick jag genom dörrarna, uppför trapporna till fjärde våningen och satte mig vid bordet i hörnet för att skriva. Där fanns alltid samma hopplock av personer: bakom mig snett till vänster satt killen med högar av böcker i teoretisk algebra; framför mig satt tjejen med glittriga skor som somnade på sina böcker och vaknade med ett ryck varje gång någon gick förbi; till vänster höll läraren med tjocka bågar och en ihopfällbar cykel till. Mornarna på fjärde våningen kändes lite som kvarsittningen i the Breakfast Club. 

FullSizeRender 2.jpg
IMG_5442min.jpg
FullSizeRender 3min.jpg

I September lämnade jag äntligen in min dissertation, flyttade in hos Fatou i Leeds, sökte och fick jobb på Leeds Women’s Aid. Jag var totalt urvattnad på resurser, energi och person. Har aldrig varit så trött förut. Oktober ägnades åt brödbak, sovmornar och filmkvällar. Min hjärna hade samma konsistens som överkokta snabbmakaroner och ofta var jag orolig att den aldrig skulle återfå sina konturer.

92539ABD-689F-4475-BB2C-3674997C2A53min.jpg
7A34B5CA-9FC6-423A-98B1-D9E9A10B790Dmin.jpg

I November började jag jobba, det var intensivt men jag lärde mig nytt varje dag. Jag fick tillbaka mina betyg och firade min distinction med hångel och middag på en Japansk restaurang. Kände mig trygg.

4762C324-28BF-4AC7-9A04-173FBC569D48min.jpg
27897371-9AC0-4B9D-A2C1-D55EA5C39BA3min.jpg
ED6CECFB-6B09-4330-BBA0-61168CFE6D97min.jpg

De första veckorna i December letade Fatou och jag febrilt efter en ny plats att kalla hem och efter ett gäng katastrofvisningar hittade vi till slut ett litet hus på andra sidan stan. Jag firade jul i Småland, kom tillbaka till ett snöigt UK och flyttkaoset, och nu är jag i York där jag ska fira in det nya året med en gullig person som 2017 gav mig.

Jag vet inte vad 2018 kommer bjuda på. Det är så ovant att inte ha ett utsatt slutdatum på det jag gör, så som jag haft de senaste 5 åren av plugg. Vi har vårt hus till den 14 Juni, så tills dess bor jag i Leeds, men sedan vet jag inte vad som händer. 

Jag ska söka PhD-platser i Sverige. Jag vill resa. Bo in mig ordentligt i huset och skapa mig ett hem. Ta mig tid att fotografera och skriva mer. Jag hoppas också att jag kommer få hångla med den gulliga personen ovan ett bra tag till. Eller så blir 2018 något helt annat, för om det var något jag lärde mig av 2017 är det att en inte kan planera livet. Livet händer och vi med det, och det är helt okej. Tänk va, att ett kontrollfreak som jag äntligen kan känna mig trygg i ovissheten, det blir väl så när allt går åt helvete och sedan blir bra ändå. 

Gott nytt år, kompisar! Hoppas natten blir allt ni hoppats på. Och om den inte blir det så är det också okej, för vad gör en tråkig nyårsafton om hundra år, det är ju egentligen bara en dag som alla andra. Puss och ta hand om er!

Smålandsjulen

IMG_6839min.jpg
C6059C89-161D-4626-B0DF-1FE89DA0CF48min.jpg
IMG_6904min.jpg
IMG_0333min.jpg
IMG_6941.gif
IMG_6847min.jpg
IMG_6970min.jpg
IMG_7015min.jpg
IMG_0407min.jpg
IMG_7034min.jpg
IMG_7044min.jpg
IMG_7057min.jpg
IMG_7079min.jpg
IMG_7087min.jpg
IMG_7100min.jpg

Julen i Småland var allt jag önskade. Sovmornar med en klängig hund som tar upp halva sängen, knastrande brasor, lukten av gran som fyller hela huset, en tyst skog, katter med fluffig vinterpäls. Det var så underbart fint att få träffa familjen igen, speciellt min himla stjärna till syster. Vi dansade till spansk musik, spelade LP-skivor, grillade pinnbröd och skumtomtar vid sjön i skymningen, jag briljerade i hockeyspel och åt min egen vikt i choklad. Tiden gick alldeles för fort, så som den alltid gör. Önskar jag kunde stannat minst en vecka till. Men Leeds välkomnade mig med snö och idag går flyttlasset till vårt nya hem, så lite fint är det ändå att vara tillbaka. Hoppas ni har haft en fin, stress-fri jul ni också. Puss!

jobbkaos, ett nytt hem och helgmys

80BBE838-8427-410D-9DD6-49BD2E74F46Cmin.jpg
F460C7E7-AEB5-4BD5-8803-402AA47706B2min.jpg
4C36F817-9A2D-4818-B9FF-17DF14129C52min.jpg
C3097EA8-320A-40C7-8824-3F36248D1034min.jpg
B597A609-BB9B-42CA-8C66-6B998031CA42min.jpg

Oh my lordy lord, vilken bergochdalbana förra veckan var. Det var totalt kaos på jobbet måndag och tisdag, jag var tvungen att tillkalla polis och göra polisanmälan och gud vet vad. Jag var dessutom ensam personal på boendet så jag fick sköta allt själv, puh. Är dock sjukt bra på att hålla huvudet kallt i krissituationer och var inte ens ett uns stressad i stunden, men när jag väl kom hem sköljde allt över mig och jag spenderade kvällarna i horisontellt läge och försökte bearbeta allt. 

Men så kom fredagen och jag studsade hem på lätta fötter, för efter jobbet hämtade jag nämligen nycklarna till mitt och Fatou’s nya hus!!! Det ska bli så himla himla fint att få bo in oss i ett hus som är HELT och där vi slipper dela boyta med diverse gnagare, med ett riktigt kök och en toalett som spolar ordentligt. Vi flyttar när jag kommer tillbaka till UK efter jul. Längtar. 

Veckan avslutades på topp med en gullig i York. Vi åt koreanskt, drack glögg, tittade på Die Hard och åt chokladtomtar i sängen. Åt söndagsbrunch med söndagsstökigt hår, turistade i the Minster och promenerade långsamt längs de glimmande gatorna. Och så som jag ser ut på IKEA Family-bilden, mitt i ett gapskratt, ser jag ut 99% av tiden jag hänger med han dendära. Ganska gulligt ändå.

Och hörrni, nu är det bara 4 dagar kvar och sedan sitter jag på ett plan till Småland och JULMYSET. Fan vad fint. 

Kroppsneutralitet och mat-prat

img_1134min_55cce99c9606ee77d40cd113.jpg

Att börja jobba efter fem år av plugg har inneburit många förändringar och mycket nytt att vänja sig vid. Den största skillnaden mellan att plugga och att jobba är dock inte att jag har fasta arbetstider och inte heller att jag numer ansvarar för andra än mig själv, utan den största skillnaden är att mat- och kroppshets har gjort inträde i mitt liv igen; det går inte att undkomma när mina kollegor ständigt pratar om sina kroppar som något som behöver fixas, om hur och vad de äter och tränar för att uppnå en viss effekt. De ursäktar sig när de äter något som klassas som “ohälsosamt”, skämtar om att de “inte borde”, om hur det avviker från deras diet. Och de kommenterar inte bara sig själva, utan de kommenterar även vad andra äter och hur andras kroppar ser ut. De gånger jag ätit frukt på jobbet så får jag kommentarer om hur “hälsosam” jag är, när jag äter kakor eller choklad agerar de förvånade och säger något i stil med att jag inte ser ut som en person som äter socker, eller något annat för den delen*. Spontant vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika låt min kropp vaaaaa. Låt den äta vad den vill utan att det ska BETYDA NÅGOT. 

Ni som har hängt här på bloggen ett tag vet att jag har haft anorexia, och att jag brukade skriva om vilket helvete det var och om hur oändligt tacksam jag är över att ha lämnat det bakom mig. Jag har dock aktivt valt att inte skriva om kroppar och mat här på bloggen längre; jag vet att jag har en normkropp och jag vill inte vara ett ansikte för en “acceptable recovery” (dvs så länge en fortfarande har en normkropp är det okej att komma tillbaka från ett ätstört förhållande till mat, blä). Det är inte min plats att predika om hur folk borde älska sina kroppar, för även om ingen undkommer patriarkatets idioti, så vet jag att min normkropp innebär privilegier som de kroppar som avviker från normen inte har tillgång till, och jag vet att det är mycket lättare för en person med en normkroppp att bryta sig loss från det lärda självhatet. Dessutom är jag osäker på om jag vill att vi ska äääälska våra kroppar så som många kroppspositiva personer peppar en till att göra? Pressen att älska sin kropp i alla lägen sätter kroppen i fokus (igen) och det känns tämligen kontraproduktivt. Efter år av självhat och matångest har jag de senaste åren snarare levt i ett tillstånd av kroppsneutralitet. Min kropp är inte längre något som jag krigar mot, inte något som jag aktivt väljer att älska, utan kroppen bara är. Det som möjliggör min existens som människa, mitt bo här i världen. Mitt förhållande till mat är också neutralt. Ibland är jag sugen på selleri, då äter jag selleri, ibland är jag sugen på kanelbullar, och då äter jag kanelbullar. Det betyder ingenting, och alla superlativ i världen räcker inte till för att beskriva hur obeskrivligt skönt det är att känna så.

Det har varit svårt att komma hit, det finns ingen quick fix utan det har tagit flera år av enträget arbete, men det hade aldrig varit möjligt om jag hade fortsatt att prata om kroppar och mat som något som måste justeras, vakas över, hållas under kontroll. För den riktiga förändringen började för ett gäng år sedan, när jag införde en regel i livet att aldrig prata om mat som något dåligt, och inte heller om mat som något bra (för om det finns “bra” mat så måste det automatiskt finnas “dålig” mat och DET GÖR DET INTE). Jag pratar om mat som gott, om mat som energi, om mat som något kroppen behöver, men jag sätter aldrig något värde på maten jag äter. Likaså säger jag aldrig (aldrig aldrig aldrig) dåliga saker om min kropp. Jag kommenterar aldrig hur min kropp ser ut, och kommenterar inte heller andra personers kroppar. Jag har pratat med mina vänner och min familj om det här, och majoriteten av dem har också slutat att kategorisera mat och kroppar (iaf i min närvaro) och det är en så himla trygg bubbla att leva i. Därför blir jag på riktigt chockad när bubblan ibland brister och jag inser att folk fortfarande är rädda för mat, rädda för att äta. Först chockad och sedan ledsen, för fy helvete vad sorgligt det är att leva så.

Så ett hett tips från coachen: sluta kategorisera mat som bra eller dåligt. Mat är mat är mat. Vad och hur du äter definierar inte ditt värde som människa. Hur din kropp ser ut definierar inte ditt värde som människa. Det finns inget rätt eller fel för även om alla skulle äta och träna på samma sätt så skulle alla kroppar fortfarande se olika ut och DET ÄR OKEJ. Det måste få vara okej, för hur ska vi annars existera utan att förgås av kropps- och matångest?? Så ÄT MAT OCH VAR GLAD, för alla vet ju att det är totalt omöjligt att vara glad om en är hungrig. 

 

*OBS! Säger ej att det här går att jämföra eller ens kommer i närheten av fat shaming. Det gör det inte. Precis som omvänd rasism eller sexism inte finns, så finns inte omvänd fat shaming (alltså thin shaming). De kommentarer jag lyfter här är enbart exempel på situationer jag varit med om som satt igång de tankar jag delar i detta blogginlägg, inget annat. 

Jag i november tvåtusensjutton

3C6958AB-08C8-4D3A-B139-7666C3663F80min.jpg
0F8F4165-C868-43DA-94AE-9A3075E43F1Amin.jpg
98A5A2F4-E582-42B1-A05B-6F3873C706A9min.jpg
IMG_6103min.jpg
7EA19497-A4FB-4DB5-975A-92010CCA8ADAmin.jpg
11692334-141A-4206-8966-F9C10B5F5A61min.jpg

✧ Jag äter pasta, kollar på gamla favoritfilmer och åker skridskor med en gullig person. En söndagsmorgon äter vi frukost i sängen, en scen som tagen ur IKEA-katalogen, och jag tänker att varje söndag gärna får börja så (please and thank you). 

✧ Jag går på lägenhetsvisningar med knäppa levnadslösningar och när det känns som att det inte kan bli värre, blir det värre. Utanför vårt lägenhetshus huserar råttorna och jag stampar hårt med kängorna för att skrämma dem när jag går genom trädgården. De springer så fort på sina korta ben och försvinner in i lövhögarna. En morgon ser jag en hel familj, två stora och två små, bära runt på en rostbrödskiva. När de upptäcker att jag står ett par meter ifrån dem stannar de upp och betraktar mig i några sekunder innan de fortsätter att flytta på sin brödskiva. Jag längtar efter att bo i ett hus som jag inte behöver dela med familjen råtta.

✧ Jag häller kokande vatten över handen en kväll när jag fyller på min varmvattenflaska för tankarna är hos kvinnorna jag träffat under dagen. Hur gör en för att inte ta med sig jobbet hem? Är det ens möjligt?

✧ Jag fastnar i årets första snö, eller ska jag kalla det isregn? Blött och kallt och hårt är det iaf, och jag blir dyngsur. Med frusna fingrar smsar jag "I think we jinxed it when we said that this November has been unusually sunny and dry", krånglar mig ur de blöta kläderna och försvinner in under mitt varma täcke. 

✧ Jag känner mig trygg i hela kroppen varje gång jag tänker på att jag ska få komma hem och andas Smålandsluft i jul. Och ännu tryggare känns det att det bara är tre veckor mellan Smålandsjul och min graduation, på tre veckor hinner en ju inte ens börja sakna. 

✧ Jag åker på århundrandets urinvägsinfektion och behöver äta stark antibiotika i sju dagar. 

✧ Jag yogar varje morgon med värmeljus som enda ljuskälla. Det gör mig så mjuk och följsam i kroppen att sträcka och stretcha så tidigt på morgonen, och jag blir så lugn av att andas längst ner i magen. 

✧ Jag promenerar överallt, genom hela Leeds. Börjar lära mig hur staden hänger ihop, hur långt det är mellan olika stadsdelar, vilka genvägar som är snabbast, vilka trafikljus en kan snedda över, och var alla små tescon ligger. Och även om jag cravear stabilitet så älskar jag känslan av att bo in sig i en ny stad. 

✧ Jag tänker på hur trasig jag var för tio månader sedan, när jag fick mitt hjärta sönderkrasat under ett telefonsamtal, och på hur stark jag känner mig nu. Tänker på att jag aldrig trodde att jag skulle orka resa mig ur kraset och fortsätta med livet. Men här är jag nu, en hel person med fast mark under fötterna igen.