Stressångest - att skriva en dissertation

När de pratar om hur det är att skriva en dissertation säger de att du kommer leva under konstant stress, men de berättar aldrig hur emotionellt utmattande det är att lägga hela sin själ i 20,000 ord. De pratar om hur du måste jobba strukturerat och planera ordentligt för att hinna, för att inte behöva stressa sönder. Men de berättar inte om hur du måste utveckla strategier för att återhämta dig, inte bara fysiskt, men också emotionellt och intellektuellt. De berättar att din entusiasm och plugglust kommer tryta, men inte att du kommer köra totalslut på alla dina resurser.  

Den senaste veckan har jag vaknat med tanken: Nej. Inte idag. Nej, nej, nej. Efter att ha scrollat genom instagram och twitter: Bara sex veckor kvar. Inte ens det. Du fixar det här. Du kan. Två koppar kaffe, en stadig frukost och en halvtimmes yoga senare känns det alltid okej.

I tisdags låg jag däremot i sängen med ångest hela dagen. Det kändes som om någon kramat ur mig som en gammal disktrasa. Jag kunde inte ens gråta, utan bara låg där som förlamad och kallsvettades medan ångesten sköljde över mig i vågor. Svarta, tunga vågor av nothingness. Fy helvete. 

På torsdagskvällen, över pizza och tända ljus, berättade jag om hur jag haft ett “breakdown” under veckan. Jag försökte skratta bort det jobbiga, för det är så jag är, skrattig. Och speciellt med honom. Men det gick inte. That sounds awful. I can see, even now as you talk about it, that it must’ve been hard. It’s written all over your face. Just det, jag glömde att mitt ansikte avslöjar allt, alltid. Jag hade varit världshistoriens sämsta spion. Och helt plötsligt, från ingenstans, kände jag hur hela jag blev tung. Hur gråten rev i halsen. Och hans snälla, förstående ögon gjorde det ju inte direkt bättre. Jag var tvungen att trycka in en pizzabit i munnen för att inte brista ut i gråt. 

Nu mår jag okej igen. Bra till och med. Trött och stressad, såklart, men bra. Jag tog ett par dagar ledigt och tog hand om mig själv. Åt getostpizza och chokladkaka med han som får mig att skratta tills knäna viker sig, kollade på skräptv i flera timmar med mina nya housemates (för skräptv är ju det mest effektiva sättet att stänga av hjärnan på), gick på långa promenader i kvällssol, och långa promenader i duggregn. Pratade med Fatou i minst en timme om dagen, lyssnade på poddar (Secret Feminist Agenda + Linn och Frida's nya podd, det bröts, hallå så mysiga! adoptera mig pls), rullade chokladbollar, firade en fin väns födelsedag med andra fina vänner, och kramades hårt hårt. 

Men det gör mig så jäkla ledsen att tänka på hur universiteten kör slut på oss. Vi har liksom jobbat konstant sedan den 26 September förra året, och ändå pressas vi att göra mer mer mer, och helst ännu bättre. Det är så många i min klass som har blivit sjuka av stressen vi varit under genom den här mastern. En handfull som har fått hoppa av för att det helt enkelt blivit för mycket, och ännu fler som har fått söka hjälp för att orka. Alla pratar om hur trötta och stressade de är, och det syns i ögonen, på hela kroppen, att de inte överdriver. Och jag vet att det inte bara är min klass, inte bara mitt universitet, utan det här är standard. Överallt i UK. Det måste finnas ett bättre sätt att göra det här på? Ett sätt som inte tar sönder oss? 

Fem och en halv vecka kvar.

Ett hej och ett hår

Livet just nu stavas D-I-S-S-E-R-T-A-T-I-O-N. Det finns inte plats för något annat, och därför ekar det tomt här. Men jag tänker att ni ändå är för upptagna med att leva sommarlivet för att läsa bloggar? Hoppas det iaf. Anyway, jag har nytt hår! Igen!

Salongen som jag varit hårmodell för innan frågade om jag ville ställa upp igen, och jag sa såklart ja! Såhär blev håret den här gången. 

En kallare och ljusare blond med beiga och mink-färgade (vet inte vad den här färgen heter på svenska?? har googlat men blir inte klokare //mvh jobbig utlandssvensk) sektioner.

Kortare där bak. 

Och en superkort lugg som liksom fortsätter in under resten av håret. Om jag lägger håret bakom öronen ser det nästan ut som att jag har kort hår igen! 

Jag gillar det! 

Idag står caféplugg och flyttpackning på schemat. Har bara min lägenhet fram till 31 Juli, men turligt nog har en av mina klasskompisar ett ledigt rum som jag ska få bo i under Augusti! 

Hoppas ni har en fin måndag! Läs en bra bok, ät smultron, somna i solen, gå barfota, bada i en sjö, och allt annat som hör sommaren till.

Stanna

Jag har det bra nu. Så bra att jag vill stanna tiden. Här. Nu. I ett fuktigt sommar-York. Stanna den innan mitt lilla nätverk av vänner löses upp och sprids ut över olika städer, länder, och kontinenter.

Jag vill stanna i stunderna med gräset kittlande under fötterna och solen mot kinderna. Då de klättrande skuggorna är det enda som skvallrar om att dagen snart blir natt. 

I eftermiddagarna när regnet öser ner och doften av blöt asfalt blandas med doften av smält choklad som letat sig in till min del av stan från chokladfabriken. 

I kvällarna då vi går genom York med gapskratten ekande mellan husväggarna. Med de varma sommarvindarna mot våra bara ben. I samtalen om feminism, mat, kärlek, och hundar. I samtalen om allt som känns.

Jag vill stanna i mornarna där jag sprider ut mig i sängen och dricker kaffe ur min muminmugg. Den som jag fick av en vän, med muminpappan på för hon tycker att jag påminner om honom. Med fönstret öppet så att jag kan lyssna på hur staden vaknar. På hur koltrastens sång och duvornas puttrande blandas med skramlet från morgonleveransen till M&S på andra sidan gatan, på grannarnas Morning Joe! och Morning Sam!

I dagarna som fylls med att skriva. När resten av världen försvinner, orden rinner lätt som vatten och allt faller på plats. 

I kvällarna då jag ramlar fram på gatorna, knäsvag av hans blick och hela kroppen fylls av skratt.

Stanna i stunden då han stannade upp och såg på mig. Betraktade mig som på avstånd. Då jag log och såg hur något föll på plats inuti honom. Och han sa Where did you come from? mer till sig själv än till mig, som om han hittat något han inte visste att han letade efter. Och jag bara skrattade till svar. 

Men kanske är det just precis därför, för att det inte kommer vara för evigt, för att jag vet att det snart tar slut, som jag klamrar mig fast vid varje sekund och låter nuet fylla varje fiber av min kropp. 

Sista veckan i Juni

Vi tittar på vad jag gjorde förra veckan! 

Jag åt frukost på Kiosk med Josie. Det har de bästa kaffet i York, en minimalistisk estetik som värmer mitt skandinaviska hjärta, och maten är alltid sådär god så att en suckar lätt efter varje tugga. Vi går dit så ofta att baristan vet våra kaffebeställningar by heart. Den här gången beställde vi in fattiga riddare med yoghurt och fruktkompott, och min flat white var nästan jobbigt perfekt. 

Jag gick på promenader i kvällssolen och såg solkatter dansa över husfasaderna.

Sedan ösregnade det konstant i 48 timmar. Skojar inte. Floden kröp uppåt och kanadagässen var gulliga. 

Jag spenderade otaliga timmar i biblioteket, transkriberade färdigt de intervjuer jag gjort och skrev första utkastet på mitt methodology chapter. Terminen är över för alla undergrads så biblioteket är nästintill tomt just nu och det är himmelriket. 

Jag gick på konferens på temat Food is a Feminist Issue. Fatou och hennes syster var där också! Vi hade en så himla bra dag, fyllde våra huvuden med massa nytt att tänka på och igenom, och turistade i York. Är de inte de gulligaste turisterna ni sett? ♡

Sprang runt i världshistoriens bästa t-shirt (från monki!) som orsakade en like-storm på instagram (i mina mått mätt), och hånglade med en gullig person som fick mig att skratta tills jag grät. 10/10 avokador!  

Och hallå, hur knäppt är det inte att det redan är Juli? Jag har liksom noll sommarlovskänsla och tvivlar på att jag kommer ha någon alls i år då jag måste vrål-plugga fram till mitten av September. När jag ser hur folk badar i havet, grillar och gör andra sommargrejer känns det nästan som att vi lever i olika universum. Har ni några tips på somriga saker en kan göra som kräver minimalt med tid och effort men som ändå maxar sommarkänslan? För det hade ju ändå varit fint att få känna lite sommar i kroppen. 

Framtidsramblings

Ni undrar vad jag ska göra efter min master, och ja, det undrar jag också. De senaste månaderna har jag har funderat, vridit och vänt på framtiden. Försökt dissikera mina drömmar och möjligheter, smakat på olika scenarion och känt efter. Det är jäkligt svårt att försöka planera något alls då jag har en dissertation som fyller upp allt tankerum, men såhär långt har jag kommit i tankeprocessen. 

Vad jag vet: jag vill så himla, himla gärna göra en PhD (med start hösten 2018 pls) och innan dess vill jag resa (långt bort, ensam). Jag vet också att jag behöver vila, jag känner det i hela kroppen, för den här mastern (och att få sitt hjärta krossat mitt uppe i alltihop) har tagit rejält på krafterna.

Vad jag inte vet: var jag vill göra min PhD eller var jag ska bo det kommande året. Hur i hela friden ska jag kunna välja mellan Sverige och Storbritannien? Jag har vägt dem mot varandra i snart fem månader och inte blivit det minsta klokare. Ni vet, hjärtsnörpet som en får när en tittar på cheesy videor med hundvalpar som blir bästa vänner med random djurbebisar, typ kycklingar? Så känner jag inför det här himla landet, och det riktigt hugger tag i bröstkorgen varje gång jag tänker på att lämna det. 

Storbritannien med sitt smutsiga, stökiga. Med sina trånga, slingrande gator. Landskapet som skiftar i alla nyanser av grönt. När regnet faller tungt så att kullerstensgatorna blir blanka. Männen med dialekter så charmiga att en blir knäsvag så fort de öppnar munnen. Att folk ler mot varandra på stan. Sommardagar fyllda av disigt solljus. Livet som liksom myllrar och överraskar (till skillnad från Sverige där livet är så strukturerat att det ibland känns som att en spelar pacman). Till och med vädret, fukten som kryper inpå skinnet, de isande vindarna och regnet som aldrig slutar, till och med det har jag kommit att älska. Men så tänker jag på Brexit, på hur DUP plötsligt blev en grej, på att det är nästintill omöjligt att få funding för sin PhD, på att de hela tiden skär ner på fundingen till genusforskningen, på det hårda akademiska klimatet kantat av vassa armbågar som driver allt fler in i väggen. 

Och så Sverige med sitt trygga, självklara. Att bo närmre familjen, att få träffa min syster mer än två gånger om året, att liksom kunna bygga upp mer av en vardag tillsammans. Det saknar jag så att jag går sönder. Att saker och ting makear sense. Fungerar. Och även om det är sjukt svårt att komma in på en PhD, så känns det mer möjligt än att få funding i Storbritannien. Och doktorander får lön? Alltså, va? I Storbritannien måste en liksom betala £4,000 i fees om året för att få doktorera. Bara en sån sak. Dessutom känns det som att jag och mitt arbete passar bättre in i den Nordiska kontexten teoretiskt sett. Det hade varit så skönt att inte behöva fäkta och slåss hela tiden, att hela tiden befinna sig på tvären, utan att istället få möjlighet att växa genom stöd och näring. 

Så ja. Här är jag nu. Utan någon som helst aning om hur framtiden kommer att te sig egentligen. Men vet ni? Jag känner mig väldigt lugn ändå. Jag har bestämt mig för att bara embracea ovissheten, och så får det lösa sig. För det gör det ju alltid. Efter den 15 September, när jag lämnat in min dissertation, då ska jag söka PhDs i både Sverige och Storbritannien, och försöka hitta ett jobb som ger mig pengar att leva och möjligheten att spara till en reskassa. Jag ser också fram emot att få tid till att skriva, på riktigt, för jag har så många artikelidéer som bränner i bakhuvudet och som vill bli verklighet. Och så ska jag vila, såklart, det är prio ett.

livsläget en lördag i Juni

Hej lovlies, här sitter jag med en fruktsallad och tar en paus från transkriberandet. Jag är tillbaka i York och njuter av att få landa i min lilla livsbubbla här. Har halkat efter lite i plugg-planeringen pga alla Sverigebesök på sistone (går ju inte att koncentrera sig på att jobba när en har en hundvalp som vill leka och gosa), men jag har varit så himla produktiv de senaste dagarna att jag ser ut att kunna komma ikapp utan att behöva stressa ihjäl mig. Skönt.

De senaste dagarna har jag, utöver att transkribera som en galning och promenerat i den fuktiga England-sommaren, gått igenom de två år av bilder som togs då jag var tillsammans med O för att skicka till honom (han bad om det, jag gjorde det inte på eget bevåg, riktigt så märklig är jag inte). Har skjutit upp det i flera månader nu för jag har inte känt mig redo för att liksom lyfta på locket till en potentiell gråtfest, men så insåg jag att jag nog aldrig kommer känna mig "redo" och bara gjorde det. Och vet ni? Det var jobbigt, såklart, men inte alls i närheten av så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Jag kände mig så bortkopplad från det, som att allt det där hade hänt någon annan än mig, så till den grad att jag nästan blev lite orolig över hur likgiltig jag var? Men tänker att det ändå måste vara bättre än att jag reagerar genom att gråta ögonen ur mig, att det betyder att jag kommit en väldigt bra bit på vägen att bygga upp mig själv igen.

Igår firade jag midsommar med golvpicknick i min lilla lägenhet. Jag hade bjudit in mina favoriter här i York till grillknytis, men då det ösregnade hela dagen fick vi köra på plan B och flytta in på mitt golv istället. Vi åt massa god mat som alla hade tagit med sig (bäst av allt var hemkokta Schweiziska karameller med kardemumma, alltså, ni hör ju), sittdansade till ABBA och Veronica Maggio, och pratade till sent inpå natten. Finaste midsommaren på länge. Är så glad att jag har träffat så många fina personer här, personer som jag känner mig helt trygg med och som får mig att skratta med hela kroppen. ♡ Och hörni, jag ska på livets första tinderdejt ikväll! Är nervös, men tänker att det nog kommer gå bra ändå. 

Hoppas ni hade en fin midsommar och att livet känns bra i magen! 

Vykort från Småland

Just nu i Småland är tillvaron sådär rasande grön som den bara blir i Juni då gräset växer minst en centimeter om dagen. Svalorna flyger så fort så nära att vinddraget sjunger i öronen, och sädesärlan springer kvickt kvickt över gårdsplanen. Skogen klär i sitt sedvanliga lugn, men om en tittar lyssnar känner efter lite så förstår en att det myllrar av liv just nu. Jag har badat i en ljummen sommarsjö, vilat i mina skorrande R, ätit solvarma smultron, sprungit genom rågfältet bakom huset, luktat häst och försökt få allt det gröna att krypa in under skinnet, liksom bunkra upp på smålandsskog tills nästa gång. Det spelar ingen roll hur mycket jag ser av världen, hur många platser jag än bosätter mig på, Småland gör något med mig som ingen annan plats kan. Skogarna kring Piggaboda, de som jag känner utan och innan, där jag gått från ett människoknyte, till ett lillgammalt barn, en svartmålad tonåring, och nu något som ska föreställa en vuxen person, de är mitt viktigaste habitat.

Ikväll åker jag tillbaka till York och verkligheten igen, och Småland, vi ses i September igen.

när pappa fyllde 60

I lördags fyllde min fina pappa 60 år och ställde till med stort kalas!

Mina paranteser, så himla gulliga ♡

Och resten av familjen är väl inte så pjåkig den heller. 

Det var en sån himla ynnest att få hänga med den här världsbästa personen igen. ♡

Vi åt och åt, sjöng och skrattade från magen i flera flera timmar. 

Och lagom till tårtan ställde himlen till med det här spektaklet. Vi var en stor klunga som samlades på backen hållandes i våra tårtbitar och bara tog in alla brinnande färger. Sedan fuldansade vi (vi som inte kan bugga dvs) genom den ljusa sommarnatten inpå gryningen, med endast paus för energipåfyllning i form av godis och hundgos.  

Sedan sist: dissertation, blå jeans och tinder

Hej hallå!! Jag är i Sverige igen. Lol på hur mycket jag flänger runt just nu alltså, men min fina Pappa fyller 60 på lördag och ställer till med stort kalas, och då måste jag ju vara med! Tur att jag är en jäkel på att gräva fram billiga flygbiljetter. Livet snurrar fort just nu, fortare än vanligt, och jag har fått prioritera bort bloggtid för att kunna hålla samma fart. Men jag fotograferar massor och har ett gäng halvfärdiga texter som ligger och väntar på att bli blogginlägg, så snart jag får lite tid över. Under tiden kan vi kolla på vad hänt sedan sist, sammanfattat i en lista som jag hittade hos Kaneli!

Den senaste veckan har jag

Tänkt på: Min dissertation. Den tar liksom upp hela mitt tankerum just nu, allt annat placeras inom parenteser. Jag höll i tre intervjuer nu när jag var i York, och åh, de gick så himla bra och jag blir typ rörd över hur kul jag har med min dissertation just nu. 

Tittat på: Jag började se om Parks and Rec. en dag när jag var ledsen för ett tag sedan. Parks and Rec. får mig liksom att skratta från längst ner i magen och det är ju precis vad en behöver när en känner sig som en klump av sadness. Sedan dess har jag tittat på minst ett avsnitt om dagen och nu är jag på säsong 6 igen, vill så gärna vara med i deras kompisgäng. 

Läst: Böcker och artiklar till min dissertation. Ingen överraskning direkt.

Planerat: Livet och framtiden, saker en inte kan planera egentligen, men nu har jag iaf en ungefärlig skiss på hur jag vill att de närmsta åren ska se ut. Jag vet att ni är många som är nyfikna på vad som händer efter min master (ni är så gulliga <3), så det kanske får bli ett eget blogginlägg?

Haft på mig: Livets första blå jeans som jag köpte på Monki när jag var i Sverige sist. De sitter som en smäck och får mig att känna mig väldigt somrig och väldigt babeig. Bra grej alltså.

Lyssnat på: Just nu är det mycket Frank Ocean, Kendrick Lamar och Loyle Carner som spelas på min Spotify. 

Ätit: Minst 3kg vattenmelon, vinägerchips och så himla mycket glass. Väldigt sommar, väldigt Juni. 

Längtat efter: Då jag genomfört och transkriberat alla intervjuer, och jag får gotta ner mig i analysen och skrivprocessen totalt. Annars känner jag mig väldigt tillfreds med livssituationen just nu och längtar inte riktigt efter något specifikt, utan trivs väldigt fint i nuet.

+ blivit inspirerad av Sandra och 925-gruppen på facebook och skaffat tinder!!! Känner mig modig och pirrig. Och vem hade kunnat ana att det fanns så många gulliga killar i York? 

3 timmar i Edinburgh

När jag åkte till Sverige sist flög jag från Edinburgh för det var £100 billigare än att flyga från Manchester som jag brukar. Jag bokade ett tidigare tåg så att jag fick 3 timmar i Edinburgh innan jag behövde bege mig till flygplatsen, mest för att ta tillbaka Edinburgh och våra minnen från det krossade hjärtat, men också för att det är världens bästa stad som jag saknar varje dag. Jag köpte kaffe och en mandelcroissant som jag inmundigade på gräset i Princes Street Gardens i den gassande solen. Sedan promenerade jag runt alla mina favoritställen i Old Town, de som jag upptäckte innan jag blev kär, och tänkte på allt fint vi haft tillsammans, Edinburgh och jag. Jag grät (såklart, gråter alltid) för att jag var ledsen, men mest för att jag var tacksam. Tacksam för att det kändes som att Edinburgh välkomnade mig tillbaka med öppna armar, tacksam för att det kändes som att komma hem. Jag avslutade mina 3 timmar i Edinburgh på Calton Hill där jag blickade ut över staden i den varma vinden, stjälpte i mig iskaffe och kände i hela kroppen att jag måste tillbaka hit, måste bo här igen. Någon dag. 

smålandsglimtar

Hoppsan! Det ekar visst tomt här inne. Livet sprang iväg med mig och jag har knappt haft tid till att ens liksom reflektera över att jag har en blogg som behöver uppmärksamhet och kärlek //mvh dålig bloggmamma. Men en liten kort update på livsläget: jag har befunnit mig i Sverige den senaste veckan, här har jag hängt i Malmö (tog inte en enda bild under mina 2 dagar där, säger ju det; dålig bloggmamma), firat att en viktig vän tagit socionomexamen, gosat hund, fyllt lungorna med skogsluft, luktat häst, allergi-fuskat med svenska jordgubbar (så värt ändå att smörja lite extra med kortisonen i utbyte mot den söta smaken av sommar), och lyssnat på tystnaden. Samt gått upp klockan 5 varje morgon för att kunna jobba ostört på min dissertation i ett par timmar innan resten av huset vaknar. Jag är ju ändå jag. Och det är så väldigt mysigt att läsa/skriva/tänka i ett sovande hus till ljudet av köksklockan som tick tick tickar på väggen.

Jag åker tillbaka till York imorgon igen, där ska jag göra 3 av (minst) 5 intervjuer för min dissertation och gå på vårt allra sista seminarium. Sedan åker jag tillbaka till Sverige, den här gången för att fira min pappi som fyller 60 och förbereda inför kalaset. Det är mycket nu. Men mycket kul, och jag mår bra. Alltså, bra-bra. Och jag är så väldigt tacksam över det. 

Hänt i veckan

Den senaste veckan har jag gått runt och bara känt mig så himla lycklig hela tiden. Av ingen särskild anledning egentligen. Och jag har verkligen njutit av varje sekund. Det här hände i veckan:

Måndag
Jag fick tillbaka mina betyg från förra terminen och alltså, allt det hårda arbetet paid off. Jag har i princip landat min distinction (så länge min dissertation inte blir katastrofdålig dvs). Känner mig så oändligt lättad och glad. Dessutom fick jag världens finaste feedback av mina lärare, sådär så att jag blev helt rörd när jag läste den. Väldigt bra timing att få höra att jag kan skriva då jag kämpade med skrivkramp hela förra helgen. 

Tisdag
Jag spenderade dagen med att plugga och på kvällen träffade jag en bloggläsare - Hanna! Vi drack té i den ljumma kvällsluften på en innegård upplyst av kulörta ljusslingor, pratade i ett och skrattade från magen. Så himla fint. Får glädjesvindel över hur många fina personer som sitter och läser där på andra sidan skärmen. Tack för att ni finns och för att ni vill hänga med mig här inne.

Onsdag
Jag tåg tåget till Leeds för att gå på en konferens på ämnet Challenging Academic Debates: Decolonising Knowledge Production. Hela dagen var SÅ HIMLA BRA. Det var så väldigt befriande att befinna sig i ett sammanhang där post-strukturalismens tankemönster är något självklart, något som folk engagerar sig i på ett meningsfullt sätt. I York är jag lite av ett teoretiskt svart får, och det känns vanligtvis som att jag liksom simmar motströms, så det var väldigt skönt att istället kunna slappna av och flyta med. Och ännu skönare att befinna sig i ett sammanhang där det är självklart att om teorierna du använder förnekar andra människors existens så behöver du fucking ändra på det, för tyvärr är det inte alltid fallet. 

Torsdag
Mitt i den tryckande eftermiddagshettan tog Fatou och jag bussen till Roundhay park i utkanten av Leeds. Vi grillade svamp och quornkorv, promenerade långsamt runt sjön, åt chokladkex i solen, och andades sommar i flera timmar. Kände mig så himla himla lätt när vi tog bussen tillbaka i solnedgången.

Fredag
Det var gassande 29 grader och jag: köpte en kjol, åt sushilunch med Fatou, höll på att smälta bort på tåget tillbaka till York, åt glass vid floden i solen, och pluggade iklädd endast t-shirt och trosor med alla fönster på vid gavel. Är så glad att sommaren äntligen är här. 

Idag vaknade jag redan strax efter 4, för det är den tiden på året då min kropp inte förstår att sömn är en grej den behöver bara för att det är ljust ute (trots rullgardin + tjock filt framför fönstret), och när jag skriver det här, klockan 05.23, har solen redan letat sig in genom sovrumsfönstret. Enligt väderappen ska det åska hela dagen och jag hoppas verkligen att det stämmer, för åska är ju kanske världens bästa pluggväder. 

Har ni haft en fin vecka? Hoppas det! ☀

Ny igen

Jag är blond?!! Sms:ade frisören som gav mig persikohåret och sa att det nog var dags att fixa rötterna, och när jag väl kom dit i torsdags frågade hon "how about going blonde? I've been thinking about it since you text". 4 timmar senare klev jag ur salongen som en ny person, igen. Går det vara kär i hår? Isåfall är jag kär i mitt.  

Lördagslänkar

Vet inte om det är för att jag trillade i säng runt 3 igår (idag?) och ändå var klarvaken vid 6 pga evig morgonmänniska, men min svenska är verkligen inte med mig idag, så varning för knackigt inlägg. Här är iaf ett gäng länkar som leder dig till bra och viktig lördagsläsning:

➢Vi börjar med en kul grej!! Ett gäng doktorander vid Centre for Women's Studies här i York, där jag ju pluggar, har precis startat upp en journal vid namn Cultivate och jag är med i redaktionsrådet. Så peppigt! Just nu tar vi emot submissions för det första numret som går under temat "Feminist Protest", vi vill inte bara ha akademiska texter utan även annat roligt som poesi, photo essays och podcasts. Hade tyckt det var så kul och fint om ni ville vara med! Ni hittar hela CfP här! 

➢ Jag hade så himla gärna gått på konferensen Be/com/ing Academic, men har redan signat upp mig på en annan konferens den dagen. Men! De har en blogg där akademiker har delat med sig av deras erfarenheter/tankar kring det akademiska som är så himla bra. Gillar speciellt inlägget (Un)Becoming Academic som resonerar så himla väl med mina egna tankar kring den akademiska världen. Hen skriver:

it almost seems as if not been stressed or unsure (and being quite happy actually) becomes a sign that you aren’t performing your academic self well enough. The problem then lies where the ‘anxious impostor’ starts to become an identity I must perform as a new, female academic on an insecure contract. Thus the discourse of being in ‘crisis’ seems to reproduce and accentuate the pressures we face such that doing crisis and doing academia become symptomatic of each other.

Alltså. JA. På QMU tvekade jag aldrig på min förmåga då klimatet liksom inte bjöd in till det. Vi fick så mycket stöd och pepp från alla håll, och det akademiska presenterades alltid som något spännande och kul, aldrig jobbigt eller svårt. Här i York pratas det hela tiden om hur jobbigt academia är, hur hårt en måste slåss för att överleva, och jag märker verkligen hur det påverkar min attityd till mitt plugg och min tro på mig själv. Jag måste liksom hela tiden påminna mig själv om varför jag gör det här och att jag kan. Nä. Låt oss försöka göra universiteten till trygga platser istället, där vi kan växa tillsammans.

➢ Läs först My Family's Slave, och sedan den här twitter-tråden med svar/tankar kring den. Läste den när jag satt hos frisören i torsdags och hade svårt att hålla tårarna tillbaka för att jag blev så tagen (mvh ständig cry baby). Jag har fortfarande inte smält alla tankar och känslor kring texten, så jag kan tyvärr inte komma med en ingående analys eller smarta åsikter - men det känns inte som att det är min plats att göra det heller, utan det här är ett av tillfällena som jag bara ska vara tyst och lyssna.

Photo: Linn Wiberg

➢  Linn skriver så himla bra om identitet och förändring. Satt och nickade för mig själv när jag läste pga så himla mycket igenkänning. Har liksom tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra "det tyckte/gjorde du inte innan" eller "du har förändrats" med en underliggande ton av besvikelse, förebråelse eller förvirring. Men alltså, hur sorgligt hade det varit om en inte förändrades? Om vår värld aldrig utvidgades? Då är jag hellre i ständig kris, tack och adjö.

Photo: Linnea

➢ Har ju tipsat om Linneas blogg innan, men den är värd att tipsas om igen och igen. Hon får mig liksom att vilja laga mat, och det är ett väldigt bra betyg när det kommer från en person som inte gillar att laga mat alls. Har hört att ni har sol och sommarvärme i Sverige, och då passar ju det här inlägget med 21 Recipes for a Vegan BBQ perfekt. Vi som bor i UK får spara det tills det slutat regna.

i och runt mig just nu

Det regnar varje dag nu. Ett ljummet sommarregn som luktar tungt av asfalt och rosor. Fukten tränger innanför kläderna och klibbar på huden så som den bara gör på de Brittiska öarna. Jag läser och läser och läser, och när det känns som att jag svämmar över, snörar jag på mig skorna och går ut. Promenerar på stigen längs med floden och låter gummisulorna falla rytmiskt mot den hårt packade jorden. Väntar tålmodigt på att jag ska landa, på att orden ska falla på plats. När det händer fyller jag telefonen med lösryckta meningar, tankar som väller ut ur kroppen från alla håll, och som jag måste fånga innan de rinner ifrån mig. Oftast är själva anteckningarna oanvändbara, det är mer ett sätt för mig att navigera det nya tankelandskapet som breder ut sig framför mig, som att skissa en karta över det som händer inuti. 

I måndags hade vi vår andra dissertation workshop, och nu är det bara två kvar. Två ynka lektioner kvar på hela min master. Hej svindel. Idag ska jag ha mitt första möte med min supervisor, prata igenom min plan för de kommande månaderna, var jag är nu och dit jag vill komma. Förhoppningsvis bekräftar hon att jag vet vad jag håller på mig och ger mig grönt ljus att fortsätta på samma spår. Håll tummarna!

26

Idag fyller jag 26 år. Det känns väldigt fint för jag har nämligen bestämt att 26 är en gullig ålder. Och kanske känns det extra bra för att gick runt i flera dagar och trodde att jag fyller 27, mvh person som har koll på livet. Jag firar med att äta pannkakor och hänga i solen (18 grader ute hörrni!) med fina vänner. Hur bra som helst. 

Speak soon! ☀

En dagsutflykt till Whitby

I tisdags var det dags för del 3 av Fatou's födelsedagsfirande! Jag hade planerat en dagsutflykt till okänd destination, det enda hon visste var att vi skulle sitta på bussen klockan 08.31. Kände mig så himla mischievous, älskar att planera överraskningar. Det var inte förrän jag var tvungen att säga namnet på platsen när jag köpte bussbiljetter som hon fick reda på vart vi skulle, så fort vi satt oss ner googlade hon och exalterat utbrast "we're going to the sea?!" Vet ingen som gillar havet så mycket som Fatou.

En gullig buss-burrito.

Vi åkte förbi gröna, böljande kullar och genom North York Moors med betande får.

2,5h senare var vi framme i Whitby!! En liten kuststad i Norra Yorkshire där t.ex. Bram Stoker hämtade inspiration till Dracula.

 Gulliga gator kantade av färglada fasader. 

Vi började med att gå upp mot Whitby Abbey och fick utsikt över hela staden och havet. 

Vi bestämde ganska snabbt att vi inte kände för att betala £8 i inträde, så vi nöjde oss med att ta kort på det utanför istället. Skönt att resa med någon som har samma prioriteringar som en själv.

Vi promenerade runt hela Whitby när tidvattnet fortfarande var lågt för att kunna hänga på stranden. Såhär ser Whitby ut från andra sidan! 

Så himla fint litet ställe.

havet havet havet 

Vi utforskade klipporna längs med stranden och hittade ett frieri inristat på klippväggen. Hoppas Kate sa ja och att de lever lyckliga i alla sina dagar.

Det var så kallt att det kändes som att fingrarna skulle trilla av, men vi var glada ändå. Vi gick upp på piren och Fatou skrämde slag på mig och alla turister när hon klättrade på muren och låtsades tappa fotfästet (precis som hon gjorde i Anstruther för 4 år sedan, can't take her anywhere, some things never change, osv.).

Och kolla dessa gulliga som satt och burrade upp sig i vinden.

Sedan var det dags för lunch! Vi lyckades hitta ett café som inte var överbelamrat med turistande pensionärer (vilket inte var det lättaste) och slog oss ner. Jag åt en pita platter med soltorkade tomater, mozzarella och hummus + ett berg av sallad som jag fick efter att jag bad dem att byta ut köttet mot något annat. 

Sedan skingrade sig molnen och SOLEN och FÄRGERNA kom fram. Som en helt ny stad ju.

Vi blev akut fika-sugna och åt varsin morotskaka på ett mysigt litet fik där de spelade Rolling Stones och var sådär super polite som bara britter kan vara. 

Efter fikan gick vi till havet och piren igen för att på riktigt ladda upp med havsluft och sol.

Är så fascinerad av hela grejen med tidvatten? Hur mycket jag än läser om det så kan jag liksom inte greppa att det faktiskt funkar, det ger mig samma svindlande, kittlande känsla som en klar stjärnhimmel gör. 

Vi satte oss i lä bakom muren, längst ut på piren, lyssnade på fiskmåsarna som skränade högt ovanför och blundade mot solen.

Ett par timmar senare badade Whitby i ett gyllene kvällsljus och det var dags för oss att hoppa på sista bussen tillbaka till York. 

Hejdå havet.

hänt i veckan

Klockan är 06.08 och jag äter frukost i sängen. Havegrynsgröt med banan och kardemummakaffe. Solen har redan letat sig in i sovrummet, och genom det öppna fönstret hör jag hur koltrasten sjunger högt i trädet utanför. Det luktar ljummen stad och varma bomullslakan. 

Den här veckan har jag försökt att komma igång med plugget igen, att på riktigt sätta igång med min dissertation. Måndag och tisdag var kämpiga (min hjärna kändes lika effektiv som en hög med potatismos), men i onsdags lossnade det äntligen. Just nu bygger jag skelettet på min literature review, det som ska utgöra stommen för min frågeställning, och åh, jag älskar det här stadiet när hjärnan går på högvarv och det känns som att nästan allt är möjligt. De i min klass pratar om hur de längtar tills allt faller på plats, och ja, det gör jag också, men just nu njuter jag av att inte veta. Ovissheten liksom kittlar under huden. Extra bra är det när jag kan smsa random frågor till Fatou som genast ringer upp och ofta slutar det med att vi pratar i över en timme, ställer frågor fram och tillbaka, vrider och vänder på teorier, känner efter hur de landar i magen. När vi lägger på har jag ännu fler frågor och är inte ens i närheten av ett svar. 

Förutom att plugga har jag ätit glass vid floden (i bara t-shirt!), tagit timslånga promenader i solen och frukostdejtat ett gäng fina personer från min klass. Idag åker jag till Leeds igen! Fatou och jag ska se Get Out på bio, göra vegoburgare och förhoppningsvis lyckas fånga lite sol också. Tror det kommer bli hur bra som helst. 

Maj månad x 6

Det är maj, min favoritmånad! Vi firar genom att kika på hur maj har sett ut tidigare i livet.

2011

2011 var jag 20 år och såg ut såhär på min födelsedag! Det var året då kjol + puffiga ärmar var grejen.

Jag försökte lista ut vad jag ville göra med livet och pluggade digitalt foto på Linnéuniversitetet under tiden.

Jag bodde i Växjö med min dåvarande pojkvän och vår katt Sture! Sture var världens bästa katt. Några dagar efter att jag knäppt bilden ovan blev han dock sjuk och vi var tvungna att avliva honom. Var helt förkrossad och grät floder.

2012

Året därpå var jag mitt uppe i att backpacka genom Sydostasien! Vi började månaden skakigt i Kambodja där vi blev bestulna + hamnade på sjukhus, men efter att ha hämtat krafterna i några dagar åkte vi vidare mot Laos och avslutade Kambodja-äventyret med att bada i Mekongfloden.

I Laos åkte vi t.ex. buss på slingriga vägar med den här utsikten.

Vi paddlade kanot och besökte grottor.

Delade dusch med den här.

Och hängde i städer som var kantade med lummiga berg. 

På min födelsedag besökte vi kanske världens minsta dinosaurie-museum och fick hålla i en 110 miljoner år gammal mussla.

2013

2013 läste jag mitt första år på QMU i Edinburgh!

Hängde med dessa mest hela tiden. ♡ 

Jag såg ut såhär, med eyeliner-vingar och rosett i kragen.

Jag och Fatou åkte en sväng till Oxford för att hälsa på Love och Rabea.

Månaden avslutades sedan i Sverige där jag badade i sjön med min syster.

Klappade på djurfamiljen där hemma.

Och hade picknick i Målaskog med Jenny. ♡

2014

2014 bodde jag på Montague Street med Fatou, Sinéad och Chantel. Vi var världens bästa kompisfamilj, jag kände mig så himla trygg i livet tillsammans med dem och vi skrattade tills vi grät varenda dag. Vi åkte på utflykt, fikade och hade golvpicknick mest hela tiden. Saknar dem så himla, himla mycket.

Jag och Fatou var visst i Oxford en sväng igen!

Och jag åkte hem till Småland. 

Där tog Johanna den här bilden på mig som blev featured på ett gäng instagramkonton med namn som "worldsbestface" lol. 

Jag och Jenny hade picknick igen, den här gången i Malmö med fina Erika!

Jag åkte till Borås en dag och hälsade på Nastasja!!

Och åt sushi med Lovisa! Himla fint!

2015

2015 var året då min workload höjdes med typ 200%, så maj började med pluggpanik och slutspurten för mitt tredje år på QMU.

Det var också året som mina föräldrar adopterade en borttappad gåsbäbis och våra skypesamtal bestod mestadels av gåsrapportering. De döpte honom till Grålle och han följde med överallt på gården och in i huset, till och med ut på skogspromenader. När han började flyga var de tvungna att stänga in honom i ladugården när de skulle åka bort, för annars flög han bredvid bilen när de körde iväg. Senare under sommaren, då han vuxit till sig lite, flög han iväg och kom aldrig tillbaka igen. Som en Disneysaga.

I Edinburgh firade vi Nora's födelsedag + att vi var klara med uni med fest i Nora's trädgård! Det regnade (såklart,) men vi trängde ihop oss under ett tält och hade det så himla fint med regnet smattrande mot tältduken.

Jag hade snaggat hår och såg ut såhär på min födelsedag!

Mina föräldrar kom och hälsade på! 

Jag skrev såhär på bloggen om den här bilden:

Och jag skrattar varje gång jag ser den här bilden för att det är så himla typiskt mina föräldrar. Pappa som spontant bara "här ska jag klättra upp", mamma som står och trampar oroligt bredvid och ber honom vara försiktig, och så får hon ett "pffft, jag klättrar på stegar minst tre gånger så höga som denna hela nätterna på jobbet" till svar.

Gulliga. ♡

Annars hängde jag mest med Fatou, bakade massor och tog otaliga promenader i skymningen och upp på Arthur's Seat.

2016

Förra året förflöt maj som i en dimma. Jag hade precis lämnat in den sista uppgiften på min kandidat och var HELT slutkörd efter ett år av maratonplugg. 

Vi bodde i Leith och gick därför ner till hamnen varje solig dag.

Min födelsedag firades med hemmagjord moules-frites och räkor. 

Jag skaffade en septum piercing.

Rullade sushi och pratade feminism med det här gänget drömpersoner.

Och såg spektakulära solnedgångar från mitt fönster varje kväll. 

I år kommer maj innehålla mer plugg och mindre äventyr, men förhoppningsvis blir månaden lika fin ändå. 

söndagssysslor och en ny klänning

Glad Valborg! Eller ja, här i England firar en ju inte Valborg, så här är det mest en vanlig söndag. Jag är tillbaka i York och gör typiska söndagsgrejer som att äta avokadomackor i sängen, läsa bloggar + bok, och kanske går jag på bio ikväll om jag får feeling. 

Ni var ett par stycken som undrade var min klänning/skjorta kommer ifrån, och jag köpte den på Monki's rea för några veckor sedan! Känner på mig att jag kommer bo i den här i sommar. Om ni har tur finns den fortfarande kvar.

Hoppas ni mår bra och att livet är snällt mot er ☀