Första halvan av Oktober: brödbak, skogsäventyr och ett nytt jobb

IMG_6124min.jpg

Första halvan av Oktober har bjudit på så mycket fint. Den här dramatiska hösthimlen t.ex. 

IMG_6433min.jpg

Jag har bakat bröd! Det här är mitt tredje surdegsbröd, på vetemjöl med lite korn, dadlar och valnötter. Äts bäst med ett rejält lager honung och tjocka skivor vällagrad cheddar. Mmmm. 

IMG_6135min.jpg

Första försöket till frukostfrallor! De blev lite skrynkliga när jag flyttade dem från jäsning till ugnen (vårt kök är inte direkt brödbaksanpassat) men FY FASEN vad goda de var, hörrni. 

IMG_5414min.jpg
IMG_5439 2min1.jpg

Jag har även bakat ett gäng knubbiga baguetter och inrättat en ny tradition här på St. John's Terrace: lördagspizza! 

FullSizeRender 4min.jpg
IMG_5326min.jpg

Och kolla, jag ser inte längre ut som döden!! En månad utan uni och det finns äntligen lite liv i ansiktet igen. 

IMG_6326min.jpg

Jag har börjat bo in mig i mitt rum. Jag skickade hem två lådor med grejer till Småland när jag flyttade från lägenheten i York, trodde liksom inte att jag skulle stanna här i UK och då kändes det ovärt att släpa runt på allt, så det är lite skralt på inredningsfronten just nu. Men två vykort har iaf fått flytta in: en finsk björn från en vän med en uppmaning att hälsa på i Helsingfors efter vintern och Revolutionary av Wadsworth Jarrell som fick följa med hem från Tate Modern. Buketten med vita nejlikor fick jag av Fatou för att fira att jag fått jobb på Leeds Women's Aid!! Börjar jobba så fort min DBS check går igenom. Aah, LIVET. 

IMG_5449min.jpg
IMG_5453 2min.jpg

En solnedgång från mitt fönster och ett special delivery med belgian buns Leeds ➝ York till en gullig person.

IMG_6631min.jpg

Jag kan läsa igen!!! Tack hjärnan för att du orkar. Slukade Swing Time på två dagar och vill nu läsa allt allt allt av Zadie Smith. 

IMG_6545min.jpg
IMG_6480min.jpg
IMG_6487min.jpg
IMG_6492min.jpg
IMG_6510min.jpg
IMG_6549min.jpg
IMG_6565min.jpg

Förra måndagen höll min själ på att gå under av alla bilar, människor och byggnader. Jag är ju en liten på-landet-lort egentligen och när jag lever stadsliv alltför länge utan tystnad och träd blir jag på riktigt ledsen ända in i benmärgen. Så jag googlade "walking routes Leeds city centre" i hopp om att finna lite grönska och styrde stegen mot Meanwood Valley Trail. SER NI VAD FINT DET VAR. Var helt mjuk i hela kroppen när jag kom hem. 

IMG_5445min.jpg
IMG_5442min.jpg

I lördags kollade Fatou och jag på konst och åt sedan varsin pretzel mitt i stadssorlet. 

IMG_6576min.jpg
IMG_6584min.jpg
IMG_6609min.jpg
IMG_6604min.jpg
IMG_6612min.jpg
IMG_6627min.jpg

Igår kröp temperaturen upp till 20 himla grader?! Så Fatou och jag begav oss till Meanwood Valley för att andas skogsluft och njuta av värmen. Vi promenerade långsamt genom fallande löv, hoppade från sten till sten för att undvika att kliva i leran, och pratade om hur rotlöst livet är just nu. Vi avslutade skogsutflykten med det viktigaste: matsäck som intogs liggandes på gräset i solen. Tack Oktober för en fin sommarsöndag. 

En Torsdag i London

IMG_5211min-1.jpg
IMG_6275min.jpg
IMG_5200min.jpg
IMG_6279min.jpg
IMG_6310min.jpg
IMG_6312min.jpg
IMG_6316min.jpg
IMG_6324min.jpg

Vi promenerar genom isvindar och ett regnvått Leeds ner till busstationen. Sömnen kliar i ögonen, men kylan och den stundande resan gör oss ändå underligt klarvakna. Klockan 05.45 klättrar vi in i bussen, den är varm och luktar svagt av svett. När vi rullar ut ur Leeds hänger månen tungt ovanför horisonten och bäddar in staden i ett mjukt, skugglöst ljus. Det känns tryggt att vara påväg tillsammans med Fatou igen. 

I London skiner solen och luften känns mild mot kinderna. Vi promenerar genom en park där marken vilar under ett tjockt täcke av frasiga löv och vi njuter av att se något annat än York och Leeds. Ibland krävs ett miljöombyte för att hjärnan ska få en paus från alla livsmåsten som skaver i bakhuvudet. Vi dricker kaffe och äter varsin bulle på Fabrique, jag småpratar med killen i kassan och det känns ovant att prata svenska, konsonanterna landar hårt på tungan och orden får inte riktigt plats i munnen. 

Strax efter 13.30 kliver vi in på Tate Modern och Soul of a Nation. Utställningen är allt vi hoppats på och jag kommer flera gånger på mig själv med att ha gåshud. Vi tyngs av hur relevant konsten fortfarande är, ett halvt sekel senare. Resten av dagen diskuterar vi olika sorters motstånd, om konstens plats inom politiken, och hur i helvete vi ska få bukt på världen. När vi sett oss mätta på konst äter vi varsin burrito i solen och fortsätter vår långsamma promenad genom London som nu badar i ett gyllene kvällsljus.

Bussen hem är försenad, men jag är mentalt förberedd på att allt kan gå fel med megabus så jag tar de två extra timmarna med ro. När vi äntligen går hem genom natten pratar vi om hur vi knappt tagit några bilder alls under dagen, om hur skönt det är att ibland behålla livet för sig själv och bara vara i stunden. Dagen efter vaknar jag med en rinnande näsa och en värkande kropp. Jag stannar i sängen hela dagen medan Fatou pysslar om mig med otaliga koppar té, rykande het dhaal och surt godis. Och mitt i feberyran inser jag att Leeds börjar kännas som hemma. 

Livet den Första Oktober

Hej vänner. Min hjärna är fortfarande inte på topp så jag tar välbehövliga internet-pauser för att låta den vila, men jag kan lyssna på poddar igen och har till och med läst ett gäng kapitel i en bok så jag tror att hjärnan hinner ikapp mig snart. Tills dess kommer bloggen att få ligga lite på is. Då jag tycks förlorat förmågan att kommunicera annat än genom listor så kör vi en liten punktlista om vad som händer i livet just nu:

IMG_5102min.jpg

➢ imorgon ska jag på arbetsintervju hos Leeds Women’s Aid! Är väldigt nervös pga har inte varit på en arbetsintervju på evigheter. Hoppas det går bra. 

➢ jag har bakat mina första surdegsbröd! Två limpor med mysig surdegssmak och gulliga surdegsbubblor. Väldigt pepp på att baka mer.

➢ jag har spenderat ett gäng timmar på tåget mellan Leeds-York för att träffa en gullig. I York har vi bland annat ätit burgare, hängt på barer med immiga fönster, promenerat längs med stadsmuren, och bara varit. Fint att ha en anledning att åka dit så att jag inte behöver sakna York alltför mycket. 

➢ i torsdags var jag hårmodell igen och den här gången blev håret lavendel-lila!! 

➢ Fatou och jag klämde den första säsongen av Stranger Things på ett par kvällar. Jag har alltid varit väldigt skeptisk till allt som är hypat (vilket resulterade i att jag inte läste Harry Potter förrän den tredje boken kom ut lol) och har därför dragit mig för att se Stranger Things, men jag gillade den såklart massor! Perfekt serie att komma i höst-stämning med. 

➢  på torsdag åker jag och Fatou till London över dagen för vi lyckades norpa bussbiljetter för £3!? Vi ska till Tate och se Soul of a Nation: Art In the Age of Black Power och säkert äta massa god mat.

Det var allt för den här gången. Hoppas att ni mår bra och att livet känns bra i magen, vi ses snart igen. ♡

Överbelastad hjärna och höstplaner

En vecka har gått sedan inlämning och jag är fortfarande helt slut i hjärnan. Det är så oerhört svårt (omöjligt) att ta in information. Så fort jag försöker läsa, lyssna på poddar eller musik, svara på sms eller facebook-meddelanden, känns det som att hjärnan blir totalt överbelastad. Omedelbar kortslutning. Att korrläsa Fatou’s dissertation går dock hur bra som helst? Förstår ej hur du arbetar hjärnan lilla. 

Hösten brukar ju innebära nystart. Ny termin. Att komma tillbaka till en vardag efter att ha sommarlevt i ett gäng veckor, kanske månader. Men för mig är den här hösten är ett avslut och ett andrum. Det känns ovant, men jag ser fram emot att kunna njuta av färgsprakande löv utan en molande pluggstress i magen. Det här vill jag göra:

ladda ned (1).jpeg

➢ Mitt stora höstprojekt är att lära mig baka surdegsbröd. Det känns som en bra grej att vila hjärnan med, konkret och handfast, med resultat som en kan ta på (och äta!). Dessutom är ju bröd livets grej så jag tror det kommer bli prima. 

➢ Jag vill fotografera massor. Jag tappade bort fotot i samband med hjärtekrosset i början av året och när lusten väl återvände gick all min kreativitet åt min dissertation. Det är svårt att se omvärlden när en riktar all uppmärksamhet inåt, men nu ska den lilla kameran få komma med ut på äventyr igen. 

➢ Kolla på serier nerbäddad i sängen med tjocksockar på och äta nachos. Exakt det tänker jag göra ikväll och jag är 100% säker på att det kommer vara ett återkommande kvällsmysformat i höst. 

img_2239min_56116522ddf2b31c1fee0afb.jpg

➢ Gå långa promenader i frasande höstlöv. Det finns en gigantisk park här i Leeds som jag tror är magisk nu när löven börjar skifta färg, tänker åka dit med en termos hett kaffe och en bra bok, kanske hembakta brownies och en fin vän.

➢ Jag vill besöka nya städer här i UK. Och åka till Edinburgh och säga hej, såklart, för det finns ingen vackrare plats att uppleva hösten på.

➢ När hjärnan återvänder så tänker jag läsa. Massor. Längtar så efter att få förlora mig i nya världar som andra personer byggt upp. Har ni några lästips som jag inte får missa?

Det känns extra fint att jag får göra allt det här med Fatou. Gick tillbaka i arkivet här på bloggen och hittade den här meningen i ett inlägg från Maj, 2016 när jag flyttade ut från vår lägenhet i Edinburgh: "I cried when hugging Fatou goodbye, and I'm probably still in denial of the fact that yesterday was our last day as flatmates." HA! Tji fick jag för nu bor vi ihop igen. Livet, livet, livet, att du aldrig blir som en har tänkt. 

Femtonde September Tvåtusensjutton

Jag har ju knappt rört min lilla kamera de senaste månaderna, men den fick hänga på i fredags för sista dagen som master student måste ju förevigas. 

IMG_5927min.jpg
IMG_5932min.jpg
IMG_5942min.jpg

Dagen började på bästa sätt då jag mötte upp det här gulliga gänget på Kiosk för frukost/brunch. Josie, Helen och Bronwen. Tre personer som har betytt så mycket för mig det här året, som funnits där med pepp och stöd, hembakta kakor och bilder på gulliga hundvalpar. Vänner hörrni, livet hade varit ohållbart utan dem. 

IMG_5924min.jpg

Jag åt den här drömmen: tre ägg stekta i timjan på surdegsbröd och ett berg av parmesan. Mmm. Seriously, om ni besöker York så måste ni gå hit. Bästa kaffet i stan och all mat är så sjukt god. Är där så ofta att baristan numer frågar flat white? när jag kliver innanför dörren. Yes pls.

IMG_5935-1min.jpg
IMG_5930min.jpg
IMG_5938min.jpg

Vi satt där och pratade om året som gått, försökte förstå att det faktiskt är över, skrattade så att adrenalinet rusade och åt oss proppmätta.

IMG_5944min.jpg

Så började vi gå mot uni för att lämna in våra dissertations! De fjärilarna i magen var inte att leka med alltså. Jag la upp den här bilden på facebook och en vän till Josie kommenterade: "ACADEMIC GIRL GANG VIBES" = bästa sortens girl gang. 

IMG_5946min.jpg

Efter att vi lämnat över våra själar satte vi oss vid dammen på campus och delade på två brownies som vi köpt med oss från Kiosk. Kände hur adrenalinet ebbade ut och ersattes med en mjuk tomhet.

IMG_5972-1min.jpg

Vi avslutade firet med pizza! Robyn (+ hennes tjej som jag glömt namnet på, oops), Max och Salma anslöt sig också. Kolla mysiga och glada (och sjukt trötta) vi var, äntligen fria från våra dissertations.

Onsdag-Torsdag-Fredag-Frihet

Onsdag. 

Jag vaknar med hans armar om mig. Det mjuka morgonljuset silas genom de tunga gardinerna. Jag blundar och lyssnar på hans andetag, på hur staden rasslar till liv utanför. Kyrkklockorna slår ett två tre fyra fem sex sju åtta. Let’s pretend that you don’t have to work today. Vi är nyförälskelsens klyscha. Five more minutes. Jag kysser hans rygg när han väljer skjorta. 

Jag går hem längs med cykelvägen. Väjer för träd som fallit under nattens storm, säger good morning till tanterna och deras hundar. I öronen berättar Tove Jansson om Mumindalen och septembersolen värmer fortfarande. Löven har börjat skifta färg.

Jag läser igenom allt en sista gång. Exporterar dokumentet till pdf, döper det till DISSERTATION FINAL och laddar upp för utskrift. Min mage vänder sig när jag klickar mig igenom stegen och jag håller andan när jag trycker på submit. Jag väntar. Gråten ligger där under ytan, jag vet det, jag har känt den bubbla i flera dagar. Jag skickar ett JAG ÄR KLAR?!-sms till mina närmsta. Väntar lite till. Gråten kommer i korta stötar som får min kropp att skaka. Nastasja ringer upp, tårarna byts mot skratt och jag har glömt bort hur en pratar i hela meningar. Det känns tryggt att höra hennes röst. 

Torsdag. 

När jag kliver in i biblioteket rusar mitt hjärta. Min kropp associerar biblioteket med att plugga, med allt jobb jag måste göra, och stressen pulserar ut i kroppen. Men Josie ska bara lämna tillbaka ett par böcker och vi går ut lika snabbt igen. Tio minuter senare håller jag tre kopior av min dissertation i mina händer, två som ska lämnas in, en till mig själv. Den är mycket tyngre än vad jag föreställde mig, jag stryker handen över omslaget och stoppar varsamt ner den i väskan. 

Jag packar det sista. Dammsuger en två tre gånger och suckar över att heltäckningsmattor aldrig blir helt rena. Vi lastar in mina grejer i hans bil. Två resväskor (en liten och en stor), pappas adidasväska och min kånken. Murgrönan får stå på golvet mellan mina fötter. 

När vi kör in i Leeds är det redan mörkt och staden känns plötsligt så oändligt mycket större än York. I can’t believe I live here now. It feels like I’m dreaming. Fatou kramar mig hårt när jag kommer innanför dörren och jag ler när hon vänder sig om och säger it’s so nice to finally meet you, I’ve heard so much about you. Ljudet av hur två världar förs samman. När vi kör tillbaka är himlen midnattsblå och natten stjärnklar, min hand vilar på hans nacke och vi sitter tysta bredvid varandra. 

Fredag.

15 September 2017. Det datumet har varit fastetsat som en slutpunkt i mitt inre så länge att jag har haft svårt att ens föreställa mig livet efter det. Jag ligger vaken i det mjuka som mornar hos honom innebär och försöker sortera tankarna, känna efter, bearbeta året som gått. Jag tänker på hur livet var för exakt ett år sedan, på personen jag var då. Det känns som att jag levt flera år under loppet av ett. 

Klockan 10 möter jag upp mina tryggaste för frukost. De som burit mig genom detta året när jag själv inte orkat. Hysteriskt skratt varvas med I can't believe we're done och otaliga kärleksförklaringar till varandra. Två timmar senare tar vi hissen upp till tredje våningen och Centre for Women's Studies som så många gånger förut. När jag kliver ur hissen och in på kontoret känns det som att marken under mig gungar, som om jag befinner mig på en krängande båt. Det är över på mindre än en minut och i handen håller jag mitt submission receipt, ett bevis på att det faktiskt hände. På att jag faktiskt klarade det. 

IMG_4831.JPG

 Här är den. Min bäbis. 

Om Augusti

Jag var tvungen att ta en liten paus från bloggvärlden. Jag blev så matt av att läsa om sommaräventyr, fast nu med fraser som “nu när hösten snart är här” eller “sista sommaräventyret innan hösten”. Höst? Men sommaren då? Vad hände med den? Sommaren den kom och gick medan jag stirrade in i en skärm på biblioteket. Min kropp skriker, riktigt hungrar efter sol och allt kändes ärligt talat ganska deppigt ett tag. Men så föll de första löven. Vägen till universitetet är numer kantad av frasiga, rostiga löv och rönnbären hänger i tunga klasar, skiner röda i morgonsolen. Istället för att sörja en missad sommar romantiserar jag istället skiten ur den kommande hösten. Hoppas att vi får en solig september.

Nåväl, ska vi ta och kolla på hur mitt Augusti har sett ut genom mobilen? Ja, det gör vi.

Några flyktiga ögonblick sommar har jag allt hunnit med ändå, trots plugg. Här i form av vallmo och kan det vara kamomill kanske?  

Från en kväll när jag skulle på dejt och solkatterna dansade över kullerstensgatorna. Min bästa sorts kvällssol. 

IMG_4214min.jpg

De senaste veckorna har jag kört 9-17 dagar (9-18 om jag får flow) på biblioteket och det känns som att min produktivitet har höjts med typ 200%. Dessutom har det varit världens bästa grej att kunna komma hem och göra INGENTING utan dåligt samvete. 

IMG_4120min.jpg

Har hängt massor med Judith Butler, såklart. Och är det bara jag eller blir ni också lite blödiga av marginalia? Älskar att liksom kunna kliva in i huvudet på tidigare läsare.

FullSizeRender 3 kopia 2min.jpg

Efter mina timmar på biblioteket går jag alltid alltid på promenad för att rensa hjärnan och fylla kroppen med frisk luft. Oftast längs en cykelväg som är kantad med det här lummiga. Älskar att UK är fullt av klätterväxter som bara tar över all annan vegetation. 

IMG_4186min.jpg

En fredagsmorgon mötte jag upp dessa stjärnor på Pig & Pastry för frukosthäng. Åt våfflor och kände mig lite extra Leslie Knope. Hittade även SVENSKA KANELBULLAR? Med pärlsocker och allt?! Pep till av lycka när jag såg dem.  

IMG_4527min.jpg

Har även sett såhär gullig ut. Tycker dock att det syns så himla väl i ögonen hur trött jag är?? Snart kroppen lilla, snart får vi vila. 

FullSizeRender 6min.jpg
IMG_4310min.jpg
IMG_4320min.jpg
IMG_4312min.jpg

En dag hängde jag i Scarborough med den gulliga som jag dejtar. Vi åt fish n chips + glass, promenerade längs med stranden och spanade på hundar. Väldigt dejtigt och mysigt. Dessutom måste ju saltvatten och havsluft vara det bästa sättet att bota ett stresshjärta, kände mig lugnare för varje vågslag. 

fint.jpg

Fick det här fina sms:et av Nastasja som gjorde mig helt mjuk och lugn i kroppen. Tack tack tack livet för att jag får ha henne som vän.

IMG_4390min.jpg

Förra söndagen grillade jag med dessa mysiga (tjejerna som jag bott med nu under Augusti) i vår trädgård. Se bara så bra vi hade det. Att bo tillsammans med folk igen efter att bott själv i ett år har fått mig att inse att jag är mycket bättre på att vara människa (alltså sova äta och framförallt vila) när jag bor tillsammans med någon som jag kan småprata med i köket, eller som frågar om jag inte vill dricka en kopp té och kolla på skräptv. Behöver liksom tvinga mig själv att pausa på egen hand, och har så himla lätt för att spendera all min vakna tid med att jobba annars. //mvh workaholic :( 

IMG_4422min.jpg

Och så igår, när jag traskade nerför den här trottoaren på väg till biblioteket, bestämde jag att nu, nu är det fasiken höst.

IMG_4421min.jpg

Firade med att dricka kanelté och säsongsinviga min mjukaste tröja. Kolla gosig! 

Imorgon är det två veckor till deadline. Jag har skrivit all text och nu är det "bara" finslipet kvar. Att knyta ihop alla lösa trådar, dubbelkolla referenser, trippelkolla stavning och grammatik, pendla mellan att tycka att det är det bästa jag någonsin skrivit och att vilja gråta över hur jävla dåligt det är. Det vanliga alltså. Två veckor. Undrar hur det kommer kännas när min energi kreativitet hjärta hjärna själ och liv inte behöver komprimeras till 20,000 ord? Minns knappt hur det är att existera som person utanför den här mastern. Vi hörs då tycker jag! Tills dess kan ni hänga med mig på instagram om ni vill, jennif.stroud heter jag där. Puss!

Stressångest - att skriva en dissertation

När de pratar om hur det är att skriva en dissertation säger de att du kommer leva under konstant stress, men de berättar aldrig hur emotionellt utmattande det är att lägga hela sin själ i 20,000 ord. De pratar om hur du måste jobba strukturerat och planera ordentligt för att hinna, för att inte behöva stressa sönder. Men de berättar inte om hur du måste utveckla strategier för att återhämta dig, inte bara fysiskt, men också emotionellt och intellektuellt. De berättar att din entusiasm och plugglust kommer tryta, men inte att du kommer köra totalslut på alla dina resurser.  

Den senaste veckan har jag vaknat med tanken: Nej. Inte idag. Nej, nej, nej. Efter att ha scrollat genom instagram och twitter: Bara sex veckor kvar. Inte ens det. Du fixar det här. Du kan. Två koppar kaffe, en stadig frukost och en halvtimmes yoga senare känns det alltid okej.

I tisdags låg jag däremot i sängen med ångest hela dagen. Det kändes som om någon kramat ur mig som en gammal disktrasa. Jag kunde inte ens gråta, utan bara låg där som förlamad och kallsvettades medan ångesten sköljde över mig i vågor. Svarta, tunga vågor av nothingness. Fy helvete. 

På torsdagskvällen, över pizza och tända ljus, berättade jag om hur jag haft ett “breakdown” under veckan. Jag försökte skratta bort det jobbiga, för det är så jag är, skrattig. Och speciellt med honom. Men det gick inte. That sounds awful. I can see, even now as you talk about it, that it must’ve been hard. It’s written all over your face. Just det, jag glömde att mitt ansikte avslöjar allt, alltid. Jag hade varit världshistoriens sämsta spion. Och helt plötsligt, från ingenstans, kände jag hur hela jag blev tung. Hur gråten rev i halsen. Och hans snälla, förstående ögon gjorde det ju inte direkt bättre. Jag var tvungen att trycka in en pizzabit i munnen för att inte brista ut i gråt. 

Nu mår jag okej igen. Bra till och med. Trött och stressad, såklart, men bra. Jag tog ett par dagar ledigt och tog hand om mig själv. Åt getostpizza och chokladkaka med han som får mig att skratta tills knäna viker sig, kollade på skräptv i flera timmar med mina nya housemates (för skräptv är ju det mest effektiva sättet att stänga av hjärnan på), gick på långa promenader i kvällssol, och långa promenader i duggregn. Pratade med Fatou i minst en timme om dagen, lyssnade på poddar (Secret Feminist Agenda + Linn och Frida's nya podd, det bröts, hallå så mysiga! adoptera mig pls), rullade chokladbollar, firade en fin väns födelsedag med andra fina vänner, och kramades hårt hårt. 

Men det gör mig så jäkla ledsen att tänka på hur universiteten kör slut på oss. Vi har liksom jobbat konstant sedan den 26 September förra året, och ändå pressas vi att göra mer mer mer, och helst ännu bättre. Det är så många i min klass som har blivit sjuka av stressen vi varit under genom den här mastern. En handfull som har fått hoppa av för att det helt enkelt blivit för mycket, och ännu fler som har fått söka hjälp för att orka. Alla pratar om hur trötta och stressade de är, och det syns i ögonen, på hela kroppen, att de inte överdriver. Och jag vet att det inte bara är min klass, inte bara mitt universitet, utan det här är standard. Överallt i UK. Det måste finnas ett bättre sätt att göra det här på? Ett sätt som inte tar sönder oss? 

Fem och en halv vecka kvar.

Ett hej och ett hår

Livet just nu stavas D-I-S-S-E-R-T-A-T-I-O-N. Det finns inte plats för något annat, och därför ekar det tomt här. Men jag tänker att ni ändå är för upptagna med att leva sommarlivet för att läsa bloggar? Hoppas det iaf. Anyway, jag har nytt hår! Igen!

Salongen som jag varit hårmodell för innan frågade om jag ville ställa upp igen, och jag sa såklart ja! Såhär blev håret den här gången. 

En kallare och ljusare blond med beiga och mink-färgade (vet inte vad den här färgen heter på svenska?? har googlat men blir inte klokare //mvh jobbig utlandssvensk) sektioner.

Kortare där bak. 

Och en superkort lugg som liksom fortsätter in under resten av håret. Om jag lägger håret bakom öronen ser det nästan ut som att jag har kort hår igen! 

Jag gillar det! 

Idag står caféplugg och flyttpackning på schemat. Har bara min lägenhet fram till 31 Juli, men turligt nog har en av mina klasskompisar ett ledigt rum som jag ska få bo i under Augusti! 

Hoppas ni har en fin måndag! Läs en bra bok, ät smultron, somna i solen, gå barfota, bada i en sjö, och allt annat som hör sommaren till.

STANNA

Jag har det bra nu. Så bra att jag vill stanna tiden. Här. Nu. I ett fuktigt sommar-York. Stanna den innan mitt lilla nätverk av vänner löses upp och sprids ut över olika städer, länder, och kontinenter.

Jag vill stanna i stunderna med gräset kittlande under fötterna och solen mot kinderna. Då de klättrande skuggorna är det enda som skvallrar om att dagen snart blir natt. 

I eftermiddagarna när regnet öser ner och doften av blöt asfalt blandas med doften av smält choklad som letat sig in till min del av stan från chokladfabriken. 

I kvällarna då vi går genom York med gapskratten ekande mellan husväggarna. Med de varma sommarvindarna mot våra bara ben. I samtalen om feminism, mat, kärlek, och hundar. I samtalen om allt som känns.

Jag vill stanna i mornarna där jag sprider ut mig i sängen och dricker kaffe ur min muminmugg. Den som jag fick av en vän, med muminpappan på för hon tycker att jag påminner om honom. Med fönstret öppet så att jag kan lyssna på hur staden vaknar. På hur koltrastens sång och duvornas puttrande blandas med skramlet från morgonleveransen till M&S på andra sidan gatan, på grannarnas Morning Joe! och Morning Sam!

I dagarna som fylls med att skriva. När resten av världen försvinner, orden rinner lätt som vatten och allt faller på plats. 

I kvällarna då jag ramlar fram på gatorna, knäsvag av hans blick och hela kroppen fylls av skratt.

Stanna i stunden då han stannade upp och såg på mig. Betraktade mig som på avstånd. Då jag log och såg hur något föll på plats inuti honom. Och han sa Where did you come from? mer till sig själv än till mig, som om han hittat något han inte visste att han letade efter. Och jag bara skrattade till svar. 

Men kanske är det just precis därför, för att det inte kommer vara för evigt, för att jag vet att det snart tar slut, som jag klamrar mig fast vid varje sekund och låter nuet fylla varje fiber av min kropp.