Jag är blond?!! Sms:ade frisören som gav mig persikohåret och sa att det nog var dags att fixa rötterna, och när jag väl kom dit i torsdags frågade hon "how about going blonde? I've been thinking about it since you text". 4 timmar senare klev jag ur salongen som en ny person, igen. Går det vara kär i hår? Isåfall är jag kär i mitt.
Vet inte om det är för att jag trillade i säng runt 3 igår (idag?) och ändå var klarvaken vid 6 pga evig morgonmänniska, men min svenska är verkligen inte med mig idag, så varning för knackigt inlägg. Här är iaf ett gäng länkar som leder dig till bra och viktig lördagsläsning:
➢Vi börjar med en kul grej!! Ett gäng doktorander vid Centre for Women's Studies här i York, där jag ju pluggar, har precis startat upp en journal vid namn Cultivate och jag är med i redaktionsrådet. Så peppigt! Just nu tar vi emot submissions för det första numret som går under temat "Feminist Protest", vi vill inte bara ha akademiska texter utan även annat roligt som poesi, photo essays och podcasts. Hade tyckt det var så kul och fint om ni ville vara med! Ni hittar hela CfP här!
➢ Jag hade så himla gärna gått på konferensen Be/com/ing Academic, men har redan signat upp mig på en annan konferens den dagen. Men! De har en blogg där akademiker har delat med sig av deras erfarenheter/tankar kring det akademiska som är så himla bra. Gillar speciellt inlägget (Un)Becoming Academic som resonerar så himla väl med mina egna tankar kring den akademiska världen. Hen skriver:
it almost seems as if not been stressed or unsure (and being quite happy actually) becomes a sign that you aren’t performing your academic self well enough. The problem then lies where the ‘anxious impostor’ starts to become an identity I must perform as a new, female academic on an insecure contract. Thus the discourse of being in ‘crisis’ seems to reproduce and accentuate the pressures we face such that doing crisis and doing academia become symptomatic of each other.
Alltså. JA. På QMU tvekade jag aldrig på min förmåga då klimatet liksom inte bjöd in till det. Vi fick så mycket stöd och pepp från alla håll, och det akademiska presenterades alltid som något spännande och kul, aldrig jobbigt eller svårt. Här i York pratas det hela tiden om hur jobbigt academia är, hur hårt en måste slåss för att överleva, och jag märker verkligen hur det påverkar min attityd till mitt plugg och min tro på mig själv. Jag måste liksom hela tiden påminna mig själv om varför jag gör det här och att jag kan. Nä. Låt oss försöka göra universiteten till trygga platser istället, där vi kan växa tillsammans.
➢ Läs först My Family's Slave, och sedan den här twitter-tråden med svar/tankar kring den. Läste den när jag satt hos frisören i torsdags och hade svårt att hålla tårarna tillbaka för att jag blev så tagen (mvh ständig cry baby). Jag har fortfarande inte smält alla tankar och känslor kring texten, så jag kan tyvärr inte komma med en ingående analys eller smarta åsikter - men det känns inte som att det är min plats att göra det heller, utan det här är ett av tillfällena som jag bara ska vara tyst och lyssna.
Photo: Linn Wiberg
➢ Linn skriver så himla bra om identitet och förändring. Satt och nickade för mig själv när jag läste pga så himla mycket igenkänning. Har liksom tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra "det tyckte/gjorde du inte innan" eller "du har förändrats" med en underliggande ton av besvikelse, förebråelse eller förvirring. Men alltså, hur sorgligt hade det varit om en inte förändrades? Om vår värld aldrig utvidgades? Då är jag hellre i ständig kris, tack och adjö.
Photo: Linnea
➢ Har ju tipsat om Linneas blogg innan, men den är värd att tipsas om igen och igen. Hon får mig liksom att vilja laga mat, och det är ett väldigt bra betyg när det kommer från en person som inte gillar att laga mat alls. Har hört att ni har sol och sommarvärme i Sverige, och då passar ju det här inlägget med 21 Recipes for a Vegan BBQ perfekt. Vi som bor i UK får spara det tills det slutat regna.
Det regnar varje dag nu. Ett ljummet sommarregn som luktar tungt av asfalt och rosor. Fukten tränger innanför kläderna och klibbar på huden så som den bara gör på de Brittiska öarna. Jag läser och läser och läser, och när det känns som att jag svämmar över, snörar jag på mig skorna och går ut. Promenerar på stigen längs med floden och låter gummisulorna falla rytmiskt mot den hårt packade jorden. Väntar tålmodigt på att jag ska landa, på att orden ska falla på plats. När det händer fyller jag telefonen med lösryckta meningar, tankar som väller ut ur kroppen från alla håll, och som jag måste fånga innan de rinner ifrån mig. Oftast är själva anteckningarna oanvändbara, det är mer ett sätt för mig att navigera det nya tankelandskapet som breder ut sig framför mig, som att skissa en karta över det som händer inuti.
I måndags hade vi vår andra dissertation workshop, och nu är det bara två kvar. Två ynka lektioner kvar på hela min master. Hej svindel. Idag ska jag ha mitt första möte med min supervisor, prata igenom min plan för de kommande månaderna, var jag är nu och dit jag vill komma. Förhoppningsvis bekräftar hon att jag vet vad jag håller på mig och ger mig grönt ljus att fortsätta på samma spår. Håll tummarna!
Idag fyller jag 26 år. Det känns väldigt fint för jag har nämligen bestämt att 26 är en gullig ålder. Och kanske känns det extra bra för att gick runt i flera dagar och trodde att jag fyller 27, mvh person som har koll på livet. Jag firar med att äta pannkakor och hänga i solen (18 grader ute hörrni!) med fina vänner. Hur bra som helst.
Speak soon! ☀
I tisdags var det dags för del 3 av Fatou's födelsedagsfirande! Jag hade planerat en dagsutflykt till okänd destination, det enda hon visste var att vi skulle sitta på bussen klockan 08.31. Kände mig så himla mischievous, älskar att planera överraskningar. Det var inte förrän jag var tvungen att säga namnet på platsen när jag köpte bussbiljetter som hon fick reda på vart vi skulle, så fort vi satt oss ner googlade hon och exalterat utbrast "we're going to the sea?!" Vet ingen som gillar havet så mycket som Fatou.
En gullig buss-burrito.
Vi åkte förbi gröna, böljande kullar och genom North York Moors med betande får.
2,5h senare var vi framme i Whitby!! En liten kuststad i Norra Yorkshire där t.ex. Bram Stoker hämtade inspiration till Dracula.
Gulliga gator kantade av färglada fasader.
Vi började med att gå upp mot Whitby Abbey och fick utsikt över hela staden och havet.
Vi bestämde ganska snabbt att vi inte kände för att betala £8 i inträde, så vi nöjde oss med att ta kort på det utanför istället. Skönt att resa med någon som har samma prioriteringar som en själv.
Vi promenerade runt hela Whitby när tidvattnet fortfarande var lågt för att kunna hänga på stranden. Såhär ser Whitby ut från andra sidan!
Så himla fint litet ställe.
havet havet havet
Vi utforskade klipporna längs med stranden och hittade ett frieri inristat på klippväggen. Hoppas Kate sa ja och att de lever lyckliga i alla sina dagar.
Det var så kallt att det kändes som att fingrarna skulle trilla av, men vi var glada ändå. Vi gick upp på piren och Fatou skrämde slag på mig och alla turister när hon klättrade på muren och låtsades tappa fotfästet (precis som hon gjorde i Anstruther för 4 år sedan, can't take her anywhere, some things never change, osv.).
Och kolla dessa gulliga som satt och burrade upp sig i vinden.
Sedan var det dags för lunch! Vi lyckades hitta ett café som inte var överbelamrat med turistande pensionärer (vilket inte var det lättaste) och slog oss ner. Jag åt en pita platter med soltorkade tomater, mozzarella och hummus + ett berg av sallad som jag fick efter att jag bad dem att byta ut köttet mot något annat.
Sedan skingrade sig molnen och SOLEN och FÄRGERNA kom fram. Som en helt ny stad ju.
Vi blev akut fika-sugna och åt varsin morotskaka på ett mysigt litet fik där de spelade Rolling Stones och var sådär super polite som bara britter kan vara.
Efter fikan gick vi till havet och piren igen för att på riktigt ladda upp med havsluft och sol.
Är så fascinerad av hela grejen med tidvatten? Hur mycket jag än läser om det så kan jag liksom inte greppa att det faktiskt funkar, det ger mig samma svindlande, kittlande känsla som en klar stjärnhimmel gör.
Vi satte oss i lä bakom muren, längst ut på piren, lyssnade på fiskmåsarna som skränade högt ovanför och blundade mot solen.
Ett par timmar senare badade Whitby i ett gyllene kvällsljus och det var dags för oss att hoppa på sista bussen tillbaka till York.
Hejdå havet.
Klockan är 06.08 och jag äter frukost i sängen. Havegrynsgröt med banan och kardemummakaffe. Solen har redan letat sig in i sovrummet, och genom det öppna fönstret hör jag hur koltrasten sjunger högt i trädet utanför. Det luktar ljummen stad och varma bomullslakan.
Den här veckan har jag försökt att komma igång med plugget igen, att på riktigt sätta igång med min dissertation. Måndag och tisdag var kämpiga (min hjärna kändes lika effektiv som en hög med potatismos), men i onsdags lossnade det äntligen. Just nu bygger jag skelettet på min literature review, det som ska utgöra stommen för min frågeställning, och åh, jag älskar det här stadiet när hjärnan går på högvarv och det känns som att nästan allt är möjligt. De i min klass pratar om hur de längtar tills allt faller på plats, och ja, det gör jag också, men just nu njuter jag av att inte veta. Ovissheten liksom kittlar under huden. Extra bra är det när jag kan smsa random frågor till Fatou som genast ringer upp och ofta slutar det med att vi pratar i över en timme, ställer frågor fram och tillbaka, vrider och vänder på teorier, känner efter hur de landar i magen. När vi lägger på har jag ännu fler frågor och är inte ens i närheten av ett svar.
Förutom att plugga har jag ätit glass vid floden (i bara t-shirt!), tagit timslånga promenader i solen och frukostdejtat ett gäng fina personer från min klass. Idag åker jag till Leeds igen! Fatou och jag ska se Get Out på bio, göra vegoburgare och förhoppningsvis lyckas fånga lite sol också. Tror det kommer bli hur bra som helst.
Det är maj, min favoritmånad! Vi firar genom att kika på hur maj har sett ut tidigare i livet.
2011 var jag 20 år och såg ut såhär på min födelsedag! Det var året då kjol + puffiga ärmar var grejen.
Jag försökte lista ut vad jag ville göra med livet och pluggade digitalt foto på Linnéuniversitetet under tiden.
Jag bodde i Växjö med min dåvarande pojkvän och vår katt Sture! Sture var världens bästa katt. Några dagar efter att jag knäppt bilden ovan blev han dock sjuk och vi var tvungna att avliva honom. Var helt förkrossad och grät floder.
Året därpå var jag mitt uppe i att backpacka genom Sydostasien! Vi började månaden skakigt i Kambodja där vi blev bestulna + hamnade på sjukhus, men efter att ha hämtat krafterna i några dagar åkte vi vidare mot Laos och avslutade Kambodja-äventyret med att bada i Mekongfloden.
I Laos åkte vi t.ex. buss på slingriga vägar med den här utsikten.
Vi paddlade kanot och besökte grottor.
Delade dusch med den här.
Och hängde i städer som var kantade med lummiga berg.
På min födelsedag besökte vi kanske världens minsta dinosaurie-museum och fick hålla i en 110 miljoner år gammal mussla.
2013 läste jag mitt första år på QMU i Edinburgh!
Hängde med dessa mest hela tiden. ♡
Jag såg ut såhär, med eyeliner-vingar och rosett i kragen.
Jag och Fatou åkte en sväng till Oxford för att hälsa på Love och Rabea.
Månaden avslutades sedan i Sverige där jag badade i sjön med min syster.
Klappade på djurfamiljen där hemma.
Och hade picknick i Målaskog med Jenny. ♡
2014 bodde jag på Montague Street med Fatou, Sinéad och Chantel. Vi var världens bästa kompisfamilj, jag kände mig så himla trygg i livet tillsammans med dem och vi skrattade tills vi grät varenda dag. Vi åkte på utflykt, fikade och hade golvpicknick mest hela tiden. Saknar dem så himla, himla mycket.
Jag och Fatou var visst i Oxford en sväng igen!
Och jag åkte hem till Småland.
Där tog Johanna den här bilden på mig som blev featured på ett gäng instagramkonton med namn som "worldsbestface" lol.
Jag och Jenny hade picknick igen, den här gången i Malmö med fina Erika!
Jag åkte till Borås en dag och hälsade på Nastasja!!
Och åt sushi med Lovisa! Himla fint!
2015 var året då min workload höjdes med typ 200%, så maj började med pluggpanik och slutspurten för mitt tredje år på QMU.
Det var också året som mina föräldrar adopterade en borttappad gåsbäbis och våra skypesamtal bestod mestadels av gåsrapportering. De döpte honom till Grålle och han följde med överallt på gården och in i huset, till och med ut på skogspromenader. När han började flyga var de tvungna att stänga in honom i ladugården när de skulle åka bort, för annars flög han bredvid bilen när de körde iväg. Senare under sommaren, då han vuxit till sig lite, flög han iväg och kom aldrig tillbaka igen. Som en Disneysaga.
I Edinburgh firade vi Nora's födelsedag + att vi var klara med uni med fest i Nora's trädgård! Det regnade (såklart,) men vi trängde ihop oss under ett tält och hade det så himla fint med regnet smattrande mot tältduken.
Jag hade snaggat hår och såg ut såhär på min födelsedag!
Mina föräldrar kom och hälsade på!
Jag skrev såhär på bloggen om den här bilden:
Och jag skrattar varje gång jag ser den här bilden för att det är så himla typiskt mina föräldrar. Pappa som spontant bara "här ska jag klättra upp", mamma som står och trampar oroligt bredvid och ber honom vara försiktig, och så får hon ett "pffft, jag klättrar på stegar minst tre gånger så höga som denna hela nätterna på jobbet" till svar.
Gulliga. ♡
Annars hängde jag mest med Fatou, bakade massor och tog otaliga promenader i skymningen och upp på Arthur's Seat.
Förra året förflöt maj som i en dimma. Jag hade precis lämnat in den sista uppgiften på min kandidat och var HELT slutkörd efter ett år av maratonplugg.
Vi bodde i Leith och gick därför ner till hamnen varje solig dag.
Min födelsedag firades med hemmagjord moules-frites och räkor.
Jag skaffade en septum piercing.
Rullade sushi och pratade feminism med det här gänget drömpersoner.
Och såg spektakulära solnedgångar från mitt fönster varje kväll.
I år kommer maj innehålla mer plugg och mindre äventyr, men förhoppningsvis blir månaden lika fin ändå.
Glad Valborg! Eller ja, här i England firar en ju inte Valborg, så här är det mest en vanlig söndag. Jag är tillbaka i York och gör typiska söndagsgrejer som att äta avokadomackor i sängen, läsa bloggar + bok, och kanske går jag på bio ikväll om jag får feeling.
Ni var ett par stycken som undrade var min klänning/skjorta kommer ifrån, och jag köpte den på Monki's rea för några veckor sedan! Känner på mig att jag kommer bo i den här i sommar. Om ni har tur finns den fortfarande kvar.
Hoppas ni mår bra och att livet är snällt mot er ☀
Förra veckan, när jag och Fatou ringdes, bjöd jag in mig själv till Leeds för att fira hennes födelsedag. Jag råkade visst stanna där (här? är nämligen fortfarande kvar i Leeds) i flera dagar, för det kan en göra när en har efter-deadline-lov. Vi tittar på vad som fastnat på min kamera:
Vi börjar i onsdags och en morgon som förflöt i sakta mak, jag åt frukost i sängen och påbörjade en ny bok.
Sedan promenerade jag till stationen genom ett soligt, men kallt York.
Gatorna kantades av rosa körsbärsblom och tulpanerna var fortfarande våta efter morgonens regn.
Jag hoppade på tåget och rullade förbi rapsgula åkrar. Väl framme i Leeds mötte Fatou upp mig vid stationen, vi köpte mat och åt fruktsallad i sängen innan Fatou behövde springa till ett seminarium. Under tiden som Fatou var på uni bakade jag den chokladigaste chokladkakan någonsin (modifierade det här receptet genom att addera mer choklad och byta vanligt socker mot mörkt farinsocker), med hallon och Oreos på Fatou's begäran. Jag hade glömt bort hur mycket jag tycker om att baka, hur avslappnande det är att mäta blanda smaka, och hur tillfredsställande det är att skapa något med händerna för en gångs skull.
På kvällen var det dags för steg ett i Fatou's födelsedagsfirande: pizza! Vi gick till Pizza Express och åt oss mätta på getostpizza.
När vi kom hem var det dags för del två: kaka och presenter! Tog bilder, men ljuset var så dåligt och min kamera börjar bli trött (den är trots allt typ 7 år gammal och väldigt flitigt använd) så de blev inte bra alls, men ni får en bild på solnedgången från Fatou's sovrumsfönster istället.
Igår gatecrashade jag Fatou's seminarium! Hon gör en master i Religion & Public Life så jag kände mig lite lost i början, men det fina med sociologi (som ju utgör min akademiska grund) är att det ger en verktygen att liksom angripa i princip vilket ämne/problem som helst, så det gick bra till slut. Efteråt gick vi ner på stan som badade i ett gyllene kvällsljus.
Det var så himla kallt, gyllene kvällsljus till trots, så när vi gick förbi vagnen som säljer varm sweetcorn köpte vi en liten kopp som vi delade på för att värma oss + för att vi var ganska peckish.
Tio minuter efter att jag knäppt den här bilden öppnade himlen sig och det fullkomligt ÖSTE ner. Har bara sett regn av den magnituden ett fåtal gånger i mitt liv förut, men då under regnperioden i Kambodja och Burma. Folk rusade för att ta skydd och plockade sedan upp sina telefoner för att filma panikregnet. Vi väntade ut regnet på h&m och gick sedan hem för att äta resterna av chokladkakan samt läsa/plugga.
Idag har jag t.ex. tagit sovmorgon, hängt i parken bredvid Fatou's lägenhet, gått vilse i Leeds, köpt två t-shirtar, ätit godis. Men mest gjort ingenting och det har varit så HIMLA skönt. Att vara ledig = bra för hjärtat hjärnan kroppen livet.
Igår lämnade jag in en tredjedel av min master. Tolvtusen ord som jag tryckt ur mig på mindre än tre veckor, phew. Stundvis kändes det nästintill hopplöst, men jag gjorde det till slut. Nu har jag bara min dissertation kvar, vi hade vår första dissertation workshop igår och jag gick därifrån helt pirrig av förväntan, är så pepp på att få djupdyka in i hela den processen igen. Men först ska jag ge mig själv lite ledigt och vila hjärnan.
Hittills, på min första lediga dag, har jag bara hängt i sängen. Druckit kaffe, förlorat mig i Kitchen av Banana Yoshimoto (läste den i ett svep, så bra!), ätit glass, och värmt mig i solen som fyllde sovrummet under morgontimmarna. Tänker spendera resten av veckan just såhär: läsa, äta, glass, och sova. Samt åka till Leeds och baka en tårta till Fatou för att fira att hon fyller år och att hon är min himla hjälte i livet.
Nu ska jag återvända till min mysiga post-deadline bubbla, hörs snart igen! ♡
Livet just nu är en ändlös cirkel av upprepning: jag vaknar, äter frukost, yogar, pluggar, äter lunch, pluggar, går på promenad, äter mellanmål, pluggar, äter middag, pluggar, äter kvällsmat, somnar. Om och om och om igen. Det är trivsamt och nödvändigt för att jag ska få rum att tänka, men det får också dagarna att flyta ihop så till den grad att jag ibland inte vet om detta har pågått i två veckor eller två år. Deadline är om 10 dagar, då får jag tid att andas igen.
I söndags, när temperaturen kröp upp till hela 24 grader, tog jag dock en paus från min pluggvärld för att hänga med Josie och Luke. Vi köpte allt som är gott (rökt hummus, surdegsknäcke, baguette, jordgubbar, oliver, kakor, och en himla massa franska ostar) och åt det sedan på en gräsplätt vid floden. Vi satt där hela dagen, slukade sol, samlade fräknar och spanade på hundar. Och avslutade hela kalaset med att köpa glass från en glassbåt, något som gjorde mig barnsligt bubbligt glad. Glassbåtar borde vara en grej överallt. När jag kom hem luktade min hud sött av sol, och jag var helt varm och mjuk inuti. Snart är det sommar hörni, och då kan vi göra sånt här hela tiden.
Och hjärtat då? Jo, jag är i det stadiet nu att jag liksom glömmer bort att det ligger och blöder innanför bröstkorgen. Men så blir jag påmind och plötsligt spelar det ingen roll om tiden liksom flyttar mig längre och längre bort från oss. Det river och bränner som om det hände igår. Frustrerande små grejer kan få mig ur kurs, kan få mig att hyperventilera över diskbänken och gråten att bulta bakom ögonlocken. I de stunderna försöker jag påminna mig själv om att sorg inte är en linjär process. Bara för att jag kan leva igen, att jag inte längre är i spillror, betyder inte det att hela jag läker i samma takt. Det blir lite lättare att vara snäll mot mig själv då.
Jag har fortfarande runt 1,000 ord att skriva, och sedan det roliga jobbet att korrläsa + dubbelkolla alla 15 miljoner referenser :))) Så det blir tyvärr inte så mycket påsk för mig. Men Fatou kommer hit på söndag och åh, vad jag är pepp!! Har inte träffat henne på en månad och trots att vi facetimear flera gånger i veckan saknar jag henne så himla mycket. Vi ska äta godis och bara vara. Precis vad jag behöver och vill.
Hoppas ni har en fin påsk och äter massa, massa godis ♡
Hej vänner, hur mår ni? Jag mår bra. Jo, faktiskt. Det är första gången sedan det tog slut som jag kan säga det utan att ljuga, första gången som jag kan säga det och faktiskt känna det. Att jag mår bra. Jag känner mig hel igen. Fortfarande ledsen, såklart, för något sånt här går inte över på ynka 10 veckor. Ibland sköljer det över mig som en flodvåg och det finns inget jag kan göra för att skydda mig, utan bara hoppas på att jag fortfarande står kvar när det är över. Men, trots det, känner jag mig hel. Som en person igen, och inte en substanslös sörja av svart sorg. Jag kommer på mig själv att le när jag går nerför gatorna med solen i ansiktet, jag visslar när jag diskar, och jag kan lyssna på musik igen. Efter att det tog slut kunde jag inte lyssna på någon musik alls utan att brista i tusen bitar. Jag vet inte varför, men jag tror att det är för att musik skapar rum där tankar och känslor kan expandera okontrollerat och i en rasande fart, så en inte ens hinner reagera förrän en gråtandes faller ihop på golvet. Men nu, nu kan jag äntligen fylla mitt huvud med musik igen utan att gå sönder.
Just nu pluggar jag all min vakna tid. Sedan vi hördes sist har jag skrivit en hel himla uppsats. Och inte vilken uppsats som helst utan en som fick mig att vilja riva mitt hår av frustration (här ovan när jag försökte göra en mind map över uppsatsen, gick ej bra) innan jag förstod att jag var tvungen att dyka in i en (för mig) helt outforskad del av politisk filosofi och plocka fram all hjärnkraft jag har för att kunna knyta ihop diskussionen så som jag ville. Men, det gick. Nu har jag bara en uppsats, ett dissertation proposal och en reflective journal (alla med deadline den 24 April) kvar att skriva, och sedan är jag klar med 2/3 av min master. Hur svindlande är inte den tanken?
När jag inte pluggar försöker jag fånga så mycket sol som jag bara kan. Den senaste veckan har det nämligen varit sol och 14-18 grader varje dag här i York. Så jag äter mina luncher i parken, och går sedan på promenad för att fylla min kropp med känslan av sol mot varm hud och doften av nyklippt gräs. Väderleksrapporten spår 20 grader och strålande sol till helgen, då tänker jag att jag ska ta en liten pluggpaus, hänga på en gräsplätt någonstans och låtsas som att uni inte existerar. Det tror jag blir bra.
Nu måste jag sätta igång med dagen, har ju trots allt 8,000 ord att skriva. Hoppas livet är snällt mot er och att solen skiner hos er också ♡
Hallå, alltså va, jag har persikohår!?! Veckan innan jag åkte till Sverige, när jag promenerade genom Leeds för att ta tåget tillbaka till York, blev jag stoppad av en tjej på gatan som undrade om jag ville agera hårmodell för salongen som hon jobbar på i utbyte mot gratis färgning och klippning. Eh ja?! Går ju liksom inte att säga nej till ett sånt erbjudande. Så i torsdags hoppade jag på tåget mot Leeds, helt snurrig med bara fyra timmars sömn i kroppen, men glad för att det var sommarvärme ute.
När jag kom dit frågade de om jag hade några önskemål eller restrictions, och jag sa gör vad ni vill! Fem timmar senare klev jag ur salongen som en himla seriefigur. Känns som att de uppfann en helt ny person, för jag hade aldrig ens kommit på tanken på att ha håret såhär. Älskar det!! Och bra grej ändå att bli en ny person på utsidan såhär lagom till våren då en ändå känner sig som ny på insidan.
Jag är tillbaka i York! Rasade i säng klockan 4 i torsdagsmorgon efter att ha rest i 12 timmar, och varit vaken i 23 timmar. Det var så fint att hänga i Sverige lite, samla krafter, och ladda upp med Smålandssaker såsom skogsluft och hundgos. Vi kikar lite på det som fångades genom kameran!
Vi börjar i Borås och där min syster Johanna och hennes Pär bjöd på den här våffeldrömmen. De har precis flyttat dit för Johanna har landat ett jobb som fotograf på Nelly (♡!!! är så stolt att jag typ spricker), så på lördagen stuvade hela familjen in sig i bilen och åkte upp för att hälsa på.
Efter att ha tagit tabberas på våfflorna blev det gos i soffan. Bruno paxade såklart platsen närmast Johanna för de är bästa vänner. Det var så gulligt att se hur glad Bruno blev när han fick träffa Johanna igen, mitt hjärta smälte lite.
Och så lekte han lite med sin favoritleksak diskborsten. Har varit ifrån Bruno i typ 36 timmar när jag skriver detta, och saknar honom redan. Varför är hundar så bra?
Resten av lördagen spenderades åt att strosa i stan, dricka kaffe på Viskan och sedan tillbaka till lägenheten för att äta pizza. Jag stannade över natten för att maxa tiden med Johanna och Pär, och vi slötittade på tv och pratade tills vi alla somnade i en hög i soffan. ♡
Dagen efter mötte jag och Johanna upp Nastasja för fika på stan!!! Alltså, förstår ni hur bra den här kombinationen personer är eller? Bäst.
Vi satt där i solen och pratade och pratade, och jag bara NJÖT över att få hänga med två av mina bästa personer samtidigt. Så fint att ha dem i samma stad.
Så tillbaka till Småland igen där jag tog otaliga promenader i skogen med en Bruno som tycker att blåbärsris är typ det roligaste som finns (efter diskborstar och pinnar då).
På mornarna åt jag frukost länge samtidigt som jag långsamt läste Smålandsposten. Drack minst tusen koppar kaffe ur tunna, klirrande koppar och spanade på fåglarna vid fågelbordet utanför. Som meditation.
Saker som jag gjorde men inte fastnade på bild:
➢ åt våfflor och hade pluggfrukost med Jenny. Precis som när vi var tonåringar, fast ändå inte. Det är så fint att liksom hamna i liknande sammanhang som en befann sig i förut, och inse att en är samma person men ändå helt ny. Känns ungefär som att resa tillbaka i tiden, eller till ett parallellt universum.
➢ fikade semla på Roddy's i Ljungby med en bloggläsare. Vi hade det så trevligt att jag helt glömde bort tiden och vi satt där i flera timmar och bara pratade. Det var så fint för 1) visste inte ens att jag hade bloggläsare från Ljungby-trakten, känns liksom inte som att någon bor där, 2) så fint att få hänga med någon som också upplever identitetskrocken mellan universitetslivet och bondelivet, och 3) att kunna bre på med redig Ljungby-småländska utan att det blir konstigt.
➢ jag hängde i solen på södersidan av huset, åt glass och läste. Det blev så varmt att jag var tvungen att ta av mig både jacka och skjorta, så till slut satt jag där i linne men var ändå för varm. Som en liten mini-sommar.
➢ köpte upp vad som kändes som halva ICA och fyllde resväskan med sånt som en saknar som utlandssvensk (kaffe, kexchoklad, marabou och lakrits).
Det kändes ovanligt vemodigt att lämna Piggaboda och Sverige den här gången. Men när jag promenerade genom York i den ljumma torsdagsnatten så kände jag mig mer hemma här än vad jag gjort innan. Kanske är det så att en måste komma bort lite ibland för att kunna landa i det en har, för att kunna se det med nya ögon. Kanske. Eller så är det de utslagna träden och den blommande magnolian som charmar mig.
Hej, jag är i Småland! Ja! Idag vaknade jag av min brors larm två rum bort klockan 05.15. Är ju som bekant världssämst på att somna om igen på morgonen, så istället för att sova vidare snörade jag på mig kängorna och klev ut i frosten.
Och tur var väl det för alltså, den här soluppgången får 10/10. Hela världen blev rosa för ett slag.
Efter frukost gick jag och Bruno på promenad i dimman.
Här är han förresten, BRUNO. 3 månader gammal och mer som en liten björn än en hundvalp. Han har världens mjukaste päls, gillar att tugga på pinnar och att sitta i knät. Helst samtidigt.
Och att springa i skogen, såklart.
Och det här, det här var precis vad jag behövde just nu. Plats att andas, tänka och bara vara. Skogen skogen skogen åh, som jag tycker om dig. ♡
Resten av dagen har jag spenderat på trappan där jag lapat i mig sol, druckit kaffe, hängt med Bruno och låtsas som att uni inte existerar. Bra liv!
Det är söndag, jag sitter här med dagens andra kaffe och tänkte passa på att kika in och säga hej innan jag drar igång plugget för dagen. Min kropp ömmar, träningsvärk från intensiv yoga och de vanliga krämporna som kommer med mensen, men känns lugn efter att ha lyckats sova en hel natt igenom. Den här helgen har jag begravt mig i plugg, jag har tolvtusen ord att skriva de närmsta fem veckorna och just nu lägger jag grunden genom otaliga timmars research och läsning.
Om jag ska vara ärlig känner jag mig ganska utmattad just nu (vilket inte är så konstigt med tanke på hur krävande det här året har varit hittills), men jag jobbar på i stadig takt för att försöka få undan så mycket plugg som möjligt för att få lite andrum när jag åker till Sverige på tisdag. Jag stannar i nio dagar och tänker fylla dagarna med långa promenader i skogen, tid med familjen, och massa hundvalpsgos. Tänker att det är bästa sättet att landa lite och samla kraft för resten av terminen. Och äta minst en semla (har liksom inte fyllt min semmelkvot för i år). Någon som vet om det fortfarande går att köpa semlor på konditorierna? Annars får jag väl baka.
Hoppas ni mår bra och att livet är snällt mot er. ♡
Såhär kan en vecka i livet se ut genom telefonen:
Förra torsdagen gick jag på långpromenad och blev helt till mig när jag såg dessa kamelior som redan blommade för fullt. Stod och bara gapade framför busken.
I fredags var jag ju på afternoon tea med Nastia, Josie och Bronwen för att fira av Nastia's tid här i York. Vi gick till Betty's och omg det var så fancy??! Det satt liksom en pianist och spelade mitt i rummet, och i början kom jag på mig själv med att sitta och viska istället för att prata (säkert för att jag kände mig ganska malplacerad i skinnjacka och boots, oops). Men allt var så himla himla gott, och mitt sällskap var väldigt gulligt.
I lördags försökte jag glömma allt det som gör ont och gömde mig från omvärlden i biblioteket. Fick dock världens pluggflow och pluggade i 10 timmar?? Första gången på evigheter. När lördagen blev söndag mötte jag upp Josie och vi promenerade genom stan ut mot Clifton där Nastia bor, för vi var bjudna på glass! Vi stannade var tionde meter och fotograferade våren.
Jag menar, kolla bara. Resten av dagen spenderades hos Nastia där vi åt glass, testade VR-spel och skrattade tills vi grät, innan vi gick hemåt igen i den ljumma kvällsluften.
I måndags vaknade jag med trött kropp och hjärna efter en orolig natt. Sminkade bort det trötta och kände mig ganska okej ändå.
I tisdags hade jag min sista lektion för den här terminen?!? Förstår ej hur det har gått till, känns som att tiden runnit genom mina fingrar. Nu är det bara 4 uppsatser + dissertation kvar, och sedan är jag klar med min master. Får svindel när jag tänker på det. Tog iaf den här bilden i tisdagskväll när jag fördrev tiden fram till att jag skulle ta tåget till Leeds och Fatou. Fåglarna kvittrade högt och jag kände mig lättare än jag gjort på länge.
Och igår hängde jag hos Fatou i Leeds, vi pluggade, njöt av solen, kollade på Fantastic Beasts and Where to Find Them (för att vi ska kunna lyssna på fler avsnitt av Witch, Please) och åt nachos. Allt det som vi gör bäst, alltså. Fatou är verkligen min klippa i livet, vet på riktigt inte vad jag hade gjort utan henne. Och om ni undrar varför vi alltid äter nachos är det för 1) det är sjukt gott och 2) jag har ingen ugn i min lägenhet så vi passar på att utnyttja ugnen till max när jag är där.
Idag är jag tillbaka i York igen, jag planerar FRAMTIDEN och LIVET och struntar i att plugga, hej!
Den akademiska världen är för det mesta en mjuk liten bubbla och en tillflyktsord, men den kan också vara så himla hård och kall—speciellt i dagens politiska klimat där det är allt svårare att få funding, där pressen på att få bra betyg och att publicera på löpande band får allt fler att gå in i väggen. Därför behöver en överlevnadsstrategier för stunder då det känns svårt, när en vill hoppa av uni och gömma sig för resten av världen. Det här är mina:
Bild genom: Shit Academics Say
De senaste åren har jag insett att min teoretiska kompass ständigt leder mig ut på okänd mark, till gränsen för vad som kan räknas som sociologi, för vad som kan räknas som ‘akademiskt’ till och med. Av någon anledning måste jag ständigt rättfärdiga mina tankegångar; jag töjer på gränser och bryter regler (både på gott och ont... en gång fick jag t.ex. ett lågt C på en psykologi-uppsats för att jag helt enkelt took it too far, fastän det var en, enligt min lärare, “exceptionally well-written essay”, hehe).
Lyckligtvis gjorde jag min kandidat på ett universitet (QMU <3) där lärarna uppmuntrade oss att bryta regler, som stöttade oss i våra egna tankegångar, som uppmanade oss att göra saker på vårt sätt, att utveckla en egen röst. Jag är helt övertygad om att det är tack vare dem som jag (för det mesta) vågar tro på mig själv och mina egna idéer. En måste hela tiden utmana sig själv och sina egna tankegångar, såklart, det är så en växer och utvecklas både som person och som akademiker—men att aldrig få medhåll tar också väldigt mycket energi och kan kännas väldigt frustrerande. Så det jag försöker säga är att om du befinner dig i ett sammanhang där du hela tiden går mot strömmen: stick with it. Lita på din magkänsla och din inre röst. För in the end, att utmana kunskap och strukturerna som ligger bakom kunskapsproduktion, är just vad feministisk forskning handlar om.
För journal/skriv dagbok över vad du lär dig, nya idéer, intressanta saker som du läst, lista academic otters, dina tankar kring var du är just nu och var du är på väg. Det är en plats där du kan reflektera över det egna lärandet, hur du tänker, hur du kommer fram till idéer, hur du knyter ihop lösa trådar, och bara skriva ner random tankar om din forskning/det du lär dig. Det kommer förtydliga dina idéer, du övar upp din skrivförmåga, och gör det lättare att färdigställa ditt projekt/dina uppsatser. Dessutom är det en bra ursäkt för att köpa ny anteckningsbok. :)
Den akademiska världen kan vara så jäkla tävlingsinriktad och fylld av vassa armbågar, och därför behöver du ett skyddsnät av bra personer som got your back när du behöver det. Jag har ett fint litet gäng med bra personer här i York som jag litar på och som stöttar mig när jag behöver det. Och Fatou, såklart, är alltid den som jag ringer om jag behöver prata av mig, om livet i allmänhet, men det akademiska i synnerhet. Vi var ju partners in crime under vår kandidat och spenderade fyra år med att växa tillsammans. Vi är väldigt lika på många sätt (bra när en behöver prata av sig frustration) men också väldigt olika (bra när en behöver någon som utmanar ens idéer), och känner varandra utan och innan. Vi har även en facebook-grupp bestående av ett gäng bra personer, där vi länkar bra grejer, diskuterar artiklar, och peppar varandra, och det är verkligen guld värt.
Så ha ett gäng med människor omkring dig som du kan bolla idéer med, som du kan ringa när en idé ligger och gnager, eller om du har läst något som du inte riktigt förstår och som du behöver prata igenom högt. Personer som du litar på och som vågar utmana det du säger, och som kan komma med nya infallsvinklar.
Jag har en mapp på mitt digitala skrivbord där jag samlar artiklar, böcker, dikter, bilder, etc. som inspirerar mig. Som påminner mig om varför jag gör det här, varför jag utsätter mig för pluggstress, varför jag lever på studielån samtidigt som min CSN-skuld bara växer sig större och större. När jag känner mig nere och vilsen i den akademiska världen, så klickar jag mig in i mitt lilla bibliotek och samlar kraft.
Såhär, din hjärna fungerar inte om du inte tar hand om resten av din kropp. Självklart kan en tycka, men jag vet av egen erfarenhet att det är så himla lätt att börja tumma på sitt fysiska mående för att en "inte hinner". Men min universitetstid har lärt mig att det är tusen miljoner gånger enklare att vara on top of things när en har en stadig utgångspunkt, så se till att din kropp får ordentligt med mat, tillräckligt med sömn, och att du andas frisk luft minst en gång om dagen.
Stäng igen datorn. Gå ut och gå, umgås med dina vänner, spring tills dina ben viker sig, laga en ny maträtt, titta på film, skapa något med händerna, yoga, städa lägenheten, vad som helst. Jag får alltid mina bästa idéer när jag har tråkigt eller gör något annat än att sitta framför datorn, det är när jag tänker på annat som allt faller på plats. Så när ditt huvud snurrar och dina tankar går i cirklar, ta en paus och låt idéerna komma till dig istället. Ge dig själv rum att tänka (och inte tänka), och kom ihåg att det finns en värld utanför universitetet också.
Vad är era överlevnadsstrategier? Har ni några tips för hur en orkar?
Igår klättrade temperaturen ända upp till 14 grader och himlen var koboltblå utan en tillstymmelse till moln. Jag drog på mig skinnjackan och begav mig ut, fotograferade blommor (kamelia, plommon, tusensköna, påsklilja), promenerade långsamt längs med floden, och lapade sol på stadsmuren. Ett tag var det så varm att till och med jackan fick åka av. Tack England för en tidig vår, jag behöver verkligen det här. Känns som att varje solminut gör det 1000 gånger lättare att andas. Resten av eftermiddagen pluggade jag med alla fönster på vid gavel och lät lägenheten fyllas av stadsbrus, fågelsång och luft som doftade av vår (varm asfalt, jord, nyklippt gräs). Tänk va, att vi överlevde en till vinter.
Idag är himlen återigen draperad i ett tjockt molntäcke, men det känns helt okej ändå för idag ska jag på min första riktiga afternoon tea sedan jag flyttade till UK!! Vi ska säga hejdå till Nastia som flyttar hem till Finland nu när hennes 6 månader som visiting researcher här i York är över. Kommer sakna henne massor, men bra grej ändå att ha en anledning till att besöka Finland.
Och apropå resor, de senaste dagarna har jag längtat bort upp iväg. Jag vill ha okända gator under mina fötter, omges av ett språk jag inte förstår, uppleva nya dofter smaker känslor. Efter att ha kämpat mot en förlamande längtan av att bygga en skyddande mur av varma täcken och försvinna från världen den senaste månaden, välkomnar jag den här hungern efter nya intryck med öppna armar och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag får mätta den.
Nu måste jag ta tag i dagen, ska nämligen försöka klämma in lite plugg innan det är dags att dricka te. Hoppas ni har en fin fredag ♡
Idag är det 8 Mars, den Internationella Kvinnodagen. Jag klär jag mig i svart och deltar i den Internationella Kvinnostrejken.
Idag tänker jag också på min feministiska historia, på min relation med feminismen. På hur jag, i föreläsningssalen under mitt första år i Edinburgh, lyssnade på mina lärare med ett hjärta som slog allt snabbare, med en iver rivande under huden. Min emotionella respons till feminismen kom blixtsnabbt, orden och förståelsen kom senare. Jag minns hur allt föll på plats, jag minns känslan av att äntligen få ta plats som person, av att vara orubblig; inget eller ingen någonsin skulle få chansen att trycka ner eller stoppa oss igen.
Nu, nästan fem år senare, river fortfarande ilskan och ivern under huden, men min relation till feminismen har blivit alltmer komplex och svårare att sätta ord på (kanske är jag på väg att bli en världsfrånvänd akademiker? isåfall: sakta genast in och gör en u-sväng), samtidigt som den aldrig känts mer integral till vem jag är; den är en vital del av min person och jag vet inte vem jag hade varit utan den. Jag vill inte vara utan den. Att vara feminist och att lära sig om feministiskt teori, gör livet svårt. Feminismen tvingar en att ifrågasätta allt som en tog/tar för givet, att reflektera över hur en väljer att leva sitt liv (och antagligen inse att en måste fatta beslut om förändring), att konfronteras av sina privilegier (och bristen på dem), och att inta rollen som den som alltid förstör stämningen, en feminist killjoy.
Men, feminismen gör det också lättare att andas, lättare att älska, lättare att ta plats. Den gör ilskan och hopplösheten till något produktivt, till verktyg i kampen för förändring, och den ger ork att fortsätta när det är tungt. Feminismen har fått mig att inse att mina känslor är viktiga, att jag har rätt till att må bra, och att, som Audre Lorde så träffsäkert sa, "caring for myself is not self-indulgence, it is self-preservation, and that is an act of political warfare". Och viktigast av allt (speciellt för en priviligerad vit, cis-kvinna som jag) har feminismen lärt mig hur viktigt det är att lyssna på andras erfarenheter, att låta andra ta plats framför mig, och den ger mig kraft hålla mina medmänniskor bakom ryggen.
Så, för att sprida feministiska frön i vinden, här är ett axplock av kvinnor som tillsammans format mitt feministiska liv:
Bästa Gudrun Schyman pratar politik och feminism. ♡
Judith Butler som vände uppochner på hela min värld med sina böcker Gender Trouble och Bodies That Matter. När jag känner mig vilsen i livet och i den akademiska världen brukar jag läsa något av Butler för att komma på rätt köl igen, det känns precis som att hitta hem.
Sara Ahmed är min nyaste obsession, älskar precis allt hon gör/skriver/är. Har tipsat om hennes blogg innan, om du kan tycker jag också att du ska läsa Living a Feminist Life och Cultural Politics of Emotion.
Instagram har varit en av mina största källor till inspiration och kunskap, här är en lista på konton som ni alla genast borde följa:
@karinskonstgrepp som aldrig slutar förvåna och inspirera med sin genialitet.
@kobranhuggertill, så himla mycket power i ett enda konto, jag sitter alltid och nickar instämmande när jag läser hennes träffsäkra captions.
@muslimskkvinna med berättelser från muslimska kvinnors vardag. Extra viktigt i dagens politiska klimat.
@kvinnohat ett stafettkonto som har varit inaktivt på sistone, men som har lärt mig så himla mycket genom åren.
@supersnippan för pepp och power.
@makthavarna är en separatistisk plattform för personer som rasifieras (vilket betyder att vita bara får läsa och lära) som har lärt mig så himla mycket.
Och om någon börjar tjata om varför inte män har en egen dag, tryck upp den här i ansiktet på dem:
Har ni några feministiska favoriter? Vad/vem/vilka har varit viktiga för er feminism? Tipsa!! ♡
