Ett hej och ett hår

Livet just nu stavas D-I-S-S-E-R-T-A-T-I-O-N. Det finns inte plats för något annat, och därför ekar det tomt här. Men jag tänker att ni ändå är för upptagna med att leva sommarlivet för att läsa bloggar? Hoppas det iaf. Anyway, jag har nytt hår! Igen!

Salongen som jag varit hårmodell för innan frågade om jag ville ställa upp igen, och jag sa såklart ja! Såhär blev håret den här gången. 

En kallare och ljusare blond med beiga och mink-färgade (vet inte vad den här färgen heter på svenska?? har googlat men blir inte klokare //mvh jobbig utlandssvensk) sektioner.

Kortare där bak. 

Och en superkort lugg som liksom fortsätter in under resten av håret. Om jag lägger håret bakom öronen ser det nästan ut som att jag har kort hår igen! 

Jag gillar det! 

Idag står caféplugg och flyttpackning på schemat. Har bara min lägenhet fram till 31 Juli, men turligt nog har en av mina klasskompisar ett ledigt rum som jag ska få bo i under Augusti! 

Hoppas ni har en fin måndag! Läs en bra bok, ät smultron, somna i solen, gå barfota, bada i en sjö, och allt annat som hör sommaren till.

söndagssysslor och en ny klänning

Glad Valborg! Eller ja, här i England firar en ju inte Valborg, så här är det mest en vanlig söndag. Jag är tillbaka i York och gör typiska söndagsgrejer som att äta avokadomackor i sängen, läsa bloggar + bok, och kanske går jag på bio ikväll om jag får feeling. 

Ni var ett par stycken som undrade var min klänning/skjorta kommer ifrån, och jag köpte den på Monki's rea för några veckor sedan! Känner på mig att jag kommer bo i den här i sommar. Om ni har tur finns den fortfarande kvar.

Hoppas ni mår bra och att livet är snällt mot er ☀

peachy

Hallå, alltså va, jag har persikohår!?! Veckan innan jag åkte till Sverige, när jag promenerade genom Leeds för att ta tåget tillbaka till York, blev jag stoppad av en tjej på gatan som undrade om jag ville agera hårmodell för salongen som hon jobbar på i utbyte mot gratis färgning och klippning. Eh ja?! Går ju liksom inte att säga nej till ett sånt erbjudande. Så i torsdags hoppade jag på tåget mot Leeds, helt snurrig med bara fyra timmars sömn i kroppen, men glad för att det var sommarvärme ute.

När jag kom dit frågade de om jag hade några önskemål eller restrictions, och jag sa gör vad ni vill! Fem timmar senare klev jag ur salongen som en himla seriefigur. Känns som att de uppfann en helt ny person, för jag hade aldrig ens kommit på tanken på att ha håret såhär. Älskar det!! Och bra grej ändå att bli en ny person på utsidan såhär lagom till våren då en ändå känner sig som ny på insidan.

PMS AND A NEW HAIRCUT

Den här veckan alltså. Känns som att hela livet bara trillade ner på mig efter jullovet. I måndags lämnade jag in mina uppgifter från förra terminen, samt startade de nya kurserna för den här terminen. 

Jag vet inte om det är samma för er, men när jag jobbar på en uppsats lägger jag verkligen ALL min energi i den. Som att den strömmar ut från fingertopparna ner i tangenterna in i datorn samlas i bokstäverna och fastnar i själva skrivarbläcket på de vita sidorna. Så när jag lämnade in den sista uppsatsen kändes det som att all energi hade lämnat min kropp, som att mitt skelett var gjort av gummi. Men jag lyckades ändå ta mig igenom de första skoldagarna med livet i behåll, och är numer officiellt klar med en tredjedel av min master?? Tre kurser + en dissertation på 20,000 ord (eheh…) kvar och sedan är jag KLAR? 

I tisdags städade jag lägenheten och tvättade alla mina sängkläder, och sedan dess har jag spenderat mesta tiden i horisontellt läge, i bomulls t-shirts och bara ben mot de nya krispiga lakanen. Kan låta idylliskt, men i samma veva som att jag lämnade in mina uppgifter så drabbades jag av pms:en från HELVETET. Det tillsammans med att adrenalinet från spurt-plugget lämnade kroppen gjorde mig till en liten blöt pöl. Så hela tisdagskvällen och onsdagen försvann i ett hopplöst, gråtigt töcken. Men om det är något som jag lärt mig under mitt 25-åriga liv så är det att en måste, måste lyssna när kroppen säger ifrån. Därför gjorde jag bara snälla saker som att gå på långsamma promenader, duscha varmt varmt, äta choklad i sängen, titta på Planet Earth II, läsa kurlitteratur nerbäddad under mitt duntäcke, och skypa med Otto. Så himla välbehövligt ändå. Tack kroppen för att du orkar med mig när jag maratonpluggar, och tack för att du påminner mig om att jag behöver vila ibland.

En annan grej som hände i pms-dimman: jag spontanbokade en klipptid!! Så igår pallrade jag mig iväg till frisören och klippte en kortkort page!!?? 

Alltså, jag har hår igen?? Har ju haft kort hår i ganska precis tre år nu, så jag ryggar tillbaka varje gång jag möter min reflektion för jag känner inte igen mig själv. Liksom va?? Tror dock att vi kommer trivas finfint ihop, pagen och jag.

 

Translation:

On Monday I handed in my assignments from last term and started the courses for the spring term. My body was running on nothing, and when the adrenaline and deadline stress left my body, the pms from hell broke out. So I've spent the majority of the week in bed, eating chocolate, watching Planet Earth II, skyping with Otto - and crying, of course. But, in the midst of all misery, I went to cut my hair and came back with a short bob??! Like, I have hair again?? I don't recognise myself in the mirror, and it'll probably take a while to get used to, but I really like it.

MY FACE + LIFE UPDATE

Photo by Johanna (of course <3). 

Okay, so this whole moving-to-york-business is starting to feel real. I’ve enrolled online, been given a student number and have access to our student portal. I’ve signed a contract for a studio flat, I’ve booked my plane tickets, and I’ve introduced myself to the rest of my class in our student blog (everyone seems so nice!!). Now I just need to wait. 

Seeing everyone else going back to work and uni after summer while I’m still in some kind of holiday mode has made me feel like I’m in a time vortex where nothing makes sense. The sun just goes up and down, endlessly. I’m restless, and even if I try to enjoy the utter privilege of being able to spend the summers in an Astrid Lindgren-saga, my whole being is itching for a purpose and a context again. For studying. For learning. Although, I have to admit that I'm a tiny bit worried that my brain will have turned to absolute mush during these 4 months of summer holiday.

The 19th of September I’ll arrive in the city where I’ll spend the coming year, the place where I'll once again build a life from scratch; make new friends, learn new things, probably have a few mental breakdowns, discover new favourite places, laugh, cry, and let life happen. My new home. I can’t wait.