En torsdagsmorgon i Piggaboda

Hej, jag är i Småland! Ja! Idag vaknade jag av min brors gå-till-jobbet-larm två rum bort klockan 05.15. Är ju som bekant världssämst på att somna om igen på morgonen, så istället för att sova vidare snörade jag på mig kängorna och klev ut i frosten.

Och tur var väl det för alltså, den här soluppgången får 10/10. Hela världen blev rosa för ett slag.

Efter frukost gick jag och Bruno på promenad i dimman. 

Här är han förresten, BRUNO. 3 månader gammal och mer som en liten björn än en hundvalp. Han har världens mjukaste päls, gillar att tugga på pinnar och att sitta i knät. Helst samtidigt. 

Och att springa i skogen, såklart.

Och det här, det här var precis vad jag behövde just nu. Plats att andas, tänka och bara vara. Skogen skogen skogen åh, som jag tycker om dig. ♡

Resten av dagen har jag spenderat på trappan där jag lapat i mig sol, druckit kaffe, hängt med Bruno och låtsas som att uni inte existerar. Bra liv! 

Söndagstankar

Det är söndag, jag sitter här med dagens andra kaffe och tänkte passa på att kika in och säga hej innan jag drar igång plugget för dagen. Min kropp ömmar, träningsvärk från intensiv yoga och de vanliga krämporna som kommer med mensen, men känns lugn efter att ha lyckats sova en hel natt igenom. Den här helgen har jag begravt mig i plugg, jag har tolvtusen ord att skriva de närmsta fem veckorna och just nu lägger jag grunden genom otaliga timmars research och läsning.

Om jag ska vara ärlig känner jag mig ganska utmattad just nu (vilket inte är så konstigt med tanke på hur krävande det här året har varit hittills), men jag jobbar på i stadig takt för att försöka få undan så mycket plugg som möjligt för att få lite andrum när jag åker till Sverige på tisdag. Jag stannar i nio dagar och tänker fylla dagarna med långa promenader i skogen, tid med familjen, och massa hundvalpsgos. Tänker att det är bästa sättet att landa lite och samla kraft för resten av terminen. Och äta minst en semla (har liksom inte fyllt min semmelkvot för i år). Någon som vet om det fortfarande går att köpa semlor på konditorierna? Annars får jag väl baka. 

Hoppas ni mår bra och att livet är snällt mot er. ♡

Torsdag till onsdag genom telefonen

Såhär kan en vecka i livet se ut genom telefonen:

Förra torsdagen gick jag på långpromenad och blev helt till mig när jag såg dessa kamelior som redan blommade för fullt. Stod och bara gapade framför busken. 

I fredags var jag ju på afternoon tea med Nastia, Josie och Bronwen för att fira av Nastia's tid här i York. Vi gick till Betty's och omg det var så fancy??! Det satt liksom en pianist och spelade mitt i rummet, och i början kom jag på mig själv med att sitta och viska istället för att prata (säkert för att jag kände mig ganska malplacerad i skinnjacka och boots, oops). Men allt var så himla himla gott, och mitt sällskap var väldigt gulligt.

4.jpg

I lördags försökte jag glömma allt det som gör ont och gömde mig från omvärlden i biblioteket. Fick dock världens pluggflow och pluggade i 10 timmar?? Första gången på evigheter. När lördagen blev söndag mötte jag upp Josie och vi promenerade genom stan ut mot Clifton där Nastia bor, för vi var bjudna på glass! Vi stannade var tionde meter och fotograferade våren. 

Jag menar, kolla bara. Resten av dagen spenderades hos Nastia där vi åt glass, testade VR-spel och skrattade tills vi grät, innan vi gick hemåt igen i den ljumma kvällsluften. 

I måndags vaknade jag med trött kropp och hjärna efter en orolig natt. Sminkade bort det trötta och kände mig ganska okej ändå. 

I tisdags hade jag min sista lektion för den här terminen?!? Förstår ej hur det har gått till, känns som att tiden runnit genom mina fingrar. Nu är det bara 4 uppsatser + dissertation kvar, och sedan är jag klar med min master. Får svindel när jag tänker på det. Tog iaf den här bilden i tisdagskväll när jag fördrev tiden fram till att jag skulle ta tåget till Leeds och Fatou. Fåglarna kvittrade högt och jag kände mig lättare än jag gjort på länge.

Och igår hängde jag hos Fatou i Leeds, vi pluggade, njöt av solen, kollade på Fantastic Beasts and Where to Find Them (för att vi ska kunna lyssna på fler avsnitt av Witch, Please) och åt nachos. Allt det som vi gör bäst, alltså. Fatou är verkligen min klippa i livet, vet på riktigt inte vad jag hade gjort utan henne. Och om ni undrar varför vi alltid äter nachos är det för 1) det är sjukt gott och 2) jag har ingen ugn i min lägenhet så vi passar på att utnyttja ugnen till max när jag är där.

Idag är jag tillbaka i York igen, jag planerar FRAMTIDEN och LIVET och struntar i att plugga, hej!

HUR DU ÖVERLEVER I DEN AKADEMISKA VÄRLDEN

Den akademiska världen är för det mesta en mjuk liten bubbla och en tillflyktsord, men den kan också vara så himla hård och kall—speciellt i dagens politiska klimat där det är allt svårare att få funding, där pressen på att få bra betyg och att publicera på löpande band får allt fler att gå in i väggen. Därför behöver en överlevnadsstrategier för stunder då det känns svårt, när en vill hoppa av uni och gömma sig för resten av världen. Det här är mina:

Bild genom: Shit Academics Say

Bild genom: Shit Academics Say

Lita på din magkänsla

De senaste åren har jag insett att min teoretiska kompass ständigt leder mig ut på okänd mark, till gränsen för vad som kan räknas som sociologi, för vad som kan räknas som ‘akademiskt’ till och med. Av någon anledning måste jag ständigt rättfärdiga mina tankegångar; jag töjer på gränser och bryter regler (både på gott och ont... en gång fick jag t.ex. ett lågt C på en psykologi-uppsats för att jag helt enkelt took it too far, fastän det var en, enligt min lärare, “exceptionally well-written essay”, hehe).

Lyckligtvis gjorde jag min kandidat på ett universitet (QMU <3) där lärarna uppmuntrade oss att bryta regler, som stöttade oss i våra egna tankegångar, som uppmanade oss att göra saker på vårt sätt, att utveckla en egen röst. Jag är helt övertygad om att det är tack vare dem som jag (för det mesta) vågar tro på mig själv och mina egna idéer. En måste hela tiden utmana sig själv och sina egna tankegångar, såklart, det är så en växer och utvecklas både som person och som akademiker—men att aldrig få medhåll tar också väldigt mycket energi och kan kännas väldigt frustrerande. Så det jag försöker säga är att om du befinner dig i ett sammanhang där du hela tiden går mot strömmen: stick with it. Lita på din magkänsla och din inre röst. För in the end, att utmana kunskap och strukturerna som ligger bakom kunskapsproduktion, är just vad feministisk forskning handlar om. 

 

Research/Learning Journal

För journal/skriv dagbok över vad du lär dig, nya idéer, intressanta saker som du läst, lista academic otters, dina tankar kring var du är just nu och var du är på väg. Det är en plats där du kan reflektera över det egna lärandet, hur du tänker, hur du kommer fram till idéer, hur du knyter ihop lösa trådar, och bara skriva ner random tankar om din forskning/det du lär dig. Det kommer förtydliga dina idéer, du övar upp din skrivförmåga, och gör det lättare att färdigställa ditt projekt/dina uppsatser. Dessutom är det en bra ursäkt för att köpa ny anteckningsbok. :) 

 

Don’t be a lone scholar

Den akademiska världen kan vara så jäkla tävlingsinriktad och fylld av vassa armbågar, och därför behöver du ett skyddsnät av bra personer som got your back när du behöver det. Jag har ett fint litet gäng med bra personer här i York som jag litar på och som stöttar mig när jag behöver det. Och Fatou, såklart, är alltid den som jag ringer om jag behöver prata av mig, om livet i allmänhet, men det akademiska i synnerhet. Vi var ju partners in crime under vår kandidat och spenderade fyra år med att växa tillsammans. Vi är väldigt lika på många sätt (bra när en behöver prata av sig frustration) men också väldigt olika (bra när en behöver någon som utmanar ens idéer), och känner varandra utan och innan. Vi har även en facebook-grupp bestående av ett gäng bra personer, där vi länkar bra grejer, diskuterar artiklar, och peppar varandra, och det är verkligen guld värt.

Så ha ett gäng med människor omkring dig som du kan bolla idéer med, som du kan ringa när en idé ligger och gnager, eller om du har läst något som du inte riktigt förstår och som du behöver prata igenom högt. Personer som du litar på och som vågar utmana det du säger, och som kan komma med nya infallsvinklar. 

 

Bygg ett personligt bibliotek

Jag har en mapp på mitt digitala skrivbord där jag samlar artiklar, böcker, dikter, bilder, etc. som inspirerar mig. Som påminner mig om varför jag gör det här, varför jag utsätter mig för pluggstress, varför jag lever på studielån samtidigt som min CSN-skuld bara växer sig större och större. När jag känner mig nere och vilsen i den akademiska världen, så klickar jag mig in i mitt lilla bibliotek och samlar kraft.

 

Du är ingen maskin

Såhär, din hjärna fungerar inte om du inte tar hand om resten av din kropp. Självklart kan en tycka, men jag vet av egen erfarenhet att det är så himla lätt att börja tumma på sitt fysiska mående för att en "inte hinner". Men min universitetstid har lärt mig att det är tusen miljoner gånger enklare att vara on top of things när en har en stadig utgångspunkt, så se till att din kropp får ordentligt med mat, tillräckligt med sömn, och att du andas frisk luft minst en gång om dagen.


Ta en paus

Stäng igen datorn. Gå ut och gå, umgås med dina vänner, spring tills dina ben viker sig, laga en ny maträtt, titta på film, skapa något med händerna, yoga, städa lägenheten, vad som helst. Jag får alltid mina bästa idéer när jag har tråkigt eller gör något annat än att sitta framför datorn, det är när jag tänker på annat som allt faller på plats. Så när ditt huvud snurrar och dina tankar går i cirklar, ta en paus och låt idéerna komma till dig istället. Ge dig själv rum att tänka (och inte tänka), och kom ihåg att det finns en värld utanför universitetet också.

 

Vad är era överlevnadsstrategier? Har ni några tips för hur en orkar? 

FREDAGSPRAT

Igår klättrade temperaturen ända upp till 14 grader och himlen var koboltblå utan en tillstymmelse till moln. Jag drog på mig skinnjackan och begav mig ut, fotograferade blommor (kamelia, plommon, tusensköna, påsklilja), promenerade långsamt längs med floden, och lapade sol på stadsmuren. Ett tag var det så varm att till och med jackan fick åka av. Tack England för en tidig vår, jag behöver verkligen det här. Känns som att varje solminut gör det 1000 gånger lättare att andas. Resten av eftermiddagen pluggade jag med alla fönster på vid gavel och lät lägenheten fyllas av stadsbrus, fågelsång och luft som doftade av vår (varm asfalt, jord, nyklippt gräs). Tänk va, att vi överlevde en till vinter. 

Idag är himlen återigen draperad i ett tjockt molntäcke, men det känns helt okej ändå för idag ska jag på min första riktiga afternoon tea sedan jag flyttade till UK!! Vi ska säga hejdå till Nastia som flyttar hem till Finland nu när hennes 6 månader som visiting researcher här i York är över. Kommer sakna henne massor, men bra grej ändå att ha en anledning till att besöka Finland.

Och apropå resor, de senaste dagarna har jag längtat bort upp iväg. Jag vill ha okända gator under mina fötter, omges av ett språk jag inte förstår, uppleva nya dofter smaker känslor. Efter att ha kämpat mot en förlamande längtan av att bygga en skyddande mur av varma täcken och försvinna från världen den senaste månaden, välkomnar jag den här hungern efter nya intryck med öppna armar och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag får mätta den. 

Nu måste jag ta tag i dagen, ska nämligen försöka klämma in lite plugg innan det är dags att dricka te. Hoppas ni har en fin fredag ♡

♀ INTERNATIONAL WOMEN'S DAY ♀

Idag är det 8 Mars, den Internationella Kvinnodagen. Jag klär jag mig i svart och deltar i den Internationella Kvinnostrejken

Idag tänker jag också på min feministiska historia, på min relation med feminismen. På hur jag, i föreläsningssalen under mitt första år i Edinburgh, lyssnade på mina lärare med ett hjärta som slog allt snabbare, med en iver rivande under huden. Min emotionella respons till feminismen kom blixtsnabbt, orden och förståelsen kom senare. Jag minns hur allt föll på plats, jag minns känslan av att äntligen få ta plats som person, av att vara orubblig; inget eller ingen någonsin skulle få chansen att trycka ner eller stoppa oss igen.

Nu, nästan fem år senare, river fortfarande ilskan och ivern under huden, men min relation till feminismen har blivit alltmer komplex och svårare att sätta ord på (kanske är jag på väg att bli en världsfrånvänd akademiker? isåfall: sakta genast in och gör en u-sväng), samtidigt som den aldrig känts mer integral till vem jag är; den är en vital del av min person och jag vet inte vem jag hade varit utan den. Jag vill inte vara utan den. Att vara feminist och att lära sig om feministiskt teori, gör livet svårt. Feminismen tvingar en att ifrågasätta allt som en tog/tar för givet, att reflektera över hur en väljer att leva sitt liv (och antagligen inse att en måste fatta beslut om förändring), att konfronteras av sina privilegier (och bristen på dem), och att inta rollen som den som alltid förstör stämningen, en feminist killjoy.

Men, feminismen gör det också lättare att andas, lättare att älska, lättare att ta plats. Den gör ilskan och hopplösheten till något produktivt, till verktyg i kampen för förändring, och den ger ork att fortsätta när det är tungt. Feminismen har fått mig att inse att mina känslor är viktiga, att jag har rätt till att må bra, och att, som Audre Lorde så träffsäkert sa, "caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare". Och viktigast av allt (speciellt för en priviligerad vit, cis-kvinna som jag) har feminismen lärt mig hur viktigt det är att lyssna på andras erfarenheter, att låta andra ta plats framför mig, och den ger mig kraft hålla mina medmänniskor bakom ryggen. 

Så, för att sprida feministiska frön i vinden, här är ett axplock av kvinnor som tillsammans format mitt feministiska liv:

Bästa Gudrun Schyman pratar politik och feminism. ♡

Judith Butler som vände uppochner på hela min värld med sina böcker Gender Trouble och Bodies That Matter. När jag känner mig vilsen i livet och i den akademiska världen brukar jag läsa något av Butler för att komma på rätt köl igen, det känns precis som att hitta hem.

Sara Ahmed är min nyaste obsession, älskar precis allt hon gör/skriver/är. Har tipsat om hennes blogg innan, om du kan tycker jag också att du ska läsa Living a Feminist Life och Cultural Politics of Emotion

Instagram har varit en av mina största källor till inspiration och kunskap, här är en lista på konton som ni alla genast borde följa:

@karinskonstgrepp som aldrig slutar förvåna och inspirera med sin genialitet. 
@kobranhuggertill, så himla mycket power i ett enda konto, jag sitter alltid och nickar instämmande när jag läser hennes träffsäkra captions.
@muslimskkvinna med berättelser från muslimska kvinnors vardag. Extra viktigt i dagens politiska klimat.
@kvinnohat ett stafettkonto som har varit inaktivt på sistone, men som har lärt mig så himla mycket genom åren.
@supersnippan för pepp och power. 
@makthavarna är en separatistisk plattform för personer som rasifieras (vilket betyder att vita bara får läsa och lära) som har lärt mig så himla mycket. 

Och om någon börjar tjata om varför inte män har en egen dag, tryck upp den här i ansiktet på dem:

Har ni några feministiska favoriter? Vad/vem/vilka har varit viktiga för er feminism? Tipsa!! ♡ 

ETT HEJ & EN UPPDATERING

Helgen med Otto var sorglig men fin. Vi pratade ut om allt, kramades hårt hårt, och grät mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt. Det var fint att se att han fortfarande är samma person, att vi fortfarande kan skratta ihop, och att vi inte känner någon som helst illvilja mot varandra. Jag är fortfarande väldigt ledsen och heartbroken, såklart, men det är en annan sorts sorg, lugnare liksom. Och det känns äntligen som att jag har stadig mark under fötterna igen efter att ha befunnit mig i fritt fall i en månad. Jag är stolt över oss och över hur vi hanterade helgen, för om det var tvunget att ta slut var det här den bästa sortens slut.

Resten av veckan har jag begravt mig i plugg, maratonfikat med fina vänner, yogat, känt lättnad över att februari äntligen är över, blundat mot solen, och fotograferat blommor på väg till uni. Och just det, sorry för att min blogg har tagits över av mobilbilder, men livet känns så himla flyktigt just nu att det är den enda dokumentationsform som funkar. Men snart hoppas jag att jag ska bli kompis med min stora kamera igen. 

 

Hoppas ni mår bra och att solen skiner hos er. ♡ 

 

p.s. tack för all pepp och fina ord, det är så obeskrivligt fint att ha en liten hejaklack i ryggen. puss! 

LIVET JUST NU

Livet just nu:

➣ Igår drog stormen Doris in över UK. Stundvis var det svårt att ens gå upprätt och promenaden mellan uni och hem som vanligtvis tar 20 minuter, tog nästan 35. Men annars fylls trädgårdarna av krokusar och ännu fler snödroppar. Solen värmer mer för varje dag och varje gång den kikar fram blundar jag mot ljuset som en katt. 

➣Jag har varit i ett sånt pluggflow på sistone. Kroppen liksom kliar efter att få sätta sig på golvet, efter att breda ut sig över hela vardagsrummet, och då måste den få göra det. Det är papper överallt, jag hoppar mellan olika ark utan att sätta punkt, skriver listor, lösryckta meningar, ritar mind maps - en till synes kaotisk tillvaro, men inuti är min riktning spikrak och fokusen nålvass. Där har jag hamnat flera dagar den här veckan, och låtit resten av världen försvinna; den bästa sortens vardagseskapism. 

➣ Min familj åker och hämtar vår nya familjemedlem idag!! Han heter Bruno och är det sötaste som någonsin har gått på den här planeten. Jag menar, kolla bara. Jag går sönder. Jag har bokat biljetter till Småland i slutet av mars för att hänga med honom (och andas skogsluft, lyssna på tystnaden, låta lugnet flytta in i bröstkorgen, träffa min familj, äta svenskt godis, och allt det där). Längtar så. ♡

➣ Och så till det som har skavt i bakgrunden hela veckan: Otto kommer hit i helgen. Vi ska prata om allt, face to face, han ska hämta sina grejer och lämna mina. Det ska bli skönt att prata ut, att faktiskt få ett riktigt slut, istället för det konstiga vakuumet som ett telefonsamtal lämnar efter sig. Men jag är också livrädd för att krascha totalt. För att jag ska känna alla känslor som jag försökt att bearbeta den senaste månaden, för att jag ska kastas tillbaka till ruta ett. Men, jag vet också att om det händer, om jag faller, så väntar mina vänner där. Det känns väldigt tryggt.

Nu ska jag möta upp Josie för lunch! Hoppas ni får en fin helg, så hörs vi på andra sidan. ☀

Q&A: frågor om mitt plugg och statistik.

Så himla roligt att ni gillade inlägget om vad jag gör i skolan! <3 Ni ställde ett gäng frågor i kommentarsfältet som nu får svar, ja! Här ackompanjerat av några analoga körsbärsblommor pga akut vårlängtan.

CNV00010.jpg

Vänta läser du 90 hp per år, alltså 50% mer än i Sverige? Var det så där när du pluggade innan också eller bara din utbildning? Blir alla utbildningar isf kortare tidsmässigt? Haha så liten grej i inlägget men stor skillnad ju!

Japp, det blir 50% mer än i Sverige. Knäppt egentligen, men skönt ändå att min master bara är ett år snarare än två. I Skottland läste jag dock 60hp/år precis som i Sverige och min kandidat där var på 4 år, ett år längre än i Sverige alltså, så din studietid beror helt på var i UK du studerar.

 

Hur tänker du efter det här året? För visst läser du en ettårig MA? Vill du fortsätta studera och typ göra en PhD?

Ja!! Jag vill stanna inom academia pga bästa jag vet och fortsätta med en PhD. Antingen i genusvetenskap eller i sociologi med inriktning på genusvetenskap.

Jag har dock inte bestämt mig var jag vill göra min PhD än. På sistone har jag varit väldigt sugen på att göra den i Sverige, men jag vet inte om det beror på att jag har ett allmänt Sverige-längt i kroppen just nu eller om jag faktiskt är redo för att bo i Sverige igen, iaf för ett tag. Ekonomiskt sätt hade det varit så mycket mer reasonable då en får lön, slipper betala skyhöga tuition fees, etc. Dessutom tas genusvetenskap mer på allvar jämfört med i UK. Och så får vi ju inte glömma Brexit… :)))

Men det finns även en del av mig som säger åt mig att stanna här i UK, trots att det är så sjukt svårt att få funding, trots att en måste betala tuition fees, etc. Har funderat på London, eller kanske på att flytta tillbaka till Skottland. Dessutom försöker min supervisor övertala mig att göra en PhD under henne här i York, så vi får se helt enkelt. 

 

Hei! Så bra blogg og kult å lese hva du studerer om. Men jeg lurte på hvorfor ingen du studerer med velger statistikk? Hvorfor har det så negativt rykte?

Tack för fina ord <3 Och oj, den här frågan går att skriva en hel uppsats på, men jag ska försöka sammanfatta debatten lite kort. 

Generellt sätt har feminister ifrågasatt hur vi producerar kunskap, vem som forskar, och hur den här kunskapen sedan används. De har kritiserat vad som kallas för “male-stream knowledge”, dvs kunskap som skapas av män, för män, utefter regler som är uppsatta av män. Det har gjort att kvinnor och alla andra som faller utanför normen (dvs alla som inte är vita, medelklass, heterosexuella, cis-män) inte har haft samma tillgång till kunskap eller produktionen av kunskap. Därför var det (och är fortfarande) superviktigt för feminister att ifrågasätta detta för att andra ska kunna ta plats inom akademin och skapa kunskap för, och kunskap som representerar/lyfter, andra grupper i samhället. 

Den viktigaste grejen att ifrågasätta är tron på “objektivitet” och universella “sanningar” då det aldrig aldrig går att vara helt objektiv och neutral; all forskning utformas och analyseras utefter riktlinjer som är skapade i, och är beroende av, en historisk, social och kulturell kontext. Dessutom kommer all analys alltid involvera någon slags subjektiv tolkning, och därför kan forskare liksom inte distansera sig från sin forskning/analys helt, hur mycket en än försöker — därför finns det inte en “sanning”, utan flera. När en använder statistik görs det med en underliggande tro på en objektiv sanning, att det finns en verklighet out there som vi kan upptäcka. Och när siffrorna som statistisk forskning resulteras i presenteras så blir de liksom untouchable och går inte att ifrågasätta, speciellt när medier sedan rapporterar om dem och nyanserade diskussioner kring resultaten faller bort. Men statistik är inte, och kan aldrig vara, en objektiv representation av “verkligheten”, utan den konstruerar snarare vår bild av verkligheten. 

Därför är jag bland annat väldigt skeptisk till akademisk psykologi där alla teorier testas genom experiment som sedan mäts med statistik. Speciellt när olika grupper testas mot varandra, vilket ofta resulterar i en direkt förstärkning av stereotyper (t.ex. att män har bättre lokalsinne än kvinnor, lol) istället för att ifrågasätta dem. 

Däremot är statistik, precis som Victoria kommenterade, en så himla stor och hjälpsam del av jämställdhetsarbetet utanför akademin: 

Ang. det du skrev om statistikens upphöjda roll så kände jag exakt samma sak när jag pluggade. Sen började jag arbeta kommunalt med jämställdhetsfrågor och där fick jag VERKLIGEN smaka på det med statistik, exakt allt mäts i statistik och det som inte kan mätas- ja det finns helt enkelt inte. Det blev en sådan himla stor krock för mig och jag känner mig tudelad idag hur problemet med jämställdhetsarbete ska mätas eller om det går att mäta överhuvudtaget. Förhoppningsvis kommer det en metod i framtiden som lyckas hantera dessa svårigheter!

Så ja, egentligen borde nog genusvetare vara lite mer öppna för att använda statistik. Men det är en väldigt knivig debatt, som egentligen inte hade varit så mycket av en debatt om konceptet "sanning" var lättare att ifrågasätta och inte hade lika mycket auktoritet i samhället i stort.

 

Men wow, så intressant att få en inblick i den här delen av livet också! Skulle du vilja skriva lite mer om hur du hamnade på ämnet, liksom hur du valde spår av utbildning och sådär? Jag har länge stått i valet att pausa en heltidstjänst för att studera, men det slutar alltid med att jag aldrig känner mig helt hundra och istället är jag kvar på det trygga arbetet. Men jag undrar liksom, behöver det kännas helt hundra?

Min väg till genusvetenskap har definitivt inte varit spikrak utan väldigt slumpmässig. Jag började med att plugga en kandidat psykologi då jag var så himla intresserad/fascinerad av beteende och medvetande och livets stora frågor i allmänhet. När en gör en kandidat i Skottland måste en ta kurser i andra ämnen också de första tre terminerna, så jag läste sociologi vid sidan om av en slump (för det var det enda vi kunde välja pga litet universitet) och älskade det?? Visste liksom inte ens vad sociologi var när jag började där. Det var sociologin som introducerade mig till feminismen, och allt bara klickade? Jag kände mig hemma i sociologin, jag kände mig hemma i feminismen, och speciellt i kombinationen av dem. Så jag bytte till en kandidat i både psykologi och sociologi (vilket jag nu inser är en ypperlig kombination), och efter det sökte jag mig till genusvetenskap för att få fokusera på de områden som jag gillar mest. 

Och till din fråga om det behöver kännas helt hundra: jag vet inte? Jag tror inte att jag är rätt person att svara på det för universitetsstudier har alltid känts som en självklarhet för mig (har liksom romantiserat bilden av en hårt arbetande akademiker så länge jag kan minnas). Men kan inte ni bloggläsare berätta i kommentarsfältet hur ni resonerar kring det här? Kanske har ni några bra tips? 

FRIDAY LINKS

De två senaste dagarna har gått så himla långsamt. Varje minut har känts som en timme ungefär. Jag har sovit dåligt, gråtit ner i frukostgröten, inte kunnat koncentrera mig på någonting, och bara räknat ner tiden till ikväll då jag åker till Fatou i Leeds och slipper vara ensam. Breakup brain + pms = sämsta kombinationen någonsin. Hursomhelst, jag har iaf hunnit varva internet tre gånger i ett försök att fördriva tiden (och promenerat i ett vårigt York, se nedan), så idag pyntar vi bloggen med lite fredagslänkar! Ja! 

I've had a couple of rough days (breakup brain + pms is a horrible combination), in an attempt to pass time and to distract my brain from thinking about everything I shouldn't think about, I scrolled through what feels like the entire internet. Anyhow, here are some Friday links for those who need distraction from life, and everyone else too, of course. 

Frozen Nana Snickers. 

Linnea bor i livets land (Skottland såklart), skriver så himla bra, och tipsar ofta om helt fantastiska recept på hennes fina blogg. Dessa snacks är heaven och prick alla borde testa!

Linnea lives in Scotland (♡♡♡) and always posts the most amazing recipes on her blog. These snacks are heaven! 

 

Tom Hardy reading bedtime stories. 

Okej, så jag har en thing för Tom Hardy, så när Fatou skickade den här till mig blev min onsdagskväll genast lite bättre.

So I've got a thing for Tom Hardy (don't we all??), and when Fatou sent me this with the text "you might think I'm weird but this is the best thing ever" it instantly made my Wednesday evening a little bit better.

 

Feministkilljoys

Jag är säkert sist på bollen, men jag upptäckte nyligen att min husgud Sara Ahmed har en blogg vid namn feministkilljoys (alltså, hur har jag kunnat missa detta??) där hon delar med sig av sin briljans. Här är två favoriter: Selfcare as Warfare och White Men. Ska köpa hennes nya bok Living a Feminist Life så fort nästa CSN landar på kontot, det får bli en present från mig till mig för att fira mina betyg.

I'm probably the last one to discover this, but Sara Ahmed has a blog!?!? So the past week I've been reading her brilliant essays before going to bed. My favourite ones so far are Selfcare as Warfare and White Men.

 

War in Translation: Giving Voice to the Women of Syria

En av texterna som vi ska läsa inför måndagens seminarium i Interdisciplinary Methods in Women's Studies då vi ska prata om språk och översättning i forskning. Den träffade mig rakt i magen och beskrev på pricken hur det är att existera mittemellan två språk.

One of the readings for Monday's seminar in Interdisciplinary Methods in Women's Studies. The topic is translation and language in research, and it's a powerful description of the embodiment of translation, of existence between two languages. Well worth a read!

 

Ikväll åker jag som sagt till Leeds och stannar där över helgen, Fatou och jag ska äta nachos, baka något med choklad, och kolla på Inception för tusende gången (japp, kan ha något att göra med en viss Tom Hardy). Hur bra som helst. Hoppas ni får en fin helg ♡

 

SOL UTE OCH SOL INNE

En liten livsuppdatering såhär på en onsdag mitt i februari. Jag överlevde alla hjärtans igår och hade till och med en fin dag*. Jag fick tillbaka betyg för två av tre kurser från förra terminen och blev helt chockad över hur bra det gick (kanske grät lite också, men jag skyller det på PMS och skört emotionellt tillstånd i allmänhet). Jag pluggade samtidigt som solskenet klättrade över väggarna, och när jag gick till uni för ett seminarium kvittrade fåglarna högt ovanför. Efter lektionen promenerade jag och Nastia in till centrum och mötte upp Josie för sen lunch/middag/afternoon tea? Vi åt iaf hummus och tabbouleh med lite annat gott, och sedan varsin tårtbit med smak av pistasch och kardemumma för att fira Nastia's födelsedag och livet i allmänhet. Vi pratade och pratade och pratade och råkade visst sitta kvar 1.5h efter stängning tills den stackars killen som serverade oss var tvungen att be oss gå. Innan vi kramades hejdå gav Nastia oss varsitt alla hjärtans dag-kort med ett fint meddelande inuti, för i Finland firas tydligen vänner istället för lovers?? Genialt ju. När jag kom hem skypade jag med min syster som visade mig alla djur hon följer på instagram och uppdaterade mig om livet just nu. Och alltså, vänner, systrar, sol, och tårta, finns ju inget bättre. ♡

Idag ska jag på ett till seminarium, förhoppningsvis plugga massor, och kanske gå till Morrisons för alla hjärtans rean på choklad. Ja, så får det bli. 

 

*Men snälla, rara tekniska personer, kan ni inte uppfinna en app som filtrerar bort all romance i ens flöden så att det blir lite lättare för krossade hjärtan? Tack på förhand.

En MA i Women's Studies

När jag hade min lilla "nystart" på bloggen i början av året så nämnde jag att jag ville prata mer om det akademiska, om det som jag spenderar merparten av min vakna tid åt, men så kom det krossade hjärtat i vägen. Men nu, när jag är någorlunda tillbaka på banan igen, och för att set the scene för framtida inlägg, så tycker jag att vi kör en liten sammanfattning av vad jag egentligen pluggar.

En liten disclaimer: eftersom jag lär mig allt på engelska så har jag helt enkelt fått googla fram den svenska översättningen på många termer, så om det låter konstigt är det för att google inte är 100% pålitligt.

Anyhow, just nu läser jag en MA i Women’s Studies, genusvetenskap alltså, med en grund i sociologi. Här i England ser det akademiska året lite annorlunda ut då det är tre terminer per år istället för två, varje termin sträcker sig över 10 veckor (men då vi av någon anledning börjar i vecka 2, så har vi bara 9 veckor av lektioner), och sedan har vi runt 4 veckor “lov” då vi skriver uppsatser. Det är en ettårig utbildning, jag läser 60 credits (30hp) varje termin, och den sista terminen ägnas helt åt min thesis. Jag läser tre kurser per termin, varje kurs är på 20 credits (10hp).

Under höstterminen läste jag kurserna:

Difference, Diversity and Change: den här kursen var lite som en crash course i genusvetenskap. Varje vecka behandlade vi ett nytt ämne (t.ex. religion, kvinnan som det feministiska subjektet, migration, kroppen) från feministiska vinklar. Pratade om feministiskt teori från ett historiskt perspektiv och hur vi går vidare härifrån, både som aktivister och som akademiker.  

Qualitative Methods: i den här kursen gick vi igenom ett gäng olika metoder, t.ex. intervjuer, biographical narratives, arkivforskning, etnografi, etc. Väldigt intressant att få en inblick i och prova på så många olika metoder. Jag blev dock lite av det svarta fåret i klassen då jag hela tiden ville koppla metoderna till vetenskapsteori och epistemologi (för hallå, det går ju inte att separera?), men många av lärarna som höll i kursen var inte lika pepp och deras reaktion kan sammanfattas i bilden nedan.

Okej, så dålig humor, let's move on.

Quantitative Methods and Data Analysis: statistik alltså. Läste en hel del statistik i psykologi-delen av min undergraduate, men den här kursen var inriktad på statistik inom political science så det var mycket som var helt nytt för mig. Då genusvetenskap och statistik har en minst sagt ansträngd relation så var det bara jag + en till från min klass som valde den här kursen. Egentligen har jag inte så mycket till övers för statistik och blir så himla frustrerad när folk refererar till statistik som “sanning”, eller säger att statistik “bevisar” något. Lol. Men därför känner jag också att jag måste fortsätta utmana mig själv och mina åsikter så att jag inte stänger av helt och fastnar i samma tankespår. Dessutom är det en så himla stor fördel att veta vad som faktiskt händer bakom siffrorna som presenteras i forskningsrapporter för att kunna bedöma/analysera vad de egentligen står för.

Vårterminen är ju nästan över?? Vi går liksom in i vecka 6 idag?? Förstår inte hur detta är möjligt. Just nu läser jag iaf kurserna:

Work, Politics & Culture: i den här kursen ägnar vi 3 veckor åt varje moment. Vi är just nu halvvägs igenom Politics-delen där vi behandlar vad som händer med feminismen när den äntrar den digitala världen. Inför dagens lektion har vi läst och analyserat Donna Haraway's A Cyborg Manifesto, och ska diskutera de ontologiska och epistemologiska problem som uppstår till följd av utvecklingen av digital teknologi. Under Work-delen så pratade vi om hur kapitalismen och patriarkatet hänger ihop, hur feminister har teoretiserat kvinnors relation till arbete, och hur nyliberalismen har påverkat kvinnors arbetsförhållanden. Under Culture-delen ska vi kort och gott kolla på hur kvinnor påverkas av och påverkar produktionen av kultur i samhället.

Feminism & Sexuality: det här är min favoritkurs hittills!! Vi kollar på hur feministiska teorier behandlar sexualitet genom olika infallsvinklar, förra veckan kollade vi på heterosexualitet (och jag fick en chans att vara lite extra bitter på narrativet kring livslång kärlek...), och den här veckan pratar vi om maskulinitet och män i relation till sexualitet. Tidigare har vi tex pratat om hur kroppen är konstruerad i förhållande till normativa idéer om sexualitet, och debatter kring hur/om sexualitet påverkas av arv och miljö. 

Interdisciplinary Methods in Women's Studies: den här kursen förbereder oss för vår dissertation och vi går igenom grunderna i feministisk forskning, t.ex. hur vi utmanar koncept som 'objektivitet' och 'sanning' i forskning, etik, och hur vi lyfter röster från de grupper/individer som faller utanför normen. Jag har spenderat merparten av de senaste veckorna med att spåna på min dissertation och saker och ting börjar äntligen falla på plats efter en period av förvirring och tanke-kaos. Jag kommer berätta mer om det när jag har en 100% klar idé, men lite kort så vill jag forska kring femininitet och det feminina subjektet, utan att se femininitet som en negation till maskulinitet, och behandla femininitet som begrepp/koncept på ett mer komplext sätt än vad tidigare forskning gjort. Typ. Idén befinner sig fortfarande i frö-stadiet, men med lite kärlek kommer den förhoppningsvis börja gro och slå rot. 

 

Let me know om det är något ni undrar över eller om det är något som är oklart. Hoppas ni har en fin måndag. ♡

ONSDAG 8 FEBRUARI

den senaste veckan genom telefonen.

Bra just nu:

  • jag känner mig utvilad efter att ha lyckats sova en hel natt utan att vakna kallsvettig av mardrömmar! Första natten på nästan två veckor.
  • min hjärna fungerar igen! Det visade sig att ett krossat hjärta är döden döden för koncentrationsförmågan men igår pluggade jag effektivt i flera timmar utan avbrott! Håll tummarna för att det håller i sig.
  • att varje litet tegelhus numer kantas av snödroppar.
  • fluffiga tröjor som känns som en skyddande kram mot allt det jobbiga.
  • att solen går upp innan klockan åtta och inte går ner förrän klockan fem. 
  • samtal som går från hej till epistemologiska problem på mindre än tre meningar.
  • overnight oats med quinoa. 
  • podden Witch, Please där två "lady-scholars" analyserar Harry Potter från ett feministiskt perspektiv. Vill vara med i deras gäng.
  • vänner. Alltid.

Hoppas ni har en fin onsdag och att solen skiner hos er. ♡

LIVSTECKEN

Hörrni, tack för all kärlek ni skickat till mig här på bloggen, på instagram och mailen. Det värmer så oerhört. <3 Har varit helt överväldigad över all omtanke jag fått från vänner, familj, bekanta, och främlingar. Jag har känt mig så himla omtyckt och omhändertagen, trots allt det hemska jobbiga. 

Jag har: avföljt honom på alla sociala medier, tittat på två säsonger av Parks and Recreation, lyssnat på podcaster, läst ut The Secret History på ingen tid alls, börjat varje morgon med yoga, fikat med fina vänner (har t.ex. upptäckt att jag bor 5 min ifrån ett mysigt fik som serverar små kanelbullar för 30p!), målat läpparna röda varje dag, spenderat en hel helg hos Fatou i Leeds, och begravt mig i research inför min nästa dissertation. Allt det där som hjälper när varje dag är ännu ett hinder en måste ta sig över. 

Vissa dagar är okej, till och med bra, andra är svarta avgrunder. Och för helvete, Trump och Theresa May och världens politiska tillstånd i allmänhet gör ju verkligen inte det bättre. Jag går runt med en molande oro och tyngd i kroppen. Flera gånger har jag blivit överväldigad av attackgråt som bara måste ut när jag minst anar det, vilket har lett till att jag gråtit på stan, på fik, i biblioteket, och bland grönsakerna i mataffären - tack världen för vattenfast mascara. Men varje genomförd dag känns som en liten seger, och jag vet att det blir bättre. 

Och vet ni? I söndags värmde solen äntligen och fåglarna kvittrade hoppfullt. Snart är det vår. Snart. 

 

Translation:

I'm alive. Sad and shaky, but alive. My friends and family are superheroes who pick me up over and over and over again, and I'm overwhelmed by all their love and kindness. I've watched two seasons of Parks and Recreation, read The Secret History, ranted with friends over coffee, buried myself in research for my MA dissertation (handed in my topic this week?!), worn red lips every day, started doing yoga to slow down my racing heart, spent a weekend in Leeds with Fatou, and cried lots. Breakups are the most horrible thing ever, and this one is especially hard. But last Sunday I felt the warmth of the sun for the first time in ages and the birds were chirping in the trees. Soon spring will be here, and then life will be a lot easier.

---

Otto gjorde slut med mig i söndags. Kanske var det därför jag mådde så dåligt hela förra veckan, för att jag kände att något var fel, att något inte stämde. Antagligen. Och så i söndags, med panikgråt och ett skenande hjärta, rämnade hela min värld. Jag bad honom att fortsätta försöka, men han hade redan bestämt sig. Framtiden som jag byggt upp för mitt inre, livet som jag byggt upp kring oss, är borta. Jag har gråtit så mycket att skinnet kring mina ögon har gått sönder, och jag har onda sår i munnen efter att ha bitit ihop mina käkar hårt hårt under de oroliga nätterna. 

Men jag har världens finaste vänner och familj som bär mig när jag inte orkar. Så många som erbjudit sig, inom en bråkdels sekund, att komma över så att jag slipper vara ensam - även om de befinner sig i en annan stad, i ett annat land, på andra sidan havet. Idag kommer Fatou hit och tar hand om mig, det ska bli skönt mitt i all förtvivlan.

PMS AND A NEW HAIRCUT

Den här veckan alltså. Känns som att hela livet bara trillade ner på mig efter jullovet. I måndags lämnade jag in mina uppgifter från förra terminen, samt startade de nya kurserna för den här terminen. 

Jag vet inte om det är samma för er, men när jag jobbar på en uppsats lägger jag verkligen ALL min energi i den. Som att den strömmar ut från fingertopparna ner i tangenterna in i datorn samlas i bokstäverna och fastnar i själva skrivarbläcket på de vita sidorna. Så när jag lämnade in den sista uppsatsen kändes det som att all energi hade lämnat min kropp, som att mitt skelett var gjort av gummi. Men jag lyckades ändå ta mig igenom de första skoldagarna med livet i behåll, och är numer officiellt klar med en tredjedel av min master?? Tre kurser + en dissertation på 20,000 ord (eheh…) kvar och sedan är jag KLAR? 

I tisdags städade jag lägenheten och tvättade alla mina sängkläder, och sedan dess har jag spenderat mesta tiden i horisontellt läge, i bomulls t-shirts och bara ben mot de nya krispiga lakanen. Kan låta idylliskt, men i samma veva som att jag lämnade in mina uppgifter så drabbades jag av pms:en från HELVETET. Det tillsammans med att adrenalinet från spurt-plugget lämnade kroppen gjorde mig till en liten blöt pöl. Så hela tisdagskvällen och onsdagen försvann i ett hopplöst, gråtigt töcken. Men om det är något som jag lärt mig under mitt 25-åriga liv så är det att en måste, måste lyssna när kroppen säger ifrån. Därför gjorde jag bara snälla saker som att gå på långsamma promenader, duscha varmt varmt, äta choklad i sängen, titta på Planet Earth II, läsa kurlitteratur nerbäddad under mitt duntäcke, och skypa med Otto. Så himla välbehövligt ändå. Tack kroppen för att du orkar med mig när jag maratonpluggar, och tack för att du påminner mig om att jag behöver vila ibland.

En annan grej som hände i pms-dimman: jag spontanbokade en klipptid!! Så igår pallrade jag mig iväg till frisören och klippte en kortkort page!!?? 

Alltså, jag har hår igen?? Har ju haft kort hår i ganska precis tre år nu, så jag ryggar tillbaka varje gång jag möter min reflektion för jag känner inte igen mig själv. Liksom va?? Tror dock att vi kommer trivas finfint ihop, pagen och jag.

 

Translation:

On Monday I handed in my assignments from last term and started the courses for the spring term. My body was running on nothing, and when the adrenaline and deadline stress left my body, the pms from hell broke out. So I've spent the majority of the week in bed, eating chocolate, watching Planet Earth II, skyping with Otto - and crying, of course. But, in the midst of all misery, I went to cut my hair and came back with a short bob??! Like, I have hair again?? I don't recognise myself in the mirror, and it'll probably take a while to get used to, but I really like it.

PIGGABODA: CATS, COWS AND A SUNNY FOREST

Ni alltså, ni är ju för fina. <3 Blev helt överväldigad av all fin respons på förra inlägget, är så himla pepp på att blogga nu!! Tack tack tack! 

Nu till något helt annat, nämligen ett gäng bilder från när jag firade jul i Småland! Inte så mycket jul dock, mest skog och gulliga katter.

Efter den helt otroligt stressiga hösten, var det så jäkla fint att få befinna sig här igen. Bland träd och tystnaden, att få kunna fylla lungorna med skogsluft igen. Bästa medicinen för ett stresstrött hjärta. 

IMG_1063min.jpg

Något annat som också gör underverk för ett stresshjärta och livet i allmänhet är att få hänga med dessa tre <333 Skrattar aldrig så mycket som jag gör tillsammans med Johanna

Spenderade mesta av tiden hemma med att gosa + bli tvångsgosad av kattfamiljen. På den sista bilden försöker jag plugga (hade 12,000 ord att skriva över jul </3), men så kom Signe och bokstavligen parkerade sin lilla kropp på min mage och vägrade gå därifrån. När jag väl gav in och började klia henne, så kom Hugo och satte sig bakom mig på armstödet och gosade sönder med mitt huvud. Katter ändå. 

En morgon när frosten skimrade på marken och himlen var hysteriskt rosa. Jag matade korna med deras frukostmorötter, och Lill-kossan var först fram som vanligt. <3  

Kul kuriosa: när jag var 5 år gjorde SVT ett rikstäckande reportage om Piggaboda (byn där jag växte upp), och jag blev utfrågad av reportern vad en "egentligen gör på landet". Jag svarade, på min bredaste Småländska, "plocka morrötteeerrrr" och sedan dess kan jag inte säga/skriva/tänka ordet "morötter" utan att den sekvensen spelas upp i mitt huvud. 

Blir helt blödig av att titta på de här bilderna. SOLEN liksom. Har känt solen värma kinderna exakt 1 gång sedan jag kom tillbaka till York?! En gång på nästan två veckor?? Känns som att jag numer bor under en grå, blöt filt. 

Och en kvällspromenad i skymningen, när skogen sakta färgades blå av det försvinnande ljuset.

 

Translation:

Some frames from when I went home to Sweden over Christmas. 

JENNIFER STROUD BLOG 2.0 (kind of)

Det har länge känts som att jag har utfört någon slags hjärt-lungräddning på den här bloggen. Det har varit något som skavt, något som inte känts rätt, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad och trodde att jag bara hade tröttnat på bloggandet totalt. Men under julen, när jag fick tid att tänka på något annat än uni (och framförallt tid att ha tråkigt), så insåg jag det inte är själva bloggandet i sig som känns jobbigt, utan att jag har försökt följa samma bloggformat som jag alltid gjort. Trots att det inte passar mig och mitt liv längre. Jag pluggar alldeles för mycket för att gå ut och "skapa content" så som jag gjorde innan, jag pluggar alldeles för mycket för att hålla samma takt och blogga flera gånger i veckan, jag hinner liksom inte. Dessutom prioriterar jag mitt välmående så himla mycket mer än förut, och då får sömn, mat, och skärmfri tid gå före bloggandet. 

Så, därför får bloggen helt enkelt forma sig efter var jag befinner mig i livet, istället för att jag ska försöka få vardagen att passa kring ett imaginärt blogg-liv. Låter kanske självklart, men när en inte kan sluta jämföra sig med andra bloggare, då är det lätt att bli förblindad av prestationsångest och springa på som vanligt. Men, nu ska jag försöka göra detta på mitt sätt.

Och ja, jag skriver på svenska igen!! Jag är så glad att jag hade en period då jag bara skrev på engelska här inne. Min vardagliga och kreativa engelska har förbättrats så mycket pga det, vilket i sin tur har gett positiva bieffekter på min akademiska engelska. Men samtidigt känner jag att mitt narrativ inte riktigt kommer till sin rätta på bara ett språk. Helst av allt skulle jag vilja töja på gränserna mellan språken, så att min hjärna får skriva precis så som den tänker: mittemellan Engelska och Svenska. Men då finns det en risk att jag är den enda som förstår, så därför kompromissar jag och kommer skriva på båda språken. Vissa inlägg kommer antagligen bli helt på engelska, andra helt på svenska. Det viktiga är att jag får blanda precis så som jag själv vill och slippa välja mellan mina två halvor.

Bloggen fick en ny design också! Kanske är det för att mina vintertrötta ögon skriker efter sol, kanske är det en liten protest mot allt det avskalade svarta/vita/gråa som har dominerat bloggvärlden (och även min blogg) de senaste åren, men jag kände verkligen att jag ville ha mer färg här inne. Något som får mitt internethörn att kännas lite mer som en Wes Anderson film än ett inredningsmagasin, något som är mer in-your-face. Så det fick bli orange, vilket för övrigt är min nya favoritfärg. Allt är inte 100% klart än, men jag gillar det. Det känns nytt.

(Jag vet också att headern inte syns på individuella blogginlägg, slogs länge med squarespace för att få det att funka, men nä...)

Dessutom kommer jag att försöka släppa på krav och förväntningar kring kvalité och innehåll, och skicka ut fler kortare, 'ofärdiga' uppdateringar istället för att samla utkasten på hög (för ni ska bara veta hur många halvfärdiga blogginlägg som ligger och skräpar). Jag vill också våga skriva mer om det akademiska, har varit lite osäker på hur mycket jag kan prata om det här inne utan att ni blir uttråkade (ja, ni hör ju hur många spärrar jag haft kring bloggandet på sistone), men det är ju ändå en så himla stor del av mitt liv och jag vill att det ska synas i bloggen. Och så bilder + tankar från vardagen som vanligt, såklart!

Phew, det var den monologen. Hoppas ni gillar! 

 

Translation:

I gave my blog a face lift!! Lately I've felt like I'm performing CPR on this poor little blog; desperately trying to bring it back to life. Blogging hasn't felt fun for ages, I couldn't tell the reason why and thought that maybe it was time for me to stop. But then I realised that it's not blogging per se that makes me feel that way, but it's because I've tried to follow the same blog format that I've always used, although it doesn't suit me or my life anymore. I study a lot more, which means less time for blogging. In addition to that I prioritise my health in a different way, which means that things like sleep, food, and screen-free time are 1000 times more important than writing yet another blog post. 

But let's see this as a new start, shall we? So what's different? 

1. My brain is not just working exclusively in Swedish or in English, so why should my blog? If I could mix English and Swedish uncontrollably, challenge the borders between the languages, portray how fluid the transition is in my head, I would. But, I'd probably be the only one who'd be able to read it... So therefore, I'll compromise and write in both Swedish and English. Some posts will probably be written in just English, others in just Swedish, but at least I don't have to chose between my two babies. 

2. Maybe my tired winter eyes are in desperate need of some colour, maybe it's a little protest against the black and white, super clean layouts that have been dominating the blog world for so long, maybe both. Either way I wanted to bring some colour in, something that felt a bit in-your-face. So therefore I picked orange, my new favourite colour, to breathe some life into this place. Everything is not completely finished yet, but I like it.

3. I'm want to write more about academic stuff. I've been a bit unsure about bringing academia into this place, because I know that other people do not feel as passionately about it as I do. BUT, after all, academia is what my life evolves around right now, and it would be silly to not write about it here. I'm still going to show my photos, my everyday life, and all that, but I'm going to try to mix it up with new stuff. 

Hope you like it!

2016 ➝ 2017

We walk up Regent Road following the steady stream of friends and strangers to welcome 2017 under the fireworks. We sit down on a fence and Edinburgh’s skyline spreads out before us. The air feels cold against my cheeks, but my body is filled with a warmth that is kept safe by layers of clothing and Otto’s hand in mine. 

Three two one and the sky explode with fireworks. We kiss hard, whisper Happy New Year and watch the sparkling crackling glitter rain down towards us. It is every cheesy cliché compressed into a single moment, and I've never felt happier. 

When the sky is black again and the air is heavy of smoke we walk back to the party that fills the whole building with music, and dance on a crowded living room floor. Someone jokingly shouts "I don't know if the floor will hold for this many people" and I remember thinking that falling through the floor would be a great way to start the new year. When we can't keep our eyes open any longer we walk home through the night, eat cheese sandwiches and Pringles in bed, spreading crumbs all over the crisp sheets, before falling asleep. 

✧  ✦  ✧  ✦  ✧

In 2016 I wrote a dissertation, got accepted to a MA in Women’s Studies at University of York, went to Norway to celebrate my sister’s graduation, graduated from QMU with a first, road tripped through Macedonia with a stop off in Bulgaria, cried over Brexit, spent a month in the Swedish summer sun, moved to York and started my master, cried over Trump, got a copper IUD fitted, decided to grow my hair out, and stopped eating meat.

A horrible year politically, but personally it was an amazing year in so many ways. I had so many moments of pure bliss, accomplished so much, and loved more deeply than ever before. But it was also a very, very stressful year. The first 5 months were tainted by the stress of a never ending workload, frantically typing on the keyboard, trying to finish my work on time. After a summer of some breathing space it was time to pull up my roots and plant them in a new, unknown place, start building life from scratch (again). It’s the most exhausting thing ever to relearn how to live, and the last months of 2016 felt like running a marathon on an empty stomach. 

I want 2017 to bring stability. By the look of it, it’s going to be another hectic year (i.e. write another dissertation, graduate from York, move to Sweden, apply for PhDs, and who knows what else the year will bring), but I want internal stability. A feeling of having both feet on the ground. And, of course, some political stability too (please).

The first day of 2017 was spent eating French toast for breakfast, playing chess with Otto (I got my ass kicked so badly), ordering lots of Indian food, looking at flights to warm countries, and watching The Godfather in bed. Feeling happy to the core of my being. If the saying is true, that the first day is a reflection of the rest of the year, then 2017 will be really good.

Happy New Year lovelies and thanks for reading, it really means the world to me ♡

35MM: BW FRAMES FROM MACEDONIA

Although I'm living a very nomadic life atm I've started to get itchy feet again. I need another random, beautiful adventure exploring foreign countries and unknown cities with Otto. So today I've decided to decorate the blog with some black and white 35mm magic from our travels in Macedonia. I shot the majority of this roll in Ohrid, so a lot of churches + lake views + hot boyfriend coming up:

The first frame is, however, from an evening walk in Sofia, Bulgaria. Such a beautiful and vibrant city, need to go back there someday.

Our first day in Ohrid, when a big thunderstorm rolled in over the lake. 

♡♡♡

From a day when we were sightseeing in the glaring sun, walked along the castle walls, and took refuge from the heat in chilly churches. I also climbed shit loads of steep stairs + ladders and started crying because of my fear of heights; I really hate the idea that I'm missing out because I'm scared, especially when I'm out travelling, so therefore I always force myself to continue to the highest point even if I can feel the panic rising in my throat. Luckily I really enjoy grand views, so it's all worth it in the end anyway.

That day when we spent hours and hours in a lounge chair by the lake. Occasionally cooled down in the clear water, fell asleep in the sun, and read hundreds of pages in well thumbed books.

imm020_N20-1.jpg

And some fragments of an evening when the sunset was unreal and we were people watching on the pier. 

 

 

More posts from Macedonia: 
Postcard from Skopje, Macedonia
Our first day in Ohrid: thunder, churches, and Turkish coffee
What we did in Mavrovo, Sofia, and Bitola
35mm: Macedonia