min Graduation Weekend

Hej kompisar! Nu var det längesedan vi hördes igen. Precis som Sara har jag tänkt mycket på tid de senaste veckorna, på vad jag vill lägga min tid på. Just nu vill jag ta hand om Jennifer som lever utanför internet, och inte leva för internet. Jag vill fotografera för att känslan i magen säger nu nu nu, skriva för att det känns som om jag ska gå under om jag inte sätter ord på det som händer i och runt mig. Inte för att jag borde eller för att hålla den här platsen vid liv. Prioritera bättre, helt enkelt. Jag behöver det och jag mår bra av det. Och jag tror att den här platsen mår bra av det också. Anyhow, låt oss titta på vad jag gjorde förra helgen, då jag fotograferade för att jag ville spara varenda sekund i minnet för alltid. Min graduation weekend!

IMG_7304min.jpg

På fredagen vaknade jag i ett litet hus i York som vi hyrde genom airbnb, med de mjukaste sängarna en kan föreställa sig. Kvällen innan anlände mamma, pappa och bror till York, vi åt billig surdegspizza på en pub och jag introducerade dem för min gulligaste person. Den här morgonen åt vi frukost långsamt, drack flera koppar té och pratade länge innan vi begav oss ut på York's slingriga gator. 

9E3017B1-CD68-457B-87F7-91503B9C6806min.jpg

Kolla! Gulligare turister får en leta efter. 

IMG_7307min.jpg
51540482-15B4-4485-B55A-DC3B29B65F78min.jpg
2C809DD7-FC38-4A6F-B1F1-226F9B41C74Dmin.jpg
IMG_7323min.jpg

Jag visade mina bästa ställen i York, vi drack kaffe och åt sötsaker på mitt favoritcafé, åt fish n chips som sig bör, och somnade tidigt för dagen efter skulle taxin hämta oss redan 07.30. 

A32BCE9D-ED65-46DF-B06A-7F873BAA95A8min.jpg

För då var det dags för mig att nervöst gå över en scen, skaka hand med the Chancellor för Uni of York och få det här pappret värt £6,800!!! Hehe. Var helt skakig av overklighetskänslor och grät lite pga glad och rörd.

IMG_7397min.jpg
IMG_7405min.jpg
IMG_7407min.jpg

Efteråt var det obligatorisk foto-session med mitt academic girl gang och hattarna som inte ville sitta kvar på huvudet. 

IMG_7421min.jpg

Och en bild med hela familjen. Min syster kunde tyvärr inte komma så Fatou, som ju är som en syster vid det här laget, tog hennes biljett istället. Så gulligt och fint att ha henne där.

Över hundra bilder senare åt vi gratismat på Centre for Women's Studies med resten av klassen, lyssnade på lärarna som höll tal och introducerade våra gäster för varandra. Även om det kändes helt overkligt att ta emot min degree på scenen var det inget emot hur surrealistiskt det kändes att stå i vårt klassrum, äta lunchbuffé (eller more like fylla magen med veganska brownies, hehe) och titta på alla klassisar i sina gowns och hattar. Om och om igen hörde jag folk säga "I can't believe we actually made it". 

När vi var mätta och folk hade kramats hejdå, promenerade jag och mitt sällskap in till centrum, tillbaka till vårt airbnb. Vi var så trötta att vi knappt kunde hålla ögonen öppna där vi satt i soffan med varsin kopp té, så vi tog en tupplur och laddade om för kvällens planer. Vi mötte upp S på Oshibi, min absoluta favoritrestaurang i York, och åt oss mätta på koreansk mat. Jag tog bibimbap med friterad tofu och det var som vanligt så sjukt jäkla gott. Vi gick vidare till en pub där mina föräldrar blev tipsy på öl, jag skrattade tills jag fick kramp i magen, och vi pratade i flera timmar. Var lycklig i precis varenda cell i hela kroppen när jag rasade i säng på natten. Kunde inte haft en bättre dag.

IMG_7460min.jpg

På söndagen vaknade vi till snöfall!!! Jag studsade runt i vardagsrummet av excitement.

IMG_7467min.jpg

Men den här gulliga som hatar snö såg mest ut som en ledsen hundvalp, haha. 

IMG_7470min.jpg

Snön var så tung och blöt och kall att vi var tvungna att ta skydd på ett fik nästan direkt efter att vi begett oss ut. Inte mig emot, mkt mysigt att dricka kaffe och äta brownies medan snön faller tungt utanför. 

IMG_7502min-1.jpg
IMG_7509min.jpg
IMG_7510min.jpg

Efter fikan gick vi till the Minster som är en perfekt turistaktivitet när det är för blött att vara ute. När vi var klara där gick hem, duschade varmt för att tina upp våra frusna kroppar och åt sedan för att äta middag. Jag har en compulsion att beställa det knäppaste som finns på menyn så jag åt risotto med mögelost och blåbär!! Oväntat gott. Vi avslutade helgen med att gå till ännu en pub och lyssna på livemusik. Okej, det är en lögn, jag avslutade helgen med ett långt, hett bad som luktade avocado tack vare en badbomb som var del av en graduation-present från S (gullig!). Sov som en stock efter det, en mjuk, varm stock.

0D875CA6-511B-404F-8F48-194A0CF55576min.jpg
2A91637E-0A86-4F58-BF08-1222A5E83874min.jpg

På måndagen packade vi ihop oss, åt lunch på Pig & Pastry och drack en sista kopp kaffe på Perky Peacock innan det var dags att kramas hejdå på stationen. Fy vad jobbigt det är att säga hejdå när en inte vet när en kommer att träffas nästa gång. Stod och väntade i isvindarna på perrongen, stirrandes in genom tågfönstret i typ 10 minuter för att kunna vinka hejdå när tåget till slut rullade iväg. Men trots att det innebär att jag måste vara ifrån min familj i ytterligare ett gäng år fick jag ett jag-vill-inte-lämna-York-infall och kollade upp när deadlinen för funding för PhD-platser var. Klockan 17.00 den 24 Januari (det här var alltså på kvällen den 22 Januari), vilket gav mig ungefär 36 timmar att maila min (potentiella) supervisor, skriva ett helt research proposal och fylla i ansökningsformuläret för funding. Alltså, typ ingen tid alls. Speciellt inte när en behöver jobba och sova och äta också. Men på något sätt lyckades jag få ihop och skicka iväg en ansökan. Igår fick jag ett svar från min supervisor som läst igenom mitt research proposal, hon berömde mig förvånat för att jag lyckades få ihop något vettigt på så kort tid och svarade att hon jättegärna vill vara min supervisor till projektet. Jag har typ noll förväntningar på att jag ska få funding (då det är nästintill omöjligt), men jag är glad att jag försökte iaf. Håll tummarna! 

Tjugotusen ord om femininitet och feminism

IMG_7494.JPG
ladda ned.jpeg

Hej hörni! Idag fick jag Ä-N-T-L-I-G-E-N betyget för min dissertation och eftersom det också är dagen innan mensen började jag såklart fulgråta när jag såg 76% stirra tillbaka på skärmen. 76% som ger mig ett himla A och en himla Distinction i min master. Jag fucking klarade det, tror knappt att det är sant. Ni var många som ville läsa, och nu när jag inte längre behöver tänka på knäppa regler kring plagiat och sånt så kan jag dela den med er! Lite läskigt och pirrigt, men jag har lovat mig själv att vara lite mindre protective om det jag skriver.

här kan ni läsa

Nu ska jag fira med tårta! Puss!

Femtonde September Tvåtusensjutton

Jag har ju knappt rört min lilla kamera de senaste månaderna, men den fick hänga på i fredags för sista dagen som master student måste ju förevigas. 

IMG_5927min.jpg
IMG_5932min.jpg
IMG_5942min.jpg

Dagen började på bästa sätt då jag mötte upp det här gulliga gänget på Kiosk för frukost/brunch. Josie, Helen och Bronwen. Tre personer som har betytt så mycket för mig det här året, som funnits där med pepp och stöd, hembakta kakor och bilder på gulliga hundvalpar. Vänner hörrni, livet hade varit ohållbart utan dem. 

IMG_5924min.jpg

Jag åt den här drömmen: tre ägg stekta i timjan på surdegsbröd och ett berg av parmesan. Mmm. Seriously, om ni besöker York så måste ni gå hit. Bästa kaffet i stan och all mat är så sjukt god. Är där så ofta att baristan numer frågar flat white? när jag kliver innanför dörren. Yes pls.

IMG_5935-1min.jpg
IMG_5930min.jpg
IMG_5938min.jpg

Vi satt där och pratade om året som gått, försökte förstå att det faktiskt är över, skrattade så att adrenalinet rusade och åt oss proppmätta.

IMG_5944min.jpg

Så började vi gå mot uni för att lämna in våra dissertations! De fjärilarna i magen var inte att leka med alltså. Jag la upp den här bilden på facebook och en vän till Josie kommenterade: "ACADEMIC GIRL GANG VIBES" = bästa sortens girl gang. 

IMG_5946min.jpg

Efter att vi lämnat över våra själar satte vi oss vid dammen på campus och delade på två brownies som vi köpt med oss från Kiosk. Kände hur adrenalinet ebbade ut och ersattes med en mjuk tomhet.

IMG_5972-1min.jpg

Vi avslutade firet med pizza! Robyn (+ hennes tjej som jag glömt namnet på, oops), Max och Salma anslöt sig också. Kolla mysiga och glada (och sjukt trötta) vi var, äntligen fria från våra dissertations.

Onsdag-Torsdag-Fredag-Frihet

Onsdag. 

Jag vaknar med hans armar om mig. Det mjuka morgonljuset silas genom de tunga gardinerna. Jag blundar och lyssnar på hans andetag, på hur staden rasslar till liv utanför. Kyrkklockorna slår ett två tre fyra fem sex sju åtta. Let’s pretend that you don’t have to work today. Vi är nyförälskelsens klyscha. Five more minutes. Jag kysser hans rygg när han väljer skjorta. 

Jag går hem längs med cykelvägen. Väjer för träd som fallit under nattens storm, säger good morning till tanterna och deras hundar. I öronen berättar Tove Jansson om Mumindalen och septembersolen värmer fortfarande. Löven har börjat skifta färg.

Jag läser igenom allt en sista gång. Exporterar dokumentet till pdf, döper det till DISSERTATION FINAL och laddar upp för utskrift. Min mage vänder sig när jag klickar mig igenom stegen och jag håller andan när jag trycker på submit. Jag väntar. Gråten ligger där under ytan, jag vet det, jag har känt den bubbla i flera dagar. Jag skickar ett JAG ÄR KLAR?!-sms till mina närmsta. Väntar lite till. Gråten kommer i korta stötar som får min kropp att skaka. Nastasja ringer upp, tårarna byts mot skratt och jag har glömt bort hur en pratar i hela meningar. Det känns tryggt att höra hennes röst. 

Torsdag. 

När jag kliver in i biblioteket rusar mitt hjärta. Min kropp associerar biblioteket med att plugga, med allt jobb jag måste göra, och stressen pulserar ut i kroppen. Men Josie ska bara lämna tillbaka ett par böcker och vi går ut lika snabbt igen. Tio minuter senare håller jag tre kopior av min dissertation i mina händer, två som ska lämnas in, en till mig själv. Den är mycket tyngre än vad jag föreställde mig, jag stryker handen över omslaget och stoppar varsamt ner den i väskan. 

Jag packar det sista. Dammsuger en två tre gånger och suckar över att heltäckningsmattor aldrig blir helt rena. Vi lastar in mina grejer i hans bil. Två resväskor (en liten och en stor), pappas adidasväska och min kånken. Murgrönan får stå på golvet mellan mina fötter. 

När vi kör in i Leeds är det redan mörkt och staden känns plötsligt så oändligt mycket större än York. I can’t believe I live here now. It feels like I’m dreaming. Fatou kramar mig hårt när jag kommer innanför dörren och jag ler när hon vänder sig om och säger it’s so nice to finally meet you, I’ve heard so much about you. Ljudet av hur två världar förs samman. När vi kör tillbaka är himlen midnattsblå och natten stjärnklar, min hand vilar på hans nacke och vi sitter tysta bredvid varandra. 

Fredag.

15 September 2017. Det datumet har varit fastetsat som en slutpunkt i mitt inre så länge att jag har haft svårt att ens föreställa mig livet efter det. Jag ligger vaken i det mjuka som mornar hos honom innebär och försöker sortera tankarna, känna efter, bearbeta året som gått. Jag tänker på hur livet var för exakt ett år sedan, på personen jag var då. Det känns som att jag levt flera år under loppet av ett. 

Klockan 10 möter jag upp mina tryggaste för frukost. De som burit mig genom detta året när jag själv inte orkat. Hysteriskt skratt varvas med I can't believe we're done och otaliga kärleksförklaringar till varandra. Två timmar senare tar vi hissen upp till tredje våningen och Centre for Women's Studies som så många gånger förut. När jag kliver ur hissen och in på kontoret känns det som att marken under mig gungar, som om jag befinner mig på en krängande båt. Det är över på mindre än en minut och i handen håller jag mitt submission receipt, ett bevis på att det faktiskt hände. På att jag faktiskt klarade det. 

IMG_4831.JPG

 Här är den. Min bäbis. 

Stressångest - att skriva en dissertation

När de pratar om hur det är att skriva en dissertation säger de att du kommer leva under konstant stress, men de berättar aldrig hur emotionellt utmattande det är att lägga hela sin själ i 20,000 ord. De pratar om hur du måste jobba strukturerat och planera ordentligt för att hinna, för att inte behöva stressa sönder. Men de berättar inte om hur du måste utveckla strategier för att återhämta dig, inte bara fysiskt, men också emotionellt och intellektuellt. De berättar att din entusiasm och plugglust kommer tryta, men inte att du kommer köra totalslut på alla dina resurser.  

Den senaste veckan har jag vaknat med tanken: Nej. Inte idag. Nej, nej, nej. Efter att ha scrollat genom instagram och twitter: Bara sex veckor kvar. Inte ens det. Du fixar det här. Du kan. Två koppar kaffe, en stadig frukost och en halvtimmes yoga senare känns det alltid okej.

I tisdags låg jag däremot i sängen med ångest hela dagen. Det kändes som om någon kramat ur mig som en gammal disktrasa. Jag kunde inte ens gråta, utan bara låg där som förlamad och kallsvettades medan ångesten sköljde över mig i vågor. Svarta, tunga vågor av nothingness. Fy helvete. 

På torsdagskvällen, över pizza och tända ljus, berättade jag om hur jag haft ett “breakdown” under veckan. Jag försökte skratta bort det jobbiga, för det är så jag är, skrattig. Och speciellt med honom. Men det gick inte. That sounds awful. I can see, even now as you talk about it, that it must’ve been hard. It’s written all over your face. Just det, jag glömde att mitt ansikte avslöjar allt, alltid. Jag hade varit världshistoriens sämsta spion. Och helt plötsligt, från ingenstans, kände jag hur hela jag blev tung. Hur gråten rev i halsen. Och hans snälla, förstående ögon gjorde det ju inte direkt bättre. Jag var tvungen att trycka in en pizzabit i munnen för att inte brista ut i gråt. 

Nu mår jag okej igen. Bra till och med. Trött och stressad, såklart, men bra. Jag tog ett par dagar ledigt och tog hand om mig själv. Åt getostpizza och chokladkaka med han som får mig att skratta tills knäna viker sig, kollade på skräptv i flera timmar med mina nya housemates (för skräptv är ju det mest effektiva sättet att stänga av hjärnan på), gick på långa promenader i kvällssol, och långa promenader i duggregn. Pratade med Fatou i minst en timme om dagen, lyssnade på poddar (Secret Feminist Agenda + Linn och Frida's nya podd, det bröts, hallå så mysiga! adoptera mig pls), rullade chokladbollar, firade en fin väns födelsedag med andra fina vänner, och kramades hårt hårt. 

Men det gör mig så jäkla ledsen att tänka på hur universiteten kör slut på oss. Vi har liksom jobbat konstant sedan den 26 September förra året, och ändå pressas vi att göra mer mer mer, och helst ännu bättre. Det är så många i min klass som har blivit sjuka av stressen vi varit under genom den här mastern. En handfull som har fått hoppa av för att det helt enkelt blivit för mycket, och ännu fler som har fått söka hjälp för att orka. Alla pratar om hur trötta och stressade de är, och det syns i ögonen, på hela kroppen, att de inte överdriver. Och jag vet att det inte bara är min klass, inte bara mitt universitet, utan det här är standard. Överallt i UK. Det måste finnas ett bättre sätt att göra det här på? Ett sätt som inte tar sönder oss? 

Fem och en halv vecka kvar.

Lördagslänkar

Vet inte om det är för att jag trillade i säng runt 3 igår (idag?) och ändå var klarvaken vid 6 pga evig morgonmänniska, men min svenska är verkligen inte med mig idag, så varning för knackigt inlägg. Här är iaf ett gäng länkar som leder dig till bra och viktig lördagsläsning:

➢Vi börjar med en kul grej!! Ett gäng doktorander vid Centre for Women's Studies här i York, där jag ju pluggar, har precis startat upp en journal vid namn Cultivate och jag är med i redaktionsrådet. Så peppigt! Just nu tar vi emot submissions för det första numret som går under temat "Feminist Protest", vi vill inte bara ha akademiska texter utan även annat roligt som poesi, photo essays och podcasts. Hade tyckt det var så kul och fint om ni ville vara med! Ni hittar hela CfP här

➢ Jag hade så himla gärna gått på konferensen Be/com/ing Academic, men har redan signat upp mig på en annan konferens den dagen. Men! De har en blogg där akademiker har delat med sig av deras erfarenheter/tankar kring det akademiska som är så himla bra. Gillar speciellt inlägget (Un)Becoming Academic som resonerar så himla väl med mina egna tankar kring den akademiska världen. Hen skriver:

it almost seems as if not been stressed or unsure (and being quite happy actually) becomes a sign that you aren’t performing your academic self well enough. The problem then lies where the ‘anxious impostor’ starts to become an identity I must perform as a new, female academic on an insecure contract. Thus the discourse of being in ‘crisis’ seems to reproduce and accentuate the pressures we face such that doing crisis and doing academia become symptomatic of each other.

Alltså. JA. På QMU tvekade jag aldrig på min förmåga då klimatet liksom inte bjöd in till det. Vi fick så mycket stöd och pepp från alla håll, och det akademiska presenterades alltid som något spännande och kul, aldrig jobbigt eller svårt. Här i York pratas det hela tiden om hur jobbigt academia är, hur hårt en måste slåss för att överleva, och jag märker verkligen hur det påverkar min attityd till mitt plugg och min tro på mig själv. Jag måste liksom hela tiden påminna mig själv om varför jag gör det här och att jag kan. Nä. Låt oss försöka göra universiteten till trygga platser istället, där vi kan växa tillsammans.

➢ Läs först My Family's Slave, och sedan den här twitter-tråden med svar/tankar kring den. Läste den när jag satt hos frisören i torsdags och hade svårt att hålla tårarna tillbaka för att jag blev så tagen (mvh ständig cry baby). Jag har fortfarande inte smält alla tankar och känslor kring texten, så jag kan tyvärr inte komma med en ingående analys eller smarta åsikter - men det känns inte som att det är min plats att göra det heller, utan det här är ett av tillfällena som jag bara ska vara tyst och lyssna.

Linn-Wiberg-London-blog-outfit_15.jpg

Photo: Linn Wiberg

➢  Linn skriver så himla bra om identitet och förändring. Satt och nickade för mig själv när jag läste pga så himla mycket igenkänning. Har liksom tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra "det tyckte/gjorde du inte innan" eller "du har förändrats" med en underliggande ton av besvikelse, förebråelse eller förvirring. Men alltså, hur sorgligt hade det varit om en inte förändrades? Om vår värld aldrig utvidgades? Då är jag hellre i ständig kris, tack och adjö.

Photo: Linnea

➢ Har ju tipsat om Linneas blogg innan, men den är värd att tipsas om igen och igen. Hon får mig liksom att vilja laga mat, och det är ett väldigt bra betyg när det kommer från en person som inte gillar att laga mat alls. Har hört att ni har sol och sommarvärme i Sverige, och då passar ju det här inlägget med 21 Recipes for a Vegan BBQ perfekt. Vi som bor i UK får spara det tills det slutat regna.

HUR DU ÖVERLEVER I DEN AKADEMISKA VÄRLDEN

Den akademiska världen är för det mesta en mjuk liten bubbla och en tillflyktsord, men den kan också vara så himla hård och kall—speciellt i dagens politiska klimat där det är allt svårare att få funding, där pressen på att få bra betyg och att publicera på löpande band får allt fler att gå in i väggen. Därför behöver en överlevnadsstrategier för stunder då det känns svårt, när en vill hoppa av uni och gömma sig för resten av världen. Det här är mina:

Bild genom:  Shit Academics Say

Bild genom: Shit Academics Say

Lita på din magkänsla

De senaste åren har jag insett att min teoretiska kompass ständigt leder mig ut på okänd mark, till gränsen för vad som kan räknas som sociologi, för vad som kan räknas som ‘akademiskt’ till och med. Av någon anledning måste jag ständigt rättfärdiga mina tankegångar; jag töjer på gränser och bryter regler (både på gott och ont... en gång fick jag t.ex. ett lågt C på en psykologi-uppsats för att jag helt enkelt took it too far, fastän det var en, enligt min lärare, “exceptionally well-written essay”, hehe).

Lyckligtvis gjorde jag min kandidat på ett universitet (QMU <3) där lärarna uppmuntrade oss att bryta regler, som stöttade oss i våra egna tankegångar, som uppmanade oss att göra saker på vårt sätt, att utveckla en egen röst. Jag är helt övertygad om att det är tack vare dem som jag (för det mesta) vågar tro på mig själv och mina egna idéer. En måste hela tiden utmana sig själv och sina egna tankegångar, såklart, det är så en växer och utvecklas både som person och som akademiker—men att aldrig få medhåll tar också väldigt mycket energi och kan kännas väldigt frustrerande. Så det jag försöker säga är att om du befinner dig i ett sammanhang där du hela tiden går mot strömmen: stick with it. Lita på din magkänsla och din inre röst. För in the end, att utmana kunskap och strukturerna som ligger bakom kunskapsproduktion, är just vad feministisk forskning handlar om. 

 

Research/Learning Journal

För journal/skriv dagbok över vad du lär dig, nya idéer, intressanta saker som du läst, lista academic otters, dina tankar kring var du är just nu och var du är på väg. Det är en plats där du kan reflektera över det egna lärandet, hur du tänker, hur du kommer fram till idéer, hur du knyter ihop lösa trådar, och bara skriva ner random tankar om din forskning/det du lär dig. Det kommer förtydliga dina idéer, du övar upp din skrivförmåga, och gör det lättare att färdigställa ditt projekt/dina uppsatser. Dessutom är det en bra ursäkt för att köpa ny anteckningsbok. :) 

 

Don’t be a lone scholar

Den akademiska världen kan vara så jäkla tävlingsinriktad och fylld av vassa armbågar, och därför behöver du ett skyddsnät av bra personer som got your back när du behöver det. Jag har ett fint litet gäng med bra personer här i York som jag litar på och som stöttar mig när jag behöver det. Och Fatou, såklart, är alltid den som jag ringer om jag behöver prata av mig, om livet i allmänhet, men det akademiska i synnerhet. Vi var ju partners in crime under vår kandidat och spenderade fyra år med att växa tillsammans. Vi är väldigt lika på många sätt (bra när en behöver prata av sig frustration) men också väldigt olika (bra när en behöver någon som utmanar ens idéer), och känner varandra utan och innan. Vi har även en facebook-grupp bestående av ett gäng bra personer, där vi länkar bra grejer, diskuterar artiklar, och peppar varandra, och det är verkligen guld värt.

Så ha ett gäng med människor omkring dig som du kan bolla idéer med, som du kan ringa när en idé ligger och gnager, eller om du har läst något som du inte riktigt förstår och som du behöver prata igenom högt. Personer som du litar på och som vågar utmana det du säger, och som kan komma med nya infallsvinklar. 

 

Bygg ett personligt bibliotek

Jag har en mapp på mitt digitala skrivbord där jag samlar artiklar, böcker, dikter, bilder, etc. som inspirerar mig. Som påminner mig om varför jag gör det här, varför jag utsätter mig för pluggstress, varför jag lever på studielån samtidigt som min CSN-skuld bara växer sig större och större. När jag känner mig nere och vilsen i den akademiska världen, så klickar jag mig in i mitt lilla bibliotek och samlar kraft.

 

Du är ingen maskin

Såhär, din hjärna fungerar inte om du inte tar hand om resten av din kropp. Självklart kan en tycka, men jag vet av egen erfarenhet att det är så himla lätt att börja tumma på sitt fysiska mående för att en "inte hinner". Men min universitetstid har lärt mig att det är tusen miljoner gånger enklare att vara on top of things när en har en stadig utgångspunkt, så se till att din kropp får ordentligt med mat, tillräckligt med sömn, och att du andas frisk luft minst en gång om dagen.


Ta en paus

Stäng igen datorn. Gå ut och gå, umgås med dina vänner, spring tills dina ben viker sig, laga en ny maträtt, titta på film, skapa något med händerna, yoga, städa lägenheten, vad som helst. Jag får alltid mina bästa idéer när jag har tråkigt eller gör något annat än att sitta framför datorn, det är när jag tänker på annat som allt faller på plats. Så när ditt huvud snurrar och dina tankar går i cirklar, ta en paus och låt idéerna komma till dig istället. Ge dig själv rum att tänka (och inte tänka), och kom ihåg att det finns en värld utanför universitetet också.

 

Vad är era överlevnadsstrategier? Har ni några tips för hur en orkar? 

Q&A: frågor om mitt plugg och statistik.

Så himla roligt att ni gillade inlägget om vad jag gör i skolan! <3 Ni ställde ett gäng frågor i kommentarsfältet som nu får svar, ja! Här ackompanjerat av några analoga körsbärsblommor pga akut vårlängtan.

CNV00010.jpg

Vänta läser du 90 hp per år, alltså 50% mer än i Sverige? Var det så där när du pluggade innan också eller bara din utbildning? Blir alla utbildningar isf kortare tidsmässigt? Haha så liten grej i inlägget men stor skillnad ju!

Japp, det blir 50% mer än i Sverige. Knäppt egentligen, men skönt ändå att min master bara är ett år snarare än två. I Skottland läste jag dock 60hp/år precis som i Sverige och min kandidat där var på 4 år, ett år längre än i Sverige alltså, så din studietid beror helt på var i UK du studerar.

 

Hur tänker du efter det här året? För visst läser du en ettårig MA? Vill du fortsätta studera och typ göra en PhD?

Ja!! Jag vill stanna inom academia pga bästa jag vet och fortsätta med en PhD. Antingen i genusvetenskap eller i sociologi med inriktning på genusvetenskap.

Jag har dock inte bestämt mig var jag vill göra min PhD än. På sistone har jag varit väldigt sugen på att göra den i Sverige, men jag vet inte om det beror på att jag har ett allmänt Sverige-längt i kroppen just nu eller om jag faktiskt är redo för att bo i Sverige igen, iaf för ett tag. Ekonomiskt sätt hade det varit så mycket mer reasonable då en får lön, slipper betala skyhöga tuition fees, etc. Dessutom tas genusvetenskap mer på allvar jämfört med i UK. Och så får vi ju inte glömma Brexit… :)))

Men det finns även en del av mig som säger åt mig att stanna här i UK, trots att det är så sjukt svårt att få funding, trots att en måste betala tuition fees, etc. Har funderat på London, eller kanske på att flytta tillbaka till Skottland. Dessutom försöker min supervisor övertala mig att göra en PhD under henne här i York, så vi får se helt enkelt. 

 

Hei! Så bra blogg og kult å lese hva du studerer om. Men jeg lurte på hvorfor ingen du studerer med velger statistikk? Hvorfor har det så negativt rykte?

Tack för fina ord <3 Och oj, den här frågan går att skriva en hel uppsats på, men jag ska försöka sammanfatta debatten lite kort. 

Generellt sätt har feminister ifrågasatt hur vi producerar kunskap, vem som forskar, och hur den här kunskapen sedan används. De har kritiserat vad som kallas för “male-stream knowledge”, dvs kunskap som skapas av män, för män, utefter regler som är uppsatta av män. Det har gjort att kvinnor och alla andra som faller utanför normen (dvs alla som inte är vita, medelklass, heterosexuella, cis-män) inte har haft samma tillgång till kunskap eller produktionen av kunskap. Därför var det (och är fortfarande) superviktigt för feminister att ifrågasätta detta för att andra ska kunna ta plats inom akademin och skapa kunskap för, och kunskap som representerar/lyfter, andra grupper i samhället. 

Den viktigaste grejen att ifrågasätta är tron på “objektivitet” och universella “sanningar” då det aldrig aldrig går att vara helt objektiv och neutral; all forskning utformas och analyseras utefter riktlinjer som är skapade i, och är beroende av, en historisk, social och kulturell kontext. Dessutom kommer all analys alltid involvera någon slags subjektiv tolkning, och därför kan forskare liksom inte distansera sig från sin forskning/analys helt, hur mycket en än försöker — därför finns det inte en “sanning”, utan flera. När en använder statistik görs det med en underliggande tro på en objektiv sanning, att det finns en verklighet out there som vi kan upptäcka. Och när siffrorna som statistisk forskning resulteras i presenteras så blir de liksom untouchable och går inte att ifrågasätta, speciellt när medier sedan rapporterar om dem och nyanserade diskussioner kring resultaten faller bort. Men statistik är inte, och kan aldrig vara, en objektiv representation av “verkligheten”, utan den konstruerar snarare vår bild av verkligheten. 

Därför är jag bland annat väldigt skeptisk till akademisk psykologi där alla teorier testas genom experiment som sedan mäts med statistik. Speciellt när olika grupper testas mot varandra, vilket ofta resulterar i en direkt förstärkning av stereotyper (t.ex. att män har bättre lokalsinne än kvinnor, lol) istället för att ifrågasätta dem. 

Däremot är statistik, precis som Victoria kommenterade, en så himla stor och hjälpsam del av jämställdhetsarbetet utanför akademin: 

Ang. det du skrev om statistikens upphöjda roll så kände jag exakt samma sak när jag pluggade. Sen började jag arbeta kommunalt med jämställdhetsfrågor och där fick jag VERKLIGEN smaka på det med statistik, exakt allt mäts i statistik och det som inte kan mätas- ja det finns helt enkelt inte. Det blev en sådan himla stor krock för mig och jag känner mig tudelad idag hur problemet med jämställdhetsarbete ska mätas eller om det går att mäta överhuvudtaget. Förhoppningsvis kommer det en metod i framtiden som lyckas hantera dessa svårigheter!

Så ja, egentligen borde nog genusvetare vara lite mer öppna för att använda statistik. Men det är en väldigt knivig debatt, som egentligen inte hade varit så mycket av en debatt om konceptet "sanning" var lättare att ifrågasätta och inte hade lika mycket auktoritet i samhället i stort.

 

Men wow, så intressant att få en inblick i den här delen av livet också! Skulle du vilja skriva lite mer om hur du hamnade på ämnet, liksom hur du valde spår av utbildning och sådär? Jag har länge stått i valet att pausa en heltidstjänst för att studera, men det slutar alltid med att jag aldrig känner mig helt hundra och istället är jag kvar på det trygga arbetet. Men jag undrar liksom, behöver det kännas helt hundra?

Min väg till genusvetenskap har definitivt inte varit spikrak utan väldigt slumpmässig. Jag började med att plugga en kandidat psykologi då jag var så himla intresserad/fascinerad av beteende och medvetande och livets stora frågor i allmänhet. När en gör en kandidat i Skottland måste en ta kurser i andra ämnen också de första tre terminerna, så jag läste sociologi vid sidan om av en slump (för det var det enda vi kunde välja pga litet universitet) och älskade det?? Visste liksom inte ens vad sociologi var när jag började där. Det var sociologin som introducerade mig till feminismen, och allt bara klickade? Jag kände mig hemma i sociologin, jag kände mig hemma i feminismen, och speciellt i kombinationen av dem. Så jag bytte till en kandidat i både psykologi och sociologi (vilket jag nu inser är en ypperlig kombination), och efter det sökte jag mig till genusvetenskap för att få fokusera på de områden som jag gillar mest. 

Och till din fråga om det behöver kännas helt hundra: jag vet inte? Jag tror inte att jag är rätt person att svara på det för universitetsstudier har alltid känts som en självklarhet för mig (har liksom romantiserat bilden av en hårt arbetande akademiker så länge jag kan minnas). Men kan inte ni bloggläsare berätta i kommentarsfältet hur ni resonerar kring det här? Kanske har ni några bra tips? 

En MA i Women's Studies

När jag hade min lilla "nystart" på bloggen i början av året så nämnde jag att jag ville prata mer om det akademiska, om det som jag spenderar merparten av min vakna tid åt, men så kom det krossade hjärtat i vägen. Men nu, när jag är någorlunda tillbaka på banan igen, och för att set the scene för framtida inlägg, så tycker jag att vi kör en liten sammanfattning av vad jag egentligen pluggar.

En liten disclaimer: eftersom jag lär mig allt på engelska så har jag helt enkelt fått googla fram den svenska översättningen på många termer, så om det låter konstigt är det för att google inte är 100% pålitligt.

Anyhow, just nu läser jag en MA i Women’s Studies, genusvetenskap alltså, med en grund i sociologi. Här i England ser det akademiska året lite annorlunda ut då det är tre terminer per år istället för två, varje termin sträcker sig över 10 veckor (men då vi av någon anledning börjar i vecka 2, så har vi bara 9 veckor av lektioner), och sedan har vi runt 4 veckor “lov” då vi skriver uppsatser. Det är en ettårig utbildning, jag läser 60 credits (30hp) varje termin, och den sista terminen ägnas helt åt min thesis. Jag läser tre kurser per termin, varje kurs är på 20 credits (10hp).

Under höstterminen läste jag kurserna:

Difference, Diversity and Change: den här kursen var lite som en crash course i genusvetenskap. Varje vecka behandlade vi ett nytt ämne (t.ex. religion, kvinnan som det feministiska subjektet, migration, kroppen) från feministiska vinklar. Pratade om feministiskt teori från ett historiskt perspektiv och hur vi går vidare härifrån, både som aktivister och som akademiker.  

Qualitative Methods: i den här kursen gick vi igenom ett gäng olika metoder, t.ex. intervjuer, biographical narratives, arkivforskning, etnografi, etc. Väldigt intressant att få en inblick i och prova på så många olika metoder. Jag blev dock lite av det svarta fåret i klassen då jag hela tiden ville koppla metoderna till vetenskapsteori och epistemologi (för hallå, det går ju inte att separera?), men många av lärarna som höll i kursen var inte lika pepp och deras reaktion kan sammanfattas i bilden nedan.

Okej, så dålig humor, let's move on.

Quantitative Methods and Data Analysis: statistik alltså. Läste en hel del statistik i psykologi-delen av min undergraduate, men den här kursen var inriktad på statistik inom political science så det var mycket som var helt nytt för mig. Då genusvetenskap och statistik har en minst sagt ansträngd relation så var det bara jag + en till från min klass som valde den här kursen. Egentligen har jag inte så mycket till övers för statistik och blir så himla frustrerad när folk refererar till statistik som “sanning”, eller säger att statistik “bevisar” något. Lol. Men därför känner jag också att jag måste fortsätta utmana mig själv och mina åsikter så att jag inte stänger av helt och fastnar i samma tankespår. Dessutom är det en så himla stor fördel att veta vad som faktiskt händer bakom siffrorna som presenteras i forskningsrapporter för att kunna bedöma/analysera vad de egentligen står för.

Vårterminen är ju nästan över?? Vi går liksom in i vecka 6 idag?? Förstår inte hur detta är möjligt. Just nu läser jag iaf kurserna:

Work, Politics & Culture: i den här kursen ägnar vi 3 veckor åt varje moment. Vi är just nu halvvägs igenom Politics-delen där vi behandlar vad som händer med feminismen när den äntrar den digitala världen. Inför dagens lektion har vi läst och analyserat Donna Haraway's A Cyborg Manifesto, och ska diskutera de ontologiska och epistemologiska problem som uppstår till följd av utvecklingen av digital teknologi. Under Work-delen så pratade vi om hur kapitalismen och patriarkatet hänger ihop, hur feminister har teoretiserat kvinnors relation till arbete, och hur nyliberalismen har påverkat kvinnors arbetsförhållanden. Under Culture-delen ska vi kort och gott kolla på hur kvinnor påverkas av och påverkar produktionen av kultur i samhället.

Feminism & Sexuality: det här är min favoritkurs hittills!! Vi kollar på hur feministiska teorier behandlar sexualitet genom olika infallsvinklar, förra veckan kollade vi på heterosexualitet (och jag fick en chans att vara lite extra bitter på narrativet kring livslång kärlek...), och den här veckan pratar vi om maskulinitet och män i relation till sexualitet. Tidigare har vi tex pratat om hur kroppen är konstruerad i förhållande till normativa idéer om sexualitet, och debatter kring hur/om sexualitet påverkas av arv och miljö. 

Interdisciplinary Methods in Women's Studies: den här kursen förbereder oss för vår dissertation och vi går igenom grunderna i feministisk forskning, t.ex. hur vi utmanar koncept som 'objektivitet' och 'sanning' i forskning, etik, och hur vi lyfter röster från de grupper/individer som faller utanför normen. Jag har spenderat merparten av de senaste veckorna med att spåna på min dissertation och saker och ting börjar äntligen falla på plats efter en period av förvirring och tanke-kaos. Jag kommer berätta mer om det när jag har en 100% klar idé, men lite kort så vill jag forska kring femininitet och det feminina subjektet, utan att se femininitet som en negation till maskulinitet, och behandla femininitet som begrepp/koncept på ett mer komplext sätt än vad tidigare forskning gjort. Typ. Idén befinner sig fortfarande i frö-stadiet, men med lite kärlek kommer den förhoppningsvis börja gro och slå rot. 

 

Let me know om det är något ni undrar över eller om det är något som är oklart. Hoppas ni har en fin måndag. ♡

ON ESSAY WRITING AND FEELING LONELY

Our first essay is due tomorrow. It’s only a ‘test essay’, so it won’t be assessed or marked, but it's just so that we can get feedback on a piece of writing. Although, since I don’t know how to half-ass something, I’ve gone all in. Like I always do, for better or worse. 

I always find that the first piece of writing after summer is the hardest one. Before I find my words again. Soon enough writing will be something that I do automatically, without thinking almost. But the first essay, good God, it’s always a struggle. After the second draft I was ready to pack my bags and quit uni, I thought it was the worst thing I’d ever written, an absolute disaster. Luckily, I know that the only way to get through writer's block is to continue writing; to write write write until I don’t feel like crying every time I scroll through the document. To write and re-write until I feel happy about what I’ve created. Thankfully I reached that point today, and I'm happy with my essay. A little proud almost, because to discuss Butler, Grosz, and de Beauvoir in ≈2000 words is freaking hard, next to impossible, but I think I did okay. 

Although the past week has been devoted to essay writing, I’ve also gone for fika with a girl in my class, a fika that accidentally lasted for over 5 hours!? We talked so much and had so much fun that it wasn’t until we noticed that it was getting dark that we realised how late it was. I’ve also been to the light festival here in York with another girl in my class, and then the night after that I went to a night market where I bought liquorice (why is that so hard to spell?) fudge. So all in all, a very good week. 

Moving to a new city, where you don't know a soul, can really make you feel quite lonely. It was easier in Edinburgh when I had the unbelievable luck to live with with 5 amazing girls in halls during first year, out of which 3 became my best friends. Now that I live on my own, it’s different. I’m so grateful and happy that I can have my own flat, it gives me well needed head space after being out and about, after being social and working in uni all day. Room to think, to recover, to rest, to become a person again. But all that alone time can also be very overwhelming, especially since I haven’t had this much me-time since forever. So I'm very happy that I'm making friends with kind, funny, cool people, that I can talk about feminism with, and who love avocado as much as I do. 

Can't you tell me something nice/weird/awkward that is happening in your life right now? Update me!