I början av Maj

Hej kompisar!! Det var Early May Bank Holiday i helgen, andra långhelgen på tre veckor och jag klagar inte. Vi var ute till sent i söndags, som sig bör, dansade på vibrerande dansgolv och sjöng högt på uteserveringarna. Iaf tills en bouncer gick up till Suote och sa “this is not fucking X-factor” och vi fick lugna oss lite, hehe. Inte lätt när en är pepp på livet och våren och en extra ledig dag. Jag såg ut såhär:

Sotade ögon och en body som jag glömt bort men nu börjat använda igen. Blå jeans till det för mina svarta gick sönder i dragkedjan och jag orkar inte köpa nya. Tyvärr bestämde sig vädret för att hoppa tillbaka till Februari igen, så resten av helgen spenderades mest i soffan under en filt. De gånger jag gick utanför dörren frös jag något fruktansvärt, trots att jag bar varma kläder. Det var som om min kropps temperaturreglering hade bestämt sig för att strejka i protest mot vädret.

Annars då? Jo, nu ska vi se, här är några ögonblick som fångats genom mobilkameran på sistone:

Vi hade en kris på jobbet för ett gäng veckor sedan som lämnade kontoret nedstämt och lite ömtåligt. Men åh, vårt lilla team, som vi tar hand om varandra. En extra gullig kollega kom in med hembakad Victoria sponge cake dagen efter, för fika gör allt bättre.

Hänger massa på gymmet i vanlig ordning. Jag har inte bestämt mig än för hur mycket jag vill skriva om träning här på bloggen. Jag vill liksom inte bidra till mer träningshets (världen gör det så bra utan min hjälp), men det är en så himla stor del av mitt liv nu. Något som ger mig så mycket glädje och styrka, som har hjälpt min mentala hälsa så mycket. Och jag är stolt!! Stolt över att jag kan träna utan ångest, för att göra det som fd ätstörd är som att vinna högsta vinsten på lotto. För även om jag inte varit sjuk på många år nu har jag ändå fått vara försiktig med att träna för att inte trigga ätstörda tankar och beteenden, säga stopp och pausa så fort det har bubblat upp igen. Men inte längre. Vi åker till gymmet om kvällarna, jag får förhårdnader på handflatorna av hävstången, och vikterna som i början kändes ouppnåeliga är nu fullt överkomliga. Efteråt är jag hög på endorfiner och musklerna ömmar. Jag sover bättre och jag har mer energi än någonsin förut. Jag äter mer än vad jag har gjort på jag vet inte hur länge. Min kropp förändras och kläder sitter annorlunda, en del passar inte alls, men jag lägger inget värde i det. Och det är ju det här jag har kämpat för i så många år, ett neutralt förhållande till min kropp; att kunna träna för att det är roligt och inte för att förändra hur kroppen ser ut (eller förhindra att den förändras). Friheten i att känna så är obeskrivlig.

En frukoststund med personen jag är kär i bara. Har fått dille på pannkakor, förresten. Äter det minst en gång i veckan numera.

Kolla så klorofyllgrönt allt är nu! Kan inte sluta titta på det. Det här är från en av våra söndagspromenader, den utanför Welburn där en kan klappa grisar och hästar, och korsar genom en hage full av närgångna kor. Sist vi var där hade löven precis börjat skifta i grönt och gult, nu blommar det blått i hela skogen.

Förra helgen hade jag och Suote date night! Så viktigt att komma ihåg att dejta trots att en bor + pendlar + gymmar ihop. Vi gick till Oshibi där vi hade vår andra dejt och jag min graduation middag. Beställer alltid samma sak när jag är där, bibimbap med friterad tofu. Godaste jag vet nästan.

Och vår gulligaste granne: en gammal, lufsig golden som alltid sitter utanför sitt hus och säger hej till alla som går förbi.

påsksommar

Har fortfarande inte lyckats lista ut hur en håller liv i en blogg. Alltid är det något som kommer i vägen. Men förra söndagen, efter frukost i sängen och till andra koppen kaffe, scrollade jag genom min blogg och det var så mysigt att läsa om livet förut, satt där och riktigt NJÖT. Därför tar jag mig i kragen, så att mitt framtida jag kan få uppleva samma sak när hon läser om påskhelgen 2019.

Påskhelgen 2019 var så fin och välbehövd. Min hjärna har gått på högvarv de senaste veckorna pga allt nytt det nya jobbet fört med sig och veckan innan påskhelgen hade jag börjat drömma om support plans och rättsprocessen i UK = hög tid för paus. Vi åt frukost länge varje morgon. Helgfrukost med Suote är min favorit på hela veckan, då hinner vi prata om allt vi inte hinner prata om när vi flänger mellan hemma jobb gym säng, jobba äta träna sova. Fint också att en fortfarande kan känna så, efter att ha bott tillsammans på en pytteliten bostadsyta i snart ett år. Att vi inte pratat färdigt liksom. På långfredagen gav jag Suote ett litet påskägg som jag fyllt med hans favoritgodis. Han gillar inte choklad (eller kaffe……) och i UK finns det bara påskägg gjorda av choklad, så han blev glatt överraskad av att få ett påskägg fyllt med lösgodis istället.

Åt min egen vikt i hot cross buns. De ser kanske inte mycket ut för världen men är det bästa med UK-påsken, mjuka och fyllda med gott. Just dessa är fyllda med custard och rabarber, och herregud vad goda de var. Hot cross buns ily.

Vi hängde med våra gulliga vänner i solen vid floden. Älskar vår vängrupp här i York, det är liksom ett mishmash av totalt olika personligheter och liv som ändå funkar så bra ihop.

Suote tog mig till Great Ayton för att bjuda på vad enligt honom är “the best ice cream” och jag är beredd att hålla med. Perfekt vaniljsmak och alldeles silkeslen. Äts med en flake, såklart.

Vi besteg Roseberry Topping i den stekande solen, svetten rann och våra ben som redan var trötta från gymmet höll på att trilla av, men den svalkande vinden och utsikten på toppen var helt klart värt det. Älskar den Engelska landsbygden. Och älskar den gulliga personen som jag får upptäcka den med.

Det var värmebölja deluxe (24 grader!!) hela helgen och jag såg mkt somrig ut i oborstat hår och blommig klänning. Plus!! Kolla så långt mitt hår börjar bli!! Väldigt nöjd över detta.

Vi spenderade många timmar på gräset i museum gardens, blundandes mot solen. Somnade till ljudet av lekande barn och spanade på gulliga hundar. Åt den godaste falafeln jag vet från the Middle Feast och glass från glassbåten. Kisade mot det nya gröna lövverket. Ville aldrig vara inomhus igen.

Och hängde under körsbärsträden i solnedgången. Tack påskhelgen, du var fin.

livsuppdatering + söndagspromenad i Terrington

Lördag. Trots att solen skiner från en nästintill klarblå himmel har jag spenderat dagen i sängen (så skönt att strunta i hetsen att en måste göra tusen saker bara för att solen skiner och det är lördag) och hängt på internet för första gången på flera veckor. Resultatet? Ett skinande nytt blogginlägg med en liten livsuppdatering.

Den största grejen som har hänt sedan sist är att jag fått nytt jobb!! Hintade ju lite i förra inlägget om att jag antagligen skulle få en ny tjänst, men nu är det alltså spikat och klart, på måndag börjar jag jobba som IDVA! Fortfarande på kvinnojouren i Leeds så byter egentligen bara byggnad + team, men är mycket pepp på att lära mig allt nytt, och på att få erbjuda ett mer långsiktigt stöd än vad jag gjort hittills.

Igår var min sista dag i mitt lilla team och jag passade på att ta en avskedsselfie med det sorgliga citatet som pryder kontorsväggen. Det är världens minsta lilla källarkontor, vi är alltid stressade till döds pga för lite personal i proportion till arbetsbördan, och det är varmt som en himla bastu oavsett årstid. Så många gånger vi skrattat åt det hopplösa i situationen (för det är antlngen det eller ett totalt sammanbrott), och skrattat ännu mer åt det komiska i att till och med det ostiga väggcitatet har trillat isär.

Förra torsdagen var sista dagen hela jobbteamet var samlat innan jag slutade, så på lunchen åkte vi till Temple Coffee & Donuts och kom tillbaka med en låda himmelrike. Veganska, helt enorma och så. himla. goda. Åt två! Tror dessutom att de extra kolhydraterna gav mig en boost i gymmet senare på kvällen då jag lyfte 20kg i axelpress!! Två veckor tidigare testade jag 17kg och kunde inte lyfta en endaste millimeter, men nu lyckades jag alltså lyfta 20kg 6x6! Slutsatsen är alltså, extravaganta donuts = ypperlig träningsmat.

Och igår var jag och Suote såhär gulliga när han bjöd mig på middag för att fira mitt nya jobb. Är så himla töntigt jättekär i honom och i vårt lilla liv.

Utöver jobbfiranden tycker jag att vi kollar på ett gäng bilder från förrförra söndagen, när det var 16 grader varmt och vi gick på söndagspromenad i Terrington utanför York.

Kolla bara! Helt vindstilla och mjukt disigt solljus. Och hörni, visst finns det inget grönare gräs än det i UK?

Vi korsade kanske världens smalaste bro.

Hej våren!

Promenerade längs slingriga landsvägar, förbi en liten bondgård där en ponny blåste mjuk luft på våra händer och hönor irrade omkring våra fötter.

Mmm skymningsblått ljus. Så vilsamt för ögonen.

Det får avsluta det här spretiga blogginlägget för nu ska jag och Suote åka och köpa goda ostar, godis och chips som vi ska äta framför Mello ikväll!! Hej!

i januari

Januari kom och gick. Stundvis kändes det som jag stod och stampade på samma ställe i en halv evighet, och andra gånger blinkade jag och en hel vecka försvann. Snodde en lista från Kaneli för att sammanfatta Januari 2019, här i sällskap med några bilder från en söndag då Suote och jag promenerade 1 mil längs med floden här i York.

Tänkt på: Hus! Suote och jag har börjat spara och även om vi inte kommer kunna köpa något på väldigt länge, så scrollar jag mig genom Rightmove och Zoopla varje kväll. Så mysigt att drömma och inreda i fantasin ju. Också tänkt mycket på att jag troligtvis ska få nytt jobb i Mars (fortfarande på kvinnojouren, men inom ett annat team i en annan roll), vilket känns ungefär lika delar nervöst och pepp. Och på att jag måste köpa en ny kamera, efter 9 år och väldigt flitigt användande är sensorn helt slut och bilderna grumliga.

Tittat på: sista säsongen av Breaking Bad, så bra men väldigt intense. Och ett gäng avsnitt Friends de dagarna jag var nerbäddad i soffan med influensa och behövde något lättsmält i feberyran.

Läst: The History of Bees av Maja Lunde.

Planerat: Jag har faktiskt inte planerat något alls den senaste tiden, just nu trivs jag väldigt bra med att bara flyta med.

Haft på mig: Jag har återupptäckt mycket gamla kläder i min garderob och experimenterat med nya kombinationer. Har också köpt nya doc martens för 50% på vinterrean eftersom mina gamla har fallit sönder totalt och börjat läcka in vatten, den här gången blev det bruna i modellen Shriver Hi. Och känt mig väldigt fin i min fusk(!)pälsjacka som jag vick av Suote i julklapp (och som orsakade en våg av DM’s på insta från folk som trodde att det var äkta päls... eh).

Lyssnat på: Kendrick Lamar, Joey Purp, Duckwrth, Cardi B, och Leikeli47. Och min bästa podcast My Favorite Murder, såklart.

Ätit: Mycket pizza och pasta, bolognese på quornfärs, nybakt bröd med smält smör och ost, varma mackor, och chips! Blir SÅ HUNGRIG av styrketräningen och kylan så det är väldigt viktigt att mata kroppen ordentligt.

Längtat efter: dagsljus. Är så trött på vintermörkret nu.

hej bloggen, jag lever

Hej herregud vad längesedan det var vi hördes nu!! Jag har ingen bättre anledning än att jag helt enkelt inte har haft lust eller tid, så är det ibland. November + December bara försvann i en härlig dimma av utekvällar, julmys och binge watching av Breaking Bad. Sedan åkte jag till Småland i två veckor för att fira jul med min gulliga familj, på Julafton anslöt sig Suote och det var så jävla fint att ha honom där. Vi firade jul så som vi alltid gör: lugnt och mysigt på julafton, och sedan slår vi på stort med kalkonmiddag på juldagen. Vi åt tills vi inte kunde få ner en endaste tugga till, hade armbrytning på finduken, knödde ihop 6 pers + 1 hund i en bil för att åka och mata vår tyska grannes katter, och dansade inpå småtimmarna. I mellandagarna kollade vi på hockey, hälsade på mina morföräldrar i Grästorp, åt vår vikt i choklad, andades skogsluft och gosade med djurfamiljen.  

Ser ju på det här lilla ansiktet hur han riktigt törstar efter uppmärksamhet.

Två bästisar.

Julaftonsansiktet.

Obligatorisk framför-julgranen-bild.

Och obligatorisk strypkrama-Pär-och-Johanna-bild.

Vi firade in det nya året i städernas stad Edinburgh. Älskade att få vara där igen och att få visa Suote mina favoritställen. Tog ca noll bilder på hela nyårsnatten, var för upptagen av att kolla på fyrverkerier, dansa, och prata. Var iaf iklädd en silverklänning värdig en ABBA-medlem och två kilo eyeliner. Dagen efter promenerade vi igenom Old Town och åt burgare med sötpotatispommes när benen blev för trötta.

Nu är jag tillbaka i York och vardagsrutinen igen, ganska skönt det också.

2018 gick så fort, tycker ni inte? Jag gjorde så mycket nytt och så mycket fint. Jag skaffade min första tatuering, började styrketräna (sista passet på 2018 benpressade jag 300 himla kilo, hur stark??!), fick fast anställning på ett jobb jag älskar och tackade nej till en doktorandplats i York för att det inte kändes rätt. Firade midsommar i Sverige för första gången på flera år, flyttade ihop med Suote och åkte till Grekland på min första solsemester någonsin. Jag var glad, på riktigt. Och så mycket snällare mot mig själv. Jag har: vilat, sagt ifrån, ägnat mindre tid och energi åt relationer som bara dränerar mig på liv, lyssnat på kroppens behov i en helt annan utsträckning än tidigare och haft så jävla kul. Hoppas att jag kan bära med mig det in i 2019.

Slutet av Oktober/början av November

Kompisar! Jag jobbar min tredje fredagsnatt i rad på det skyddade boendet. Det ekar tyst i byggnaden och hjälplinjen har bara ringt en endaste gång, så tänkte passa på att kika in här och säga hej. Har förresten kollat på the Haunting of Hill House i veckan, så förväntar mig nästan att jag ska se spöken/andar/siluetter på övervakningskamerorna när jag tittar upp på skärmarna. Ser ej fram emot att behöva gå ner i källaren för att gå på toa senare, heh. 

Livet de senaste veckorna har mest bestått av jobb jobb jobb. Men några glimtar icke-jobb kan jag dela med mig av ändå.

Jag går till bussen längs med floden i morgonsolen, luften är hög och löven som skiftar i höstens alla färger frasar under mina fötter. 07:30 tåget från Scarborough rullar över Scarborough Bridge,  det påminner om introt till skymningssagor. Fåglarna är i rörelse nu, de flyger lågt över vattnet i pilformation, och änderna samlas tjattrande vid foten av bron. På floden tränar de rodd, en kvinna i gul fiskehatt cyklar bredvid och ropar instruktioner, väser högt till gässen mellan tänderna så att de ska flytta på sig när hon kommer cyklandes.

Jag börjar känna igen personerna som bor i mitt område. Den polska kvinnan med de två tufsiga gamla skrutthundarna som viftar långsamt på svansen när en går förbi. Mannen med labradoren som drar något så otroligt i kopplet, han måste sätta emot hela sin kroppsvikt för att inte dras med. Kvinnan med den lilla chiuauan som hellre blir buren än går själv. Eller okej, jag inser när jag skriver detta att jag faktiskt inte känner igen människorna som bor i mitt område, utan det är hundarna jag känner igen. Rimligt ändå.

Vår lilla lägenhet känns som hemma nu. En trygg plats där jag kan landa och bara vara. Och med mörkret kom behovet och önskan att bara vara hemma; tända ljus, baka bröd och bullar, sluka serier på Netflix, skrota runt i lurviga strumpor och pyjamas. 

Jobbar, jobbar, jobbar. När jag tror att inget kan chocka mig längre, kommer jag på mig själv att läsa igenom informationen jag fått från polis och soc. med tappad haka. Kommer sedan hem till det här gulliga leendet och känner mig så oändligt tacksam för att jag är i en relation som bara ger mig glädje, där jag känner mig 100% trygg och stark, med den absolut snällaste personen jag vet. 

Vi åker till gymmet om kvällarna. Jag får förhårdnader på handflatorna av hävstången, och vikterna som i början kändes ouppnåeliga är nu helt överkomliga; jag lyfter det dubbla jag orkade för bara två månader sedan. Efteråt är jag hög på endorfiner och musklerna ömmar. Jag trivs så bra med styrketräning och är så glad att jag hittat en träningsform som passar mig, för som f.d. ätstörd är träning ingenting som jag tar för givet, det är så lätt att hamna i skadliga tankegångar. Men just nu är jag så långt från de ätstörda tankarna jag någonsin varit, och jag har aldrig känt mig så mycket power som när jag benpressar fyra gånger gånger min kroppsvikt (eller min uppskattade kroppsvikt, har inte vägt mig sedan 2012). 

VI firade Halloween förra helgen. Jag kom hem vid 10 på lördagsmorgonen efter att jag jobbat dag + natt, och därför varit vaken i 28h i sträck. Kröp ner bredvid Suote med en ostmacka i handen och tydligen somnade jag mitt i en mening. Vaknade sedan vid 17 och satte direkt igång med vår sminkning. Tycker ändå att jag gjorde ett bra jobb då jag var helt sömndrucken när jag gjorde det. Bävade lite inför tanken att gå ut och klubba med bara 7 timmar sömn och nattjobb i kroppen, men det gick bra?? Dansade konstant i 5 timmar och hade fortfarande energi kvar när vi åkte hem vid 3. Hoppas jag känner mig lika fräsch imorgon/ikväll när det är bonfire night.

Hoppas November känns mjukt i tanken och att ni mår bra. Puss!

Vi åkte till Grekland och låtsades att det var sommar igen

Hej. Det var ett tag sedan sist. Det är svårt att hinna med bloggen mellan jobb, träning, socialt liv, och Great British Bake Off. Dessutom har min hjärna strejkat när jag väl haft tid, när jag öppnat ett nytt utkast och börjat skriva ett blogginlägg. Jag har haft så mycket jag vill säga, så mycket som har hänt inuti, men orden liksom fastnar någonstans på vägen och ut kommer ingenting. 

Anyhow, ni som följer mig på instagram kan ju inte missat att jag och Suote var på en veckas semester i Grekland, inte så som jag bombaderade er med bilder. Tackade mitt Augusti-jag varje dag för att ha bokat en semester till skruttiga, trötta Oktober-jag. För det var precis vad jag behövde; 26-29 grader och sol varje dag, oändligt mycket tid med Suote, och inte ett enda beslut att fatta. Vi spenderade dagarna i solen, badade i havet, vid klockan 1 masade vi oss up till restaurangen for lunch och klockan 7 för middag, sov minst 10 timmars varje natt. 

Jag läste Donna Tartt’s The Little Friend på tre dagar. Det visade sig vara den bästa sortens bok, ni vet, en bok som liksom stannar med även en när en inte läser - jag drömde om karaktärerna i flera dagar efteråt. När den var utläst fyllde jag istället hjärnan med poddar eller ljuden runtomkring (havets brus, konversationerna kring poolen, cikadorna i natten, Suotes andetag bredvid).

En dag hyrde vi en liten, skiten Fiat för €30 och såg oss om på ön. Vi åkte till staden Kos där vi promenerade på måfå längs med hamnen, längs de smala gatorna, vi råkade promenera rakt in i polisstationen och domstolen för att det såg ut som ett museum. Sedan körde vi söderut, upp i bergen, längs med kusten. Himlen var så blå att det nästan sved i ögonen, och snart kunde vi urskilja turkiet i fjärran - blått mot blått. Vi stannade på Therma Beach och badade i den heta källan där, tillsammans med tusen tyska turister låg vi och guppade där det heta, svaveldoftande vattnen mötte det friska havsvattnet. överallt fanns det giriga getter som lärt sig att turister = mat om de kommer tillräckligt nära. Vi såg också hur en get öppnade en kylväska och helt sonika tuggade i sig två baguetter innan en tysk man i speedos och fiskehatt kom springandes och ryckte till sig väskan.

Sedan lämnade vi kusten och körde på serpentinvägar upp i bergen. Tur att jag redan kört på de slingrigaste vägarna i Montenegro, i mörker och ösregn, med stup på vardera sida vägen, för det här var ju lätt som en plätt i jämförelse. Vi körde genom dov granskog, ut på vida slätter med betande får. Vi fick hjärtstillestånd varje gång vi fick möte, och en gång fick jag backa i flera hundra meter så att en turistbuss skulle kunna komma förbi. Till slut kom vi fram till en liten by/nationalpark på toppen där vi åt fyllda vinblad och grekisk yoghurt med den sötaste, lenaste honungen som någonsin landat på min tunga. Mmm.

Den sista dagen såg vi hur solen försvann bakom horisonten från en sandig solstol och det kändes som att resten av världen upphört att existera - blotta tanken på att vi skulle flyga tillbaka till UK, på att vi skulle jobba två dagar senare, på att det var 15 grader kallare i York, var helt absurd. Men här är vi, tillbaka i verkligheten. Det är mörkt när jag kliver på bussen till jobbet om morgonen, och mörkt när jag kliver av igen. Jag jobbar dessutom natt tre fredagar i rad nu, ovanpå min vanliga heltid. Men luften är hög och krispig och alla vägar kantas av frasiga löv i höstens alla färger, så det gör faktiskt inte så mycket.

Jag önskar att jag kunde lova att vi ses här inne snart igen, men jag vet att jag säkerligen kommer prioritera att mysa i soffan om kvällarna, så vi hörs när vi hörs helt enkelt. Jag hoppas att hösten är snäll mot er också och att livet känns bra i magen.

Sedan sist

Jag går på yoga med en ny vän, min första lektion någonsin. Vi är sist in i lokalen och jag får platsen längst fram i mitten, precis framför instruktören. Jag kan inte minnas sist jag var såhär långt utanför min comfort zone. En och en halv timme senare ligger vi i corpse pose blöta av svett. Jag känner lukten av regnet genom de öppna fönstren och det känns som att min kropp smälter ut på golvet. Det är tyst och tomt för en sekund innan min kropp fylls av vatten, vågor som slår upp i mitt huvud och jag sjunker djupare ner i golvet. Efteråt känner jag mig mjuk och följsam, både i kroppen och i tanken. 

Härom veckan hade jag hade fyra dagar ledighet på raken, det är det längsta jag haft på flera månader. De första två dagarna vaknade jag runt 5 som jag brukar innan jag somnade om, men sedan gick jag in i totalt semesterläge. När måndagen sedan kom och mitt alarm körde igång där vid 5, hade jag ingen aning om vad som hände. Så jag väckte Suote, tryckte den ringande iPhonen i hans ansikte och frågade “what do you want me to do with this?” han tittade på mig länge innan han förvirrat sa “turn it off?” Det var inte förrän jag tryckt snooze och såg min bakgrundsbild som jag förstod att det var min telefon jag höll i. Tur att vi bokat semester i Oktober, min hjärna verkar behöva det.

Bank Holiday Weekend och vi åker till London för att hänga med Suote’s bror. Vi bilar ner på lördagen, äter sura godisar och sjunger med i musiken. 

Söndagen regnar bort, vi försöker ge oss ut på Londons gator men blir dyngsura på tre sekunder trots paraply. Vi ger upp och hamnar på ett italienskt café med starkt kaffe och frasiga bakverk, regnet öser ner utanför och fönstren immar igen. På kvällen äter vi phò på en vietnamesisk restaurang som precis har öppnat tvärs över gatan. Jag som huttrat hela dagen värms upp inifrån av den rykande varma buljongen. Resten av kvällen springer vi från bar till bar i duggregnet. Vår slutdestination är en liten bar där prick alla är coolare än jag och som har jazzkväll varje söndag. Vid midnatt börjar bandet spela, jag blundar och förlorar mig i musiken. Bryr mig inte om hur pretentiöst och klyschigt det är med jazz, för sopransaxofonen vibrerar i hela kroppen och jag älskar varenda sekund. Jag saknar att spela klarinett. När vi går hem i natten har det äntligen slutat att regna, Dalston är tomt så när som på rävarna som kryssar mellan parkerade bilar och soptunnor. Vi räknar till sju stycken.

När vi vaknar på måndagsmorgonen har Suotes mamma anslutit sig till oss, vi är alla mosiga i ansiktet av den sena natten: mamman av att ha suttit på en nattbuss, vi av att ha dansat till klockan 3 samma morgon. Pannkakor och lönnsirap till frukost innan vi åker till Carnival. Folk! Överallt! Luften är tung av weed och vi klämmer oss fram mellan alla varma kroppar som gungar i takt med musiken. Efteråt är vi alla helt slut. Jag sover mig igenom den fyra timmar långa bilfärden hem och vaknar inte förrän Suote parkerar bilen utanför vår lägenhet. 

Förra vintern, när jag och Fatou bodde i Hyde Park i Leeds torkade jag in surdeg och sparade i en burk. Nu har jag satt igång den igen, surdegsbaguetter fick bli mitt första brödbak i den nya lägenheten. ♡ Bröd. ♡ Att lära mig baka med surdeg var mitt projekt förra hösten, och nu vill jag lära mig något nytt igen, men vet inte vad. Har ni några idéer? 

slutet av Juli, början av Augusti

Jag har haft en digital detox. Den var varken planerad eller frivillig, utan är enbart ett resultat av att 1) det blev en glitch i mitt telefonkontrakt och mitt 3G slutade fungera, och 2) för att det här landet inte vet vad effektivitet är och därför har det tagit evigheter att fixa internet i lägenheten. Den enda internetuppkopplingen jag haft de senaste veckorna är bussens wifi som orkar ladda högst 5 bilder på instagram, det är liksom inte ens värt att försöka. Jag har slutat att reflexmässigt greppa efter mobilen så fort jag har tråkigt. Istället höjer jag blicken, tar in omgivningen. Stannar i mina tankar längre än tre sekunder. Jag läser böcker igen! Jag som inte läst på hela sommaren slukar nu två böcker på en vecka. Älskar ju internet och det var så himla skönt att komma hem från jobbet i torsdags och äntligen ha wifi i lägenheten, men pausen har gjort min hjärna gott. 

Fredag kväll. Vi äter pizza på puben, råkar slå ett ölglas i tusen bitar. Snett till höger om oss, ett par i övre 60 års åldern, jag blir blödig av hur de nickar huvudet i takt till musiken, hur de mimar med i texterna. Snett till vänster om oss, ett omaka par, han är stupfull och har fortfarande arbetskläderna på sig (byggarbetare? målare?), hon ser ut att ha klivit ut ur legally blonde och är spiknykter. Vi försöker fundera hur och var och när de träffades, och hur de kom att fastna för varandra. 

Vi köper gymkort. Jag som aldrig satt min fot i ett gym någonsin får nej-nu-vänder-vi-och-åker-hem-känslor när vi kliver in genom dörrarna; det är en industrilokal som sedan varit nattklubb och nu ett gym, överallt står maskiner och folk som vet vad fasen de håller på med. Suote bara skrattar åt mina rädda råddjursögon och visar hur jag ska göra. Jag lyfter vikter, tyngre än vad jag trodde att jag var kapabel till, och blir bubblig av endorfiner. Jag går därifrån med darriga muskler och en känsla av att vara oövervinnerlig. Dagen efter vill jag redan åka dit igen, två dagar senare har jag så mycket träningsvärk att jag knappt kommer ur sängen på morgonen. 

Värmen som fick svetten att långsamt leta sig ner mellan skulderbladen, som fick oss att klä av oss och duscha kallt så fort vi kom innanför dörren efter jobbet, den har släppt nu. 7 veckor utan regn. Och så, äntligen, under en helg kom samma mängd regn som det vanligtvis kommer under hela Juli. Åskan mullrade konstant i två dygn, halva York var utan ström. På pubarna tändes det ljus, lastbilar med generatorer stod parkerade på kullerstensgatorna, papperskorgarna var fulla av sönderblåsta paraplyer. En vecka senare är den sönderbrända marken grön igen och vi sover med täcke för första gången på hela sommaren.

Det går bra på jobbet. Jag får beröm, blir tilldelad fler arbetsuppgifter. Jag känner hur jag börjar slappna av och lita på att jag vet vad jag gör. När jag kommer hem efter en jobbdag är jag helt slut. Slut av att ha pratat i telefon hela dagen, slut av att ha varit emotionellt stöd i sju timmar, slut av att världen är helt fucked up, slut av att det inte finns någon ände till våldet. Oftast räcker bussturen från Leeds till York för att jag ska kunna nollställa huvudet, men vissa kvällar går det bara inte. Då plockar Suote upp mig, bäddar ner mig i sängen och jag berättar allt som har hänt på jobbet, allt som tynger och skaver, det liksom väller över, ut genom munnen. Det är för mycket för att en person ska orka bära det på egen hand. Efteråt känner jag mig som en urvriden disktrasa, men tacksam över att jag har någon som kan lyssna och stryka mig på kinden när det behövs. 

Jag beställer röstkort och får det i posten två dagar senare. Jag skriver feministiskt initiativ så tydligt jag kan på alla tre, sluter varsamt kuvertet och postar det dagen efter. Hoppas att det inte kommer bort i posten. Hoppas att det inte ska gå helt åt helvete (dvs till höger och SD) i September. Får fortfarande overklighetskänslor när jag tänker på att jag har ett liv här i UK. Att jag bor och lever och jobbar här, att jag har jobb, lägenhet, vänner och en sambo. På att jag hela tiden skjuter upp datumet för när jag ska flytta tillbaka till Sverige. Ibland undrar om jag någonsin kommer flytta härifrån. Det känns okej att inte veta. 

Sommar i Piggaboda

Nedan följer en bildbomb på resten av Sverigevistelsen, massa skog och hund. Mest hund. Det blir lätt så när Bruno är den gladaste, klängigaste, mysigaste personen jag vet. Och liksom, kolla ögonen, en smälter ju för mindre.

Marken krasar och frasar under våra fötter, vi oroar oss för skogsbränder. En kväll luktar det bränt och vi går runt i byn för att försäkra oss om att skogen inte brinner, nästa dag läser vi i tidningen om en skogsbrand 3 kilometer bort, det var därför solnedgången var så intensivt rosa igår, tänker jag. Vi andas ut över att släckningsarbetet går bra och känner oss tacksamma över brandflyget som cirkulerar över skogarna.

Vi äter smulpaj och dricker termoskaffe under tallarna vid sjön. Termometern som hänger från bryggan visar 21 grader, vi simmar och simmar och simmar, gör kanonkulan från flytbryggan minst femton gånger. Får russinfingrar. 

Jag är först upp varje morgon, precis som det har varit sedan jag som barn självmant klev upp klockan 6 för att kolla på telletubbies medan pappa skramlade i köket efter att ha kommit hem från nattjobb. Jag går ut i den tidiga morgonskogen som är bättre än all terapi, meditation, andningsövningar och självhjälpsböcker tillsammans. Storlommen hörs över trädtopparna, dimman rullar in över sjön och allt grönt glittrar i morgonsolen. När jag kommer tillbaka till gården igen är jag som ny.