Kroppsneutralitet och mat-prat

img_1134min_55cce99c9606ee77d40cd113.jpg

Att börja jobba efter fem år av plugg har inneburit många förändringar och mycket nytt att vänja sig vid. Den största skillnaden mellan att plugga och att jobba är dock inte att jag har fasta arbetstider och inte heller att jag numer ansvarar för andra än mig själv, utan den största skillnaden är att mat- och kroppshets har gjort inträde i mitt liv igen; det går inte att undkomma när mina kollegor ständigt pratar om sina kroppar som något som behöver fixas, om hur och vad de äter och tränar för att uppnå en viss effekt. De ursäktar sig när de äter något som klassas som “ohälsosamt”, skämtar om att de “inte borde”, om hur det avviker från deras diet. Och de kommenterar inte bara sig själva, utan de kommenterar även vad andra äter och hur andras kroppar ser ut. De gånger jag ätit frukt på jobbet så får jag kommentarer om hur “hälsosam” jag är, när jag äter kakor eller choklad agerar de förvånade och säger något i stil med att jag inte ser ut som en person som äter socker, eller något annat för den delen*. Spontant vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika låt min kropp vaaaaa. Låt den äta vad den vill utan att det ska BETYDA NÅGOT. 

Ni som har hängt här på bloggen ett tag vet att jag har haft anorexia, och att jag brukade skriva om vilket helvete det var och om hur oändligt tacksam jag är över att ha lämnat det bakom mig. Jag har dock aktivt valt att inte skriva om kroppar och mat här på bloggen längre; jag vet att jag har en normkropp och jag vill inte vara ett ansikte för en “acceptable recovery” (dvs så länge en fortfarande har en normkropp är det okej att komma tillbaka från ett ätstört förhållande till mat, blä). Det är inte min plats att predika om hur folk borde älska sina kroppar, för även om ingen undkommer patriarkatets idioti, så vet jag att min normkropp innebär privilegier som de kroppar som avviker från normen inte har tillgång till, och jag vet att det är mycket lättare för en person med en normkroppp att bryta sig loss från det lärda självhatet. Dessutom är jag osäker på om jag vill att vi ska äääälska våra kroppar så som många kroppspositiva personer peppar en till att göra? Pressen att älska sin kropp i alla lägen sätter kroppen i fokus (igen) och det känns tämligen kontraproduktivt. Efter år av självhat och matångest har jag de senaste åren snarare levt i ett tillstånd av kroppsneutralitet. Min kropp är inte längre något som jag krigar mot, inte något som jag aktivt väljer att älska, utan kroppen bara är. Det som möjliggör min existens som människa, mitt bo här i världen. Mitt förhållande till mat är också neutralt. Ibland är jag sugen på selleri, då äter jag selleri, ibland är jag sugen på kanelbullar, och då äter jag kanelbullar. Det betyder ingenting, och alla superlativ i världen räcker inte till för att beskriva hur obeskrivligt skönt det är att känna så.

Det har varit svårt att komma hit, det finns ingen quick fix utan det har tagit flera år av enträget arbete, men det hade aldrig varit möjligt om jag hade fortsatt att prata om kroppar och mat som något som måste justeras, vakas över, hållas under kontroll. För den riktiga förändringen började för ett gäng år sedan, när jag införde en regel i livet att aldrig prata om mat som något dåligt, och inte heller om mat som något bra (för om det finns “bra” mat så måste det automatiskt finnas “dålig” mat och DET GÖR DET INTE). Jag pratar om mat som gott, om mat som energi, om mat som något kroppen behöver, men jag sätter aldrig något värde på maten jag äter. Likaså säger jag aldrig (aldrig aldrig aldrig) dåliga saker om min kropp. Jag kommenterar aldrig hur min kropp ser ut, och kommenterar inte heller andra personers kroppar. Jag har pratat med mina vänner och min familj om det här, och majoriteten av dem har också slutat att kategorisera mat och kroppar (iaf i min närvaro) och det är en så himla trygg bubbla att leva i. Därför blir jag på riktigt chockad när bubblan ibland brister och jag inser att folk fortfarande är rädda för mat, rädda för att äta. Först chockad och sedan ledsen, för fy helvete vad sorgligt det är att leva så.

Så ett hett tips från coachen: sluta kategorisera mat som bra eller dåligt. Mat är mat är mat. Vad och hur du äter definierar inte ditt värde som människa. Hur din kropp ser ut definierar inte ditt värde som människa. Det finns inget rätt eller fel för även om alla skulle äta och träna på samma sätt så skulle alla kroppar fortfarande se olika ut och DET ÄR OKEJ. Det måste få vara okej, för hur ska vi annars existera utan att förgås av kropps- och matångest?? Så ÄT MAT OCH VAR GLAD, för alla vet ju att det är totalt omöjligt att vara glad om en är hungrig. 

 

*OBS! Säger ej att det här går att jämföra eller ens kommer i närheten av fat shaming. Det gör det inte. Precis som omvänd rasism eller sexism inte finns, så finns inte omvänd fat shaming (alltså thin shaming). De kommentarer jag lyfter här är enbart exempel på situationer jag varit med om som satt igång de tankar jag delar i detta blogginlägg, inget annat. 

Jag i november tvåtusensjutton

3C6958AB-08C8-4D3A-B139-7666C3663F80min.jpg
0F8F4165-C868-43DA-94AE-9A3075E43F1Amin.jpg
98A5A2F4-E582-42B1-A05B-6F3873C706A9min.jpg
IMG_6103min.jpg
7EA19497-A4FB-4DB5-975A-92010CCA8ADAmin.jpg
11692334-141A-4206-8966-F9C10B5F5A61min.jpg

✧ Jag äter pasta, kollar på gamla favoritfilmer och åker skridskor med en gullig person. En söndagsmorgon äter vi frukost i sängen, en scen som tagen ur IKEA-katalogen, och jag tänker att varje söndag gärna får börja så (please and thank you). 

✧ Jag går på lägenhetsvisningar med knäppa levnadslösningar och när det känns som att det inte kan bli värre, blir det värre. Utanför vårt lägenhetshus huserar råttorna och jag stampar hårt med kängorna för att skrämma dem när jag går genom trädgården. De springer så fort på sina korta ben och försvinner in i lövhögarna. En morgon ser jag en hel familj, två stora och två små, bära runt på en rostbrödskiva. När de upptäcker att jag står ett par meter ifrån dem stannar de upp och betraktar mig i några sekunder innan de fortsätter att flytta på sin brödskiva. Jag längtar efter att bo i ett hus som jag inte behöver dela med familjen råtta.

✧ Jag häller kokande vatten över handen en kväll när jag fyller på min varmvattenflaska för tankarna är hos kvinnorna jag träffat under dagen. Hur gör en för att inte ta med sig jobbet hem? Är det ens möjligt?

✧ Jag fastnar i årets första snö, eller ska jag kalla det isregn? Blött och kallt och hårt är det iaf, och jag blir dyngsur. Med frusna fingrar smsar jag "I think we jinxed it when we said that this November has been unusually sunny and dry", krånglar mig ur de blöta kläderna och försvinner in under mitt varma täcke. 

✧ Jag känner mig trygg i hela kroppen varje gång jag tänker på att jag ska få komma hem och andas Smålandsluft i jul. Och ännu tryggare känns det att det bara är tre veckor mellan Smålandsjul och min graduation, på tre veckor hinner en ju inte ens börja sakna. 

✧ Jag åker på århundrandets urinvägsinfektion och behöver äta stark antibiotika i sju dagar. 

✧ Jag yogar varje morgon med värmeljus som enda ljuskälla. Det gör mig så mjuk och följsam i kroppen att sträcka och stretcha så tidigt på morgonen, och jag blir så lugn av att andas längst ner i magen. 

✧ Jag promenerar överallt, genom hela Leeds. Börjar lära mig hur staden hänger ihop, hur långt det är mellan olika stadsdelar, vilka genvägar som är snabbast, vilka trafikljus en kan snedda över, och var alla små tescon ligger. Och även om jag cravear stabilitet så älskar jag känslan av att bo in sig i en ny stad. 

✧ Jag tänker på hur trasig jag var för tio månader sedan, när jag fick mitt hjärta sönderkrasat under ett telefonsamtal, och på hur stark jag känner mig nu. Tänker på att jag aldrig trodde att jag skulle orka resa mig ur kraset och fortsätta med livet. Men här är jag nu, en hel person med fast mark under fötterna igen. 

Att prioritera sitt välmående (& hemlängtan) framför jobb

ladda ned (2).jpeg
ladda ned (1).jpeg
img_6608_50d012cf9606ee0ba24ad67d.gif
hemma_50c3350ee087c36ed883fd36.jpg
img_5128min_50c5fe1fddf2b30f6f00045e.jpg
ladda ned (4).jpeg
ladda ned (5).jpeg
ladda nedmin.jpg

I söndags gjorde jag något som avviker från hela min karaktär. Jag bokade biljetter hem till Småland över jul även om jag fortfarande inte vet om jag kommer bli tillfrågad att jobba.

Jag är just nu timanställd och blir inringd när jag behövs. Hittills har jag jobbat 3-5 dagar i veckan, så det finns massor av jobb och troligtvis kommer det finnas ännu mer över jul. Något i mig säger att jag borde prioritera jobbet över allt annat. Precis som jag gjort med plugget de senaste fem åren. Det går före mat, sömn, vila, hemlängtan, ja, livet. Alltid först. Något i mig säger att jag borde finnas tillgänglig ALLTID för att göra ett bra jobb, mvh plikttrogen in i benmärgen. Men så är det ju inte. De senaste årens hetsplugg har lärt mig att jag jobbar tusen gånger bättre om jag mår bra, och för att må bra så måste jag vara en person utanför jobbet också. Men även om jag vet allt det här så är det svårt att känna det, och extra svårt blir det när jobb innebär essentiella livsgrejer som pengar till mat och hyra.

Men efter att ha vänt och vridit på varenda pund, velat fram och tillbaka i flera månader, och slutligen blivit tillrättavisad, samt påhejad av fina, vettiga, viktiga personer bokade jag biljetterna. På söndagsmorgonen, när en av dessa personer var mitt uppe i en rant om hur jag borde åka hem för att pengar inte är allt, då gjorde jag bara det utan att tänka och avbröt honom med ett förvånat “I booked them. I actually booked them. I’m going home.

Om en månad befinner jag mig Småland. Där ska jag fuldansa i köket med min syster, mysa in hela ansiktet i en mjuk Bruno-päls, promenera långsamt genom skogen med mina föräldrar medan pappa berättar om varenda träd vi går förbi (inte träslag alltså, utan individuella träd som om de vore personer, precis så som det ska vara), titta på hur vintergatan tindrar över åkrarna i den klara vinternatten, bli väckt av en mjukt spinnande katt (eller ett högljutt jamande om Dolly är i farten), lukta häst, peta till korna en extra morot, äta julgodis tills hela mitt innanmäte består av seg kola, och bara drälla runt i mjuka kläder. 

Det kommer bli första julen på fem år som jag inte behöver plugga. Tänk att kunna njuta av julmys utan att ha dåligt samvete över uteblivet plugg. Fy fasen vad fint. 

Sedan sist: farmors ullbasker, VM-kvalet och att bo med Fatou

Hej kompisar! Ska vi titta på vad som hänt i livet de senaste veckorna? Ja, det gör vi!

328DE5E6-D507-43CA-B4FF-F0D454E33445min.jpg
92539ABD-689F-4475-BB2C-3674997C2A53min.jpg

 ➢ jag tittade på VM-kvalet och insåg att till och med fotboll kan bli kul om det kombineras med en varm säng och en gullig person som kan rabbla svenska fotbollsspelare i sömnen. Med tillhörande hångelpauser, såklart, det är ju det viktigaste. 

 ➢ Fatou och jag har kommit in i en så gullig hemma-rytm. Hon jobbar längre dagar än vad jag gör och har typ 1h bussresa till jobbet, så jag brukar ha middagen färdig när hon kommer hem. Och på morgonen stiger jag upp och kokar kaffe och ägg till oss så att vi kan äta frukost tillsammans innan hon åker. Det är så mysigt att få rå om någon på det sättet, visst? Tidigare i veckan refererade Fatou till oss som “in our family”, det tyckte jag var gulligt. Men kanske inte så konstigt, vi är ju ändå inne på vårt femte år som flatmates. 

4E67F1DD-7A00-4070-BAED-E5E14D7260FB.jpg

 ➢ jag har börjat jobba på Leeds Women’s Aid. Är inne på min tredje vecka nu och trivs bra. Det är mycket att lära sig och ibland ganska tungt rent emotionellt sett, men det känns väldigt fint och meningsfullt att få hjälpa. Jag ser fram emot att få rutiner och att komma in i jobbet ordentligt.

➢ hjärnan har börjat kännas som sig själv igen!! Äkta halleluja-moment på det. Igår lyckades jag till och med läsa lite akademisk text utan att den kollapsade. Visst, det går fortfarande långsammare än vad jag är van vid, men det är okej. Det får ta den tid det tar. 

7A34B5CA-9FC6-423A-98B1-D9E9A10B790Dmin.jpg
2795B360-3F7A-47A4-8F94-CBE752496C2Cmin.jpg

 ➢ jag har bokat in mig på min graduation. Den 20 Januari ska jag fira att jag överlevde och klarade det. Den här gången får jag ha hatt!! Väldigt pepp! Och ännu mer pepp på att få visa York för min familj, har redan bestämt vad vi ska äta och se. 

 ➢ Fatou och jag har börjat kolla på lägenheter. Den som vi bor i nu är i ett sjukt dåligt skick med en hyresvärd som bryter mot minst tjugo lagar, så nu börjar jakten på ett nytt hem. På onsdag ska vi på två viewings, håll tummarna för att de är något att ha! 

107E7C6B-15AB-4271-AAED-B210770FFB91.jpg
A9380AD9-88AB-4208-A0AC-B30289E67770.JPG

 ➢ det har blivit kallt och farmors ullbasker har fått se dagens ljus (eller vintermörkret) igen. Synd bara att min vinterkappa ligger nerpackad i en låda i Småland. Kanske investerar jag i en ny ullkappa när jag får nästa lön.

 ➢ jag har tänkt mycket på livet och vem jag är i det. Det finns så många liv att leva, hur kommer det sig att jag lever just det här? Ja, ni hör ju, det är som upplagt för att kastas rakt in i en existensiell kris. Men det känns nyttigt och viktigt att reflektera över ändå. Säkert en klassisk grej att tänka på när en precis betat av en milstolpe i livet och ramlat ut på andra sidan. 

IMG_5940min.jpg

 ➢ julmarknaden här i Leeds har öppnat och hela staden tindrar av jul — det är lika delar mysigt som mindfuck, för i mitt huvud är det fortfarande September. Fatou och jag var där igår och åt pretzel och brända mandlar med kanel. Mmm.

 ➢ de två senaste lördagarna har jag hakat på Fatou och sprungit med Parkrun i parken bredvid vår lägenhet. Har inte sprungit sedan November 2016 så jag förutspådde att jag skulle dö efter bara en 1km, men bestämde mig att bara göra mitt bästa och ha roligt. Och det är så himla kul!? Folk i alla åldrar (alltså, alla! yngsta är typ 7 och äldsta typ 87) och folk som hejar på oss när vi springer! Så fint. Och kroppen klarade mycket mer än vad jag trodde! Är säkert pga att jag matat den med extra mycket nachos, sömn och kärlek på sistone. 

629D739B-AAE8-452B-B18B-505C31BD76E7min.jpg

Nä, nu ska jag snöra på mig mina springskor och bege mig till Hyde Park för att vara med i min tredje Parkrun. Luften är vinterkrispig och marken är torr, perfekt väder för att springa alltså. På köksbordet ligger ett gäng surdegsfrallor på jäsning och väntar på att bli frukost, det känns så himla mycket lördag med nybakt bröd, eller hur? I eftermiddag ska jag vara IKEA-kompis till en IKEA-motståndare, tänker visa alla IKEA-tricks och köpa massa julmat, och sedan blir det sushi för att fira min distinction. Vad hittar ni på idag? Vad händer i ert liv? Hade varit så fint att få höra. 

Tjugotusen ord om femininitet och feminism

IMG_7494.JPG
ladda ned.jpeg

Hej hörni! Idag fick jag Ä-N-T-L-I-G-E-N betyget för min dissertation och eftersom det också är dagen innan mensen började jag såklart fulgråta när jag såg 76% stirra tillbaka på skärmen. 76% som ger mig ett himla A och en himla Distinction i min master. Jag fucking klarade det, tror knappt att det är sant. Ni var många som ville läsa, och nu när jag inte längre behöver tänka på knäppa regler kring plagiat och sånt så kan jag dela den med er! Lite läskigt och pirrigt, men jag har lovat mig själv att vara lite mindre protective om det jag skriver.

här kan ni läsa

Nu ska jag fira med tårta! Puss!

Livsuppdatering: Viloläge och Sverigelängt

FullSizeRender 3min.jpg
IMG_5644min.jpg
IMG_5595min.jpg
IMG_5535min.jpg

Det är den sista fredagen i Oktober, klockan är 22.18 och jag ligger under duntäcket med sockar på. Elementet i mitt rum är sönder och hyresvärden ignorerar mina sms (classic UK) så jag lär få sova med sockar ett bra tag till. Jag dricker en kopp té och lyssnar på jazz, såklart, för så fort löven skiftar färg är hesa saxofoner och vassa trumpeter allt jag vill höra. 

De senaste veckorna har jag funderat mycket på den här bloggen, på hur jag vill fortsätta framåt och på vilken plats jag vill att den ska ha i mitt liv framöver. Jag vill blogga. Så himla mycket. Lusten finns där och jag känner ett sug efter att liksom existera genom text och bild igen, men när jag sätter mig ner för att skriva inlägg är det tomt. Till och med något så litet som att svara på kommentarer och mail känns för långt bort. Först trodde jag att det berodde på att jag inte längre har vanan inne att dokumentera allt jag gör, att jag tappade bort det i plugghetsen och behöver öva upp det igen, men nu har jag förstått att det snarare handlar om att hela jag är i viloläge. Fatou sa häromdagen att det känns som att vi båda ömsar skinn, från att ha varit helt sönderjobbade är vi nu i processen att liksom bli pånyttfödda efter det här jäkla året, och jag tror hon har rätt. När jag tänker tillbaka på månaderna då hjärtklappning och stressmardrömmar var mitt standardläge, då 5 timmar sömn var en rentav bra nattsömn, på hur jag ofta tvingade mig själv att sätta mig framför skärmen och producera text även fast hela mitt väsen skrek nej, då är det inte så konstigt att hjärnan känns lika pigg som en hög med stuvade makaroner just nu. Så jag försöker ta det med lugn och hoppas att bloggförmågan ska komma tillbaka när hjärnan återfår sin substans.

Men utöver en mosig hjärna mår jag väldigt bra. Jag sover minst 9 timmar varje natt, spenderar hela dagar med att varva internet, läser böcker, bakar bröd flera gånger i veckan (nu senast surdegsknäcke, oh my lordy lord vad gott det var) och går på långa promenader i höstrusket. Insidan känns mjuk och len. Och förra veckan, när han som jag tycker om sa “it feels like you’re at a really good place right now” kunde jag hålla med utan att behöva bända på sanningen. Det känns väldigt fint. Det enda som skaver är att jag har ett sånt himla Sverigelängt just nu. Jag vill hänga med min familj, äta Svensk mat och mysa runt i skogen (tänk er bara hur fin den är nu, med krispiga mornar och regnvåt mossa, och hur gott den luktar!!). Men tills dess att jag kan åka hem lindrar jag det mest akuta Sverigelängtet med IKEA-besök. Fatou och jag var där i måndags och jag fyllde en hel kasse med mat (lussekatter, hjortronsylt, kaffe och massa lakrits t.ex.) som fick följa med mig hem. Känns så väldigt tryggt på något vis att ha en liten bit av Sverige i köksskåpen. 

Anyhow, jag hoppas att ni mår bra ni också, och tack tack tack för att ni fortsätter kika in här, kommentera och maila trots att jag är väldigt frånvarande just nu. Det gör mig så glad. ♡ Puss!

Första halvan av Oktober: brödbak, skogsäventyr och ett nytt jobb

IMG_6124min.jpg

Första halvan av Oktober har bjudit på så mycket fint. Den här dramatiska hösthimlen t.ex. 

IMG_6433min.jpg

Jag har bakat bröd! Det här är mitt tredje surdegsbröd, på vetemjöl med lite korn, dadlar och valnötter. Äts bäst med ett rejält lager honung och tjocka skivor vällagrad cheddar. Mmmm. 

IMG_6135min.jpg

Första försöket till frukostfrallor! De blev lite skrynkliga när jag flyttade dem från jäsning till ugnen (vårt kök är inte direkt brödbaksanpassat) men FY FASEN vad goda de var, hörrni. 

IMG_5414min.jpg
IMG_5439 2min1.jpg

Jag har även bakat ett gäng knubbiga baguetter och inrättat en ny tradition här på St. John's Terrace: lördagspizza! 

FullSizeRender 4min.jpg
IMG_5326min.jpg

Och kolla, jag ser inte längre ut som döden!! En månad utan uni och det finns äntligen lite liv i ansiktet igen. 

IMG_6326min.jpg

Jag har börjat bo in mig i mitt rum. Jag skickade hem två lådor med grejer till Småland när jag flyttade från lägenheten i York, trodde liksom inte att jag skulle stanna här i UK och då kändes det ovärt att släpa runt på allt, så det är lite skralt på inredningsfronten just nu. Men två vykort har iaf fått flytta in: en finsk björn från en vän med en uppmaning att hälsa på i Helsingfors efter vintern och Revolutionary av Wadsworth Jarrell som fick följa med hem från Tate Modern. Buketten med vita nejlikor fick jag av Fatou för att fira att jag fått jobb på Leeds Women's Aid!! Börjar jobba så fort min DBS check går igenom. Aah, LIVET. 

IMG_5449min.jpg
IMG_5453 2min.jpg

En solnedgång från mitt fönster och ett special delivery med belgian buns Leeds ➝ York till en gullig person.

IMG_6631min.jpg

Jag kan läsa igen!!! Tack hjärnan för att du orkar. Slukade Swing Time på två dagar och vill nu läsa allt allt allt av Zadie Smith. 

IMG_6545min.jpg
IMG_6480min.jpg
IMG_6487min.jpg
IMG_6492min.jpg
IMG_6510min.jpg
IMG_6549min.jpg
IMG_6565min.jpg

Förra måndagen höll min själ på att gå under av alla bilar, människor och byggnader. Jag är ju en liten på-landet-lort egentligen och när jag lever stadsliv alltför länge utan tystnad och träd blir jag på riktigt ledsen ända in i benmärgen. Så jag googlade "walking routes Leeds city centre" i hopp om att finna lite grönska och styrde stegen mot Meanwood Valley Trail. SER NI VAD FINT DET VAR. Var helt mjuk i hela kroppen när jag kom hem. 

IMG_5445min.jpg
IMG_5442min.jpg

I lördags kollade Fatou och jag på konst och åt sedan varsin pretzel mitt i stadssorlet. 

IMG_6576min.jpg
IMG_6584min.jpg
IMG_6609min.jpg
IMG_6604min.jpg
IMG_6612min.jpg
IMG_6627min.jpg

Igår kröp temperaturen upp till 20 himla grader?! Så Fatou och jag begav oss till Meanwood Valley för att andas skogsluft och njuta av värmen. Vi promenerade långsamt genom fallande löv, hoppade från sten till sten för att undvika att kliva i leran, och pratade om hur rotlöst livet är just nu. Vi avslutade skogsutflykten med det viktigaste: matsäck som intogs liggandes på gräset i solen. Tack Oktober för en fin sommarsöndag. 

En Torsdag i London

IMG_5211min-1.jpg
IMG_6275min.jpg
IMG_5200min.jpg
IMG_6279min.jpg
IMG_6310min.jpg
IMG_6312min.jpg
IMG_6316min.jpg
IMG_6324min.jpg

Vi promenerar genom isvindar och ett regnvått Leeds ner till busstationen. Sömnen kliar i ögonen, men kylan och den stundande resan gör oss ändå underligt klarvakna. Klockan 05.45 klättrar vi in i bussen, den är varm och luktar svagt av svett. När vi rullar ut ur Leeds hänger månen tungt ovanför horisonten och bäddar in staden i ett mjukt, skugglöst ljus. Det känns tryggt att vara påväg tillsammans med Fatou igen. 

I London skiner solen och luften känns mild mot kinderna. Vi promenerar genom en park där marken vilar under ett tjockt täcke av frasiga löv och vi njuter av att se något annat än York och Leeds. Ibland krävs ett miljöombyte för att hjärnan ska få en paus från alla livsmåsten som skaver i bakhuvudet. Vi dricker kaffe och äter varsin bulle på Fabrique, jag småpratar med killen i kassan och det känns ovant att prata svenska, konsonanterna landar hårt på tungan och orden får inte riktigt plats i munnen. 

Strax efter 13.30 kliver vi in på Tate Modern och Soul of a Nation. Utställningen är allt vi hoppats på och jag kommer flera gånger på mig själv med att ha gåshud. Vi tyngs av hur relevant konsten fortfarande är, ett halvt sekel senare. Resten av dagen diskuterar vi olika sorters motstånd, om konstens plats inom politiken, och hur i helvete vi ska få bukt på världen. När vi sett oss mätta på konst äter vi varsin burrito i solen och fortsätter vår långsamma promenad genom London som nu badar i ett gyllene kvällsljus.

Bussen hem är försenad, men jag är mentalt förberedd på att allt kan gå fel med megabus så jag tar de två extra timmarna med ro. När vi äntligen går hem genom natten pratar vi om hur vi knappt tagit några bilder alls under dagen, om hur skönt det är att ibland behålla livet för sig själv och bara vara i stunden. Dagen efter vaknar jag med en rinnande näsa och en värkande kropp. Jag stannar i sängen hela dagen medan Fatou pysslar om mig med otaliga koppar té, rykande het dhaal och surt godis. Och mitt i feberyran inser jag att Leeds börjar kännas som hemma. 

Livet den Första Oktober

Hej vänner. Min hjärna är fortfarande inte på topp så jag tar välbehövliga internet-pauser för att låta den vila, men jag kan lyssna på poddar igen och har till och med läst ett gäng kapitel i en bok så jag tror att hjärnan hinner ikapp mig snart. Tills dess kommer bloggen att få ligga lite på is. Då jag tycks förlorat förmågan att kommunicera annat än genom listor så kör vi en liten punktlista om vad som händer i livet just nu:

IMG_5102min.jpg

➢ imorgon ska jag på arbetsintervju hos Leeds Women’s Aid! Är väldigt nervös pga har inte varit på en arbetsintervju på evigheter. Hoppas det går bra. 

➢ jag har bakat mina första surdegsbröd! Två limpor med mysig surdegssmak och gulliga surdegsbubblor. Väldigt pepp på att baka mer.

➢ jag har spenderat ett gäng timmar på tåget mellan Leeds-York för att träffa en gullig. I York har vi bland annat ätit burgare, hängt på barer med immiga fönster, promenerat längs med stadsmuren, och bara varit. Fint att ha en anledning att åka dit så att jag inte behöver sakna York alltför mycket. 

➢ i torsdags var jag hårmodell igen och den här gången blev håret lavendel-lila!! 

➢ Fatou och jag klämde den första säsongen av Stranger Things på ett par kvällar. Jag har alltid varit väldigt skeptisk till allt som är hypat (vilket resulterade i att jag inte läste Harry Potter förrän den tredje boken kom ut lol) och har därför dragit mig för att se Stranger Things, men jag gillade den såklart massor! Perfekt serie att komma i höst-stämning med. 

➢  på torsdag åker jag och Fatou till London över dagen för vi lyckades norpa bussbiljetter för £3!? Vi ska till Tate och se Soul of a Nation: Art In the Age of Black Power och säkert äta massa god mat.

Det var allt för den här gången. Hoppas att ni mår bra och att livet känns bra i magen, vi ses snart igen. ♡

Överbelastad hjärna och höstplaner

En vecka har gått sedan inlämning och jag är fortfarande helt slut i hjärnan. Det är så oerhört svårt (omöjligt) att ta in information. Så fort jag försöker läsa, lyssna på poddar eller musik, svara på sms eller facebook-meddelanden, känns det som att hjärnan blir totalt överbelastad. Omedelbar kortslutning. Att korrläsa Fatou’s dissertation går dock hur bra som helst? Förstår ej hur du arbetar hjärnan lilla. 

Hösten brukar ju innebära nystart. Ny termin. Att komma tillbaka till en vardag efter att ha sommarlevt i ett gäng veckor, kanske månader. Men för mig är den här hösten är ett avslut och ett andrum. Det känns ovant, men jag ser fram emot att kunna njuta av färgsprakande löv utan en molande pluggstress i magen. Det här vill jag göra:

ladda ned (1).jpeg

➢ Mitt stora höstprojekt är att lära mig baka surdegsbröd. Det känns som en bra grej att vila hjärnan med, konkret och handfast, med resultat som en kan ta på (och äta!). Dessutom är ju bröd livets grej så jag tror det kommer bli prima. 

➢ Jag vill fotografera massor. Jag tappade bort fotot i samband med hjärtekrosset i början av året och när lusten väl återvände gick all min kreativitet åt min dissertation. Det är svårt att se omvärlden när en riktar all uppmärksamhet inåt, men nu ska den lilla kameran få komma med ut på äventyr igen. 

➢ Kolla på serier nerbäddad i sängen med tjocksockar på och äta nachos. Exakt det tänker jag göra ikväll och jag är 100% säker på att det kommer vara ett återkommande kvällsmysformat i höst. 

img_2239min_56116522ddf2b31c1fee0afb.jpg

➢ Gå långa promenader i frasande höstlöv. Det finns en gigantisk park här i Leeds som jag tror är magisk nu när löven börjar skifta färg, tänker åka dit med en termos hett kaffe och en bra bok, kanske hembakta brownies och en fin vän.

➢ Jag vill besöka nya städer här i UK. Och åka till Edinburgh och säga hej, såklart, för det finns ingen vackrare plats att uppleva hösten på.

➢ När hjärnan återvänder så tänker jag läsa. Massor. Längtar så efter att få förlora mig i nya världar som andra personer byggt upp. Har ni några lästips som jag inte får missa?

Det känns extra fint att jag får göra allt det här med Fatou. Gick tillbaka i arkivet här på bloggen och hittade den här meningen i ett inlägg från Maj, 2016 när jag flyttade ut från vår lägenhet i Edinburgh: "I cried when hugging Fatou goodbye, and I'm probably still in denial of the fact that yesterday was our last day as flatmates." HA! Tji fick jag för nu bor vi ihop igen. Livet, livet, livet, att du aldrig blir som en har tänkt.