Femtonde September Tvåtusensjutton

Jag har ju knappt rört min lilla kamera de senaste månaderna, men den fick hänga på i fredags för sista dagen som master student måste ju förevigas. 

IMG_5927min.jpg
IMG_5932min.jpg
IMG_5942min.jpg

Dagen började på bästa sätt då jag mötte upp det här gulliga gänget på Kiosk för frukost/brunch. Josie, Helen och Bronwen. Tre personer som har betytt så mycket för mig det här året, som funnits där med pepp och stöd, hembakta kakor och bilder på gulliga hundvalpar. Vänner hörrni, livet hade varit ohållbart utan dem. 

IMG_5924min.jpg

Jag åt den här drömmen: tre ägg stekta i timjan på surdegsbröd och ett berg av parmesan. Mmm. Seriously, om ni besöker York så måste ni gå hit. Bästa kaffet i stan och all mat är så sjukt god. Är där så ofta att baristan numer frågar flat white? när jag kliver innanför dörren. Yes pls.

IMG_5935-1min.jpg
IMG_5930min.jpg
IMG_5938min.jpg

Vi satt där och pratade om året som gått, försökte förstå att det faktiskt är över, skrattade så att adrenalinet rusade och åt oss proppmätta.

IMG_5944min.jpg

Så började vi gå mot uni för att lämna in våra dissertations! De fjärilarna i magen var inte att leka med alltså. Jag la upp den här bilden på facebook och en vän till Josie kommenterade: "ACADEMIC GIRL GANG VIBES" = bästa sortens girl gang. 

IMG_5946min.jpg

Efter att vi lämnat över våra själar satte vi oss vid dammen på campus och delade på två brownies som vi köpt med oss från Kiosk. Kände hur adrenalinet ebbade ut och ersattes med en mjuk tomhet.

IMG_5972-1min.jpg

Vi avslutade firet med pizza! Robyn (+ hennes tjej som jag glömt namnet på, oops), Max och Salma anslöt sig också. Kolla mysiga och glada (och sjukt trötta) vi var, äntligen fria från våra dissertations.

Onsdag-Torsdag-Fredag-Frihet

Onsdag. 

Jag vaknar med hans armar om mig. Det mjuka morgonljuset silas genom de tunga gardinerna. Jag blundar och lyssnar på hans andetag, på hur staden rasslar till liv utanför. Kyrkklockorna slår ett två tre fyra fem sex sju åtta. Let’s pretend that you don’t have to work today. Vi är nyförälskelsens klyscha. Five more minutes. Jag kysser hans rygg när han väljer skjorta. 

Jag går hem längs med cykelvägen. Väjer för träd som fallit under nattens storm, säger good morning till tanterna och deras hundar. I öronen berättar Tove Jansson om Mumindalen och septembersolen värmer fortfarande. Löven har börjat skifta färg.

Jag läser igenom allt en sista gång. Exporterar dokumentet till pdf, döper det till DISSERTATION FINAL och laddar upp för utskrift. Min mage vänder sig när jag klickar mig igenom stegen och jag håller andan när jag trycker på submit. Jag väntar. Gråten ligger där under ytan, jag vet det, jag har känt den bubbla i flera dagar. Jag skickar ett JAG ÄR KLAR?!-sms till mina närmsta. Väntar lite till. Gråten kommer i korta stötar som får min kropp att skaka. Nastasja ringer upp, tårarna byts mot skratt och jag har glömt bort hur en pratar i hela meningar. Det känns tryggt att höra hennes röst. 

Torsdag. 

När jag kliver in i biblioteket rusar mitt hjärta. Min kropp associerar biblioteket med att plugga, med allt jobb jag måste göra, och stressen pulserar ut i kroppen. Men Josie ska bara lämna tillbaka ett par böcker och vi går ut lika snabbt igen. Tio minuter senare håller jag tre kopior av min dissertation i mina händer, två som ska lämnas in, en till mig själv. Den är mycket tyngre än vad jag föreställde mig, jag stryker handen över omslaget och stoppar varsamt ner den i väskan. 

Jag packar det sista. Dammsuger en två tre gånger och suckar över att heltäckningsmattor aldrig blir helt rena. Vi lastar in mina grejer i hans bil. Två resväskor (en liten och en stor), pappas adidasväska och min kånken. Murgrönan får stå på golvet mellan mina fötter. 

När vi kör in i Leeds är det redan mörkt och staden känns plötsligt så oändligt mycket större än York. I can’t believe I live here now. It feels like I’m dreaming. Fatou kramar mig hårt när jag kommer innanför dörren och jag ler när hon vänder sig om och säger it’s so nice to finally meet you, I’ve heard so much about you. Ljudet av hur två världar förs samman. När vi kör tillbaka är himlen midnattsblå och natten stjärnklar, min hand vilar på hans nacke och vi sitter tysta bredvid varandra. 

Fredag.

15 September 2017. Det datumet har varit fastetsat som en slutpunkt i mitt inre så länge att jag har haft svårt att ens föreställa mig livet efter det. Jag ligger vaken i det mjuka som mornar hos honom innebär och försöker sortera tankarna, känna efter, bearbeta året som gått. Jag tänker på hur livet var för exakt ett år sedan, på personen jag var då. Det känns som att jag levt flera år under loppet av ett. 

Klockan 10 möter jag upp mina tryggaste för frukost. De som burit mig genom detta året när jag själv inte orkat. Hysteriskt skratt varvas med I can't believe we're done och otaliga kärleksförklaringar till varandra. Två timmar senare tar vi hissen upp till tredje våningen och Centre for Women's Studies som så många gånger förut. När jag kliver ur hissen och in på kontoret känns det som att marken under mig gungar, som om jag befinner mig på en krängande båt. Det är över på mindre än en minut och i handen håller jag mitt submission receipt, ett bevis på att det faktiskt hände. På att jag faktiskt klarade det. 

IMG_4831.JPG

 Här är den. Min bäbis. 

Om Augusti

Jag var tvungen att ta en liten paus från bloggvärlden. Jag blev så matt av att läsa om sommaräventyr, fast nu med fraser som “nu när hösten snart är här” eller “sista sommaräventyret innan hösten”. Höst? Men sommaren då? Vad hände med den? Sommaren den kom och gick medan jag stirrade in i en skärm på biblioteket. Min kropp skriker, riktigt hungrar efter sol och allt kändes ärligt talat ganska deppigt ett tag. Men så föll de första löven. Vägen till universitetet är numer kantad av frasiga, rostiga löv och rönnbären hänger i tunga klasar, skiner röda i morgonsolen. Istället för att sörja en missad sommar romantiserar jag istället skiten ur den kommande hösten. Hoppas att vi får en solig september.

Nåväl, ska vi ta och kolla på hur mitt Augusti har sett ut genom mobilen? Ja, det gör vi.

Några flyktiga ögonblick sommar har jag allt hunnit med ändå, trots plugg. Här i form av vallmo och kan det vara kamomill kanske?  

Från en kväll när jag skulle på dejt och solkatterna dansade över kullerstensgatorna. Min bästa sorts kvällssol. 

IMG_4214min.jpg

De senaste veckorna har jag kört 9-17 dagar (9-18 om jag får flow) på biblioteket och det känns som att min produktivitet har höjts med typ 200%. Dessutom har det varit världens bästa grej att kunna komma hem och göra INGENTING utan dåligt samvete. 

IMG_4120min.jpg

Har hängt massor med Judith Butler, såklart. Och är det bara jag eller blir ni också lite blödiga av marginalia? Älskar att liksom kunna kliva in i huvudet på tidigare läsare.

FullSizeRender 3 kopia 2min.jpg

Efter mina timmar på biblioteket går jag alltid alltid på promenad för att rensa hjärnan och fylla kroppen med frisk luft. Oftast längs en cykelväg som är kantad med det här lummiga. Älskar att UK är fullt av klätterväxter som bara tar över all annan vegetation. 

IMG_4186min.jpg

En fredagsmorgon mötte jag upp dessa stjärnor på Pig & Pastry för frukosthäng. Åt våfflor och kände mig lite extra Leslie Knope. Hittade även SVENSKA KANELBULLAR? Med pärlsocker och allt?! Pep till av lycka när jag såg dem.  

IMG_4527min.jpg

Har även sett såhär gullig ut. Tycker dock att det syns så himla väl i ögonen hur trött jag är?? Snart kroppen lilla, snart får vi vila. 

FullSizeRender 6min.jpg
IMG_4310min.jpg
IMG_4320min.jpg
IMG_4312min.jpg

En dag hängde jag i Scarborough med den gulliga som jag dejtar. Vi åt fish n chips + glass, promenerade längs med stranden och spanade på hundar. Väldigt dejtigt och mysigt. Dessutom måste ju saltvatten och havsluft vara det bästa sättet att bota ett stresshjärta, kände mig lugnare för varje vågslag. 

fint.jpg

Fick det här fina sms:et av Nastasja som gjorde mig helt mjuk och lugn i kroppen. Tack tack tack livet för att jag får ha henne som vän.

IMG_4390min.jpg

Förra söndagen grillade jag med dessa mysiga (tjejerna som jag bott med nu under Augusti) i vår trädgård. Se bara så bra vi hade det. Att bo tillsammans med folk igen efter att bott själv i ett år har fått mig att inse att jag är mycket bättre på att vara människa (alltså sova äta och framförallt vila) när jag bor tillsammans med någon som jag kan småprata med i köket, eller som frågar om jag inte vill dricka en kopp té och kolla på skräptv. Behöver liksom tvinga mig själv att pausa på egen hand, och har så himla lätt för att spendera all min vakna tid med att jobba annars. //mvh workaholic :( 

IMG_4422min.jpg

Och så igår, när jag traskade nerför den här trottoaren på väg till biblioteket, bestämde jag att nu, nu är det fasiken höst.

IMG_4421min.jpg

Firade med att dricka kanelté och säsongsinviga min mjukaste tröja. Kolla gosig! 

Imorgon är det två veckor till deadline. Jag har skrivit all text och nu är det "bara" finslipet kvar. Att knyta ihop alla lösa trådar, dubbelkolla referenser, trippelkolla stavning och grammatik, pendla mellan att tycka att det är det bästa jag någonsin skrivit och att vilja gråta över hur jävla dåligt det är. Det vanliga alltså. Två veckor. Undrar hur det kommer kännas när min energi kreativitet hjärta hjärna själ och liv inte behöver komprimeras till 20,000 ord? Minns knappt hur det är att existera som person utanför den här mastern. Vi hörs då tycker jag! Tills dess kan ni hänga med mig på instagram om ni vill, jennif.stroud heter jag där. Puss!

Stressångest - att skriva en dissertation

När de pratar om hur det är att skriva en dissertation säger de att du kommer leva under konstant stress, men de berättar aldrig hur emotionellt utmattande det är att lägga hela sin själ i 20,000 ord. De pratar om hur du måste jobba strukturerat och planera ordentligt för att hinna, för att inte behöva stressa sönder. Men de berättar inte om hur du måste utveckla strategier för att återhämta dig, inte bara fysiskt, men också emotionellt och intellektuellt. De berättar att din entusiasm och plugglust kommer tryta, men inte att du kommer köra totalslut på alla dina resurser.  

Den senaste veckan har jag vaknat med tanken: Nej. Inte idag. Nej, nej, nej. Efter att ha scrollat genom instagram och twitter: Bara sex veckor kvar. Inte ens det. Du fixar det här. Du kan. Två koppar kaffe, en stadig frukost och en halvtimmes yoga senare känns det alltid okej.

I tisdags låg jag däremot i sängen med ångest hela dagen. Det kändes som om någon kramat ur mig som en gammal disktrasa. Jag kunde inte ens gråta, utan bara låg där som förlamad och kallsvettades medan ångesten sköljde över mig i vågor. Svarta, tunga vågor av nothingness. Fy helvete. 

På torsdagskvällen, över pizza och tända ljus, berättade jag om hur jag haft ett “breakdown” under veckan. Jag försökte skratta bort det jobbiga, för det är så jag är, skrattig. Och speciellt med honom. Men det gick inte. That sounds awful. I can see, even now as you talk about it, that it must’ve been hard. It’s written all over your face. Just det, jag glömde att mitt ansikte avslöjar allt, alltid. Jag hade varit världshistoriens sämsta spion. Och helt plötsligt, från ingenstans, kände jag hur hela jag blev tung. Hur gråten rev i halsen. Och hans snälla, förstående ögon gjorde det ju inte direkt bättre. Jag var tvungen att trycka in en pizzabit i munnen för att inte brista ut i gråt. 

Nu mår jag okej igen. Bra till och med. Trött och stressad, såklart, men bra. Jag tog ett par dagar ledigt och tog hand om mig själv. Åt getostpizza och chokladkaka med han som får mig att skratta tills knäna viker sig, kollade på skräptv i flera timmar med mina nya housemates (för skräptv är ju det mest effektiva sättet att stänga av hjärnan på), gick på långa promenader i kvällssol, och långa promenader i duggregn. Pratade med Fatou i minst en timme om dagen, lyssnade på poddar (Secret Feminist Agenda + Linn och Frida's nya podd, det bröts, hallå så mysiga! adoptera mig pls), rullade chokladbollar, firade en fin väns födelsedag med andra fina vänner, och kramades hårt hårt. 

Men det gör mig så jäkla ledsen att tänka på hur universiteten kör slut på oss. Vi har liksom jobbat konstant sedan den 26 September förra året, och ändå pressas vi att göra mer mer mer, och helst ännu bättre. Det är så många i min klass som har blivit sjuka av stressen vi varit under genom den här mastern. En handfull som har fått hoppa av för att det helt enkelt blivit för mycket, och ännu fler som har fått söka hjälp för att orka. Alla pratar om hur trötta och stressade de är, och det syns i ögonen, på hela kroppen, att de inte överdriver. Och jag vet att det inte bara är min klass, inte bara mitt universitet, utan det här är standard. Överallt i UK. Det måste finnas ett bättre sätt att göra det här på? Ett sätt som inte tar sönder oss? 

Fem och en halv vecka kvar.

Ett hej och ett hår

Livet just nu stavas D-I-S-S-E-R-T-A-T-I-O-N. Det finns inte plats för något annat, och därför ekar det tomt här. Men jag tänker att ni ändå är för upptagna med att leva sommarlivet för att läsa bloggar? Hoppas det iaf. Anyway, jag har nytt hår! Igen!

Salongen som jag varit hårmodell för innan frågade om jag ville ställa upp igen, och jag sa såklart ja! Såhär blev håret den här gången. 

En kallare och ljusare blond med beiga och mink-färgade (vet inte vad den här färgen heter på svenska?? har googlat men blir inte klokare //mvh jobbig utlandssvensk) sektioner.

Kortare där bak. 

Och en superkort lugg som liksom fortsätter in under resten av håret. Om jag lägger håret bakom öronen ser det nästan ut som att jag har kort hår igen! 

Jag gillar det! 

Idag står caféplugg och flyttpackning på schemat. Har bara min lägenhet fram till 31 Juli, men turligt nog har en av mina klasskompisar ett ledigt rum som jag ska få bo i under Augusti! 

Hoppas ni har en fin måndag! Läs en bra bok, ät smultron, somna i solen, gå barfota, bada i en sjö, och allt annat som hör sommaren till.

STANNA

Jag har det bra nu. Så bra att jag vill stanna tiden. Här. Nu. I ett fuktigt sommar-York. Stanna den innan mitt lilla nätverk av vänner löses upp och sprids ut över olika städer, länder, och kontinenter.

Jag vill stanna i stunderna med gräset kittlande under fötterna och solen mot kinderna. Då de klättrande skuggorna är det enda som skvallrar om att dagen snart blir natt. 

I eftermiddagarna när regnet öser ner och doften av blöt asfalt blandas med doften av smält choklad som letat sig in till min del av stan från chokladfabriken. 

I kvällarna då vi går genom York med gapskratten ekande mellan husväggarna. Med de varma sommarvindarna mot våra bara ben. I samtalen om feminism, mat, kärlek, och hundar. I samtalen om allt som känns.

Jag vill stanna i mornarna där jag sprider ut mig i sängen och dricker kaffe ur min muminmugg. Den som jag fick av en vän, med muminpappan på för hon tycker att jag påminner om honom. Med fönstret öppet så att jag kan lyssna på hur staden vaknar. På hur koltrastens sång och duvornas puttrande blandas med skramlet från morgonleveransen till M&S på andra sidan gatan, på grannarnas Morning Joe! och Morning Sam!

I dagarna som fylls med att skriva. När resten av världen försvinner, orden rinner lätt som vatten och allt faller på plats. 

I kvällarna då jag ramlar fram på gatorna, knäsvag av hans blick och hela kroppen fylls av skratt.

Stanna i stunden då han stannade upp och såg på mig. Betraktade mig som på avstånd. Då jag log och såg hur något föll på plats inuti honom. Och han sa Where did you come from? mer till sig själv än till mig, som om han hittat något han inte visste att han letade efter. Och jag bara skrattade till svar. 

Men kanske är det just precis därför, för att det inte kommer vara för evigt, för att jag vet att det snart tar slut, som jag klamrar mig fast vid varje sekund och låter nuet fylla varje fiber av min kropp. 

Sista veckan i Juni

Vi tittar på vad jag gjorde förra veckan! 

Jag åt frukost på Kiosk med Josie. Det har de bästa kaffet i York, en minimalistisk estetik som värmer mitt skandinaviska hjärta, och maten är alltid sådär god så att en suckar lätt efter varje tugga. Vi går dit så ofta att baristan vet våra kaffebeställningar by heart. Den här gången beställde vi in fattiga riddare med yoghurt och fruktkompott, och min flat white var nästan jobbigt perfekt. 

Jag gick på promenader i kvällssolen och såg solkatter dansa över husfasaderna.

Sedan ösregnade det konstant i 48 timmar. Skojar inte. Floden kröp uppåt och kanadagässen var gulliga. 

Jag spenderade otaliga timmar i biblioteket, transkriberade färdigt de intervjuer jag gjort och skrev första utkastet på mitt methodology chapter. Terminen är över för alla undergrads så biblioteket är nästintill tomt just nu och det är himmelriket. 

Jag gick på konferens på temat Food is a Feminist Issue. Fatou och hennes syster var där också! Vi hade en så himla bra dag, fyllde våra huvuden med massa nytt att tänka på och igenom, och turistade i York. Är de inte de gulligaste turisterna ni sett? ♡

Sprang runt i världshistoriens bästa t-shirt (från monki!) som orsakade en like-storm på instagram (i mina mått mätt), och hånglade med en gullig person som fick mig att skratta tills jag grät. 10/10 avokador!  

Och hallå, hur knäppt är det inte att det redan är Juli? Jag har liksom noll sommarlovskänsla och tvivlar på att jag kommer ha någon alls i år då jag måste vrål-plugga fram till mitten av September. När jag ser hur folk badar i havet, grillar och gör andra sommargrejer känns det nästan som att vi lever i olika universum. Har ni några tips på somriga saker en kan göra som kräver minimalt med tid och effort men som ändå maxar sommarkänslan? För det hade ju ändå varit fint att få känna lite sommar i kroppen. 

OM FRAMTIDEN

Ni undrar vad jag ska göra efter min master, och ja, det undrar jag också. De senaste månaderna har jag har funderat, vridit och vänt på framtiden. Försökt dissikera mina drömmar och möjligheter, smakat på olika scenarion och känt efter. Det är jäkligt svårt att försöka planera något alls då jag har en dissertation som fyller upp allt tankerum, men såhär långt har jag kommit i tankeprocessen. 

Vad jag vet: jag vill så himla, himla gärna göra en PhD (med start hösten 2018 pls) och innan dess vill jag resa (långt bort, ensam). Jag vet också att jag behöver vila, jag känner det i hela kroppen, för den här mastern (och att få sitt hjärta krossat mitt uppe i alltihop) har tagit rejält på krafterna.

Vad jag inte vet: var jag vill göra min PhD eller var jag ska bo det kommande året. Hur i hela friden ska jag kunna välja mellan Sverige och Storbritannien? Jag har vägt dem mot varandra i snart fem månader och inte blivit det minsta klokare. Ni vet, hjärtsnörpet som en får när en tittar på cheesy videor med hundvalpar som blir bästa vänner med random djurbebisar, typ kycklingar? Så känner jag inför det här himla landet, och det riktigt hugger tag i bröstkorgen varje gång jag tänker på att lämna det. 

Storbritannien med sitt smutsiga, stökiga. Med sina trånga, slingrande gator. Landskapet som skiftar i alla nyanser av grönt. När regnet faller tungt så att kullerstensgatorna blir blanka. Männen med dialekter så charmiga att en blir knäsvag så fort de öppnar munnen. Att folk ler mot varandra på stan. Sommardagar fyllda av disigt solljus. Livet som liksom myllrar och överraskar (till skillnad från Sverige där livet är så strukturerat att det ibland känns som att en spelar pacman). Till och med vädret, fukten som kryper inpå skinnet, de isande vindarna och regnet som aldrig slutar, till och med det har jag kommit att älska. Men så tänker jag på Brexit, på hur DUP plötsligt blev en grej, på att det är nästintill omöjligt att få funding för sin PhD, på att de hela tiden skär ner på fundingen till genusforskningen, på det hårda akademiska klimatet kantat av vassa armbågar som driver allt fler in i väggen. 

Och så Sverige med sitt trygga, självklara. Att bo närmre familjen, att få träffa min syster mer än två gånger om året, att liksom kunna bygga upp mer av en vardag tillsammans. Det saknar jag så att jag går sönder. Att saker och ting makear sense. Fungerar. Och även om det är sjukt svårt att komma in på en PhD, så känns det mer möjligt än att få funding i Storbritannien. Och doktorander får lön? Alltså, va? I Storbritannien måste en liksom betala £4,000 i fees om året för att få doktorera. Bara en sån sak. Dessutom känns det som att jag och mitt arbete passar bättre in i den Nordiska kontexten teoretiskt sett. Det hade varit så skönt att inte behöva fäkta och slåss hela tiden, att hela tiden befinna sig på tvären, utan att istället få möjlighet att växa genom stöd och näring. 

Så ja. Här är jag nu. Utan någon som helst aning om hur framtiden kommer att te sig egentligen. Men vet ni? Jag känner mig väldigt lugn ändå. Jag har bestämt mig för att bara embracea ovissheten, och så får det lösa sig. För det gör det ju alltid. Efter den 15 September, när jag lämnat in min dissertation, då ska jag söka PhDs i både Sverige och Storbritannien, och försöka hitta ett jobb som ger mig pengar att leva och möjligheten att spara till en reskassa. Jag ser också fram emot att få tid till att skriva, på riktigt, för jag har så många artikelidéer som bränner i bakhuvudet och som vill bli verklighet. Och så ska jag vila, såklart, det är prio ett.

livsläget en lördag i Juni

Hej lovlies, här sitter jag med en fruktsallad och tar en paus från transkriberandet. Jag är tillbaka i York och njuter av att få landa i min lilla livsbubbla här. Har halkat efter lite i plugg-planeringen pga alla Sverigebesök på sistone (går ju inte att koncentrera sig på att jobba när en har en hundvalp som vill leka och gosa), men jag har varit så himla produktiv de senaste dagarna att jag ser ut att kunna komma ikapp utan att behöva stressa ihjäl mig. Skönt.

De senaste dagarna har jag, utöver att transkribera som en galning och promenerat i den fuktiga England-sommaren, gått igenom de två år av bilder som togs då jag var tillsammans med O för att skicka till honom (han bad om det, jag gjorde det inte på eget bevåg, riktigt så märklig är jag inte). Har skjutit upp det i flera månader nu för jag har inte känt mig redo för att liksom lyfta på locket till en potentiell gråtfest, men så insåg jag att jag nog aldrig kommer känna mig "redo" och bara gjorde det. Och vet ni? Det var jobbigt, såklart, men inte alls i närheten av så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Jag kände mig så bortkopplad från det, som att allt det där hade hänt någon annan än mig, så till den grad att jag nästan blev lite orolig över hur likgiltig jag var? Men tänker att det ändå måste vara bättre än att jag reagerar genom att gråta ögonen ur mig, att det betyder att jag kommit en väldigt bra bit på vägen att bygga upp mig själv igen.

Igår firade jag midsommar med golvpicknick i min lilla lägenhet. Jag hade bjudit in mina favoriter här i York till grillknytis, men då det ösregnade hela dagen fick vi köra på plan B och flytta in på mitt golv istället. Vi åt massa god mat som alla hade tagit med sig (bäst av allt var hemkokta Schweiziska karameller med kardemumma, alltså, ni hör ju), sittdansade till ABBA och Veronica Maggio, och pratade till sent inpå natten. Finaste midsommaren på länge. Är så glad att jag har träffat så många fina personer här, personer som jag känner mig helt trygg med och som får mig att skratta med hela kroppen. ♡ Och hörni, jag ska på livets första tinderdejt ikväll! Är nervös, men tänker att det nog kommer gå bra ändå. 

Hoppas ni hade en fin midsommar och att livet känns bra i magen! 

Vykort från Småland

IMG_4893min.jpg

Just nu i Småland är tillvaron sådär rasande grön som den bara blir i Juni då gräset växer minst en centimeter om dagen. Svalorna flyger så fort så nära att vinddraget sjunger i öronen, och sädesärlan springer kvickt kvickt över gårdsplanen. Skogen klär i sitt sedvanliga lugn, men om en tittar lyssnar känner efter lite så förstår en att det myllrar av liv just nu. Jag har badat i en ljummen sommarsjö, vilat i mina skorrande R, ätit solvarma smultron, sprungit genom rågfältet bakom huset, luktat häst och försökt få allt det gröna att krypa in under skinnet, liksom bunkra upp på smålandsskog tills nästa gång. Det spelar ingen roll hur mycket jag ser av världen, hur många platser jag än bosätter mig på, Småland gör något med mig som ingen annan plats kan. Skogarna kring Piggaboda, de som jag känner utan och innan, där jag gått från ett människoknyte, till ett lillgammalt barn, en svartmålad tonåring, och nu något som ska föreställa en vuxen person, de är mitt viktigaste habitat.

Ikväll åker jag tillbaka till York och verkligheten igen, och Småland, vi ses i September igen.