LIVET JUST NU

Livet just nu:

➣ Igår drog stormen Doris in över UK. Stundvis var det svårt att ens gå upprätt och promenaden mellan uni och hem som vanligtvis tar 20 minuter, tog nästan 35. Men annars fylls trädgårdarna av krokusar och ännu fler snödroppar. Solen värmer mer för varje dag och varje gång den kikar fram blundar jag mot ljuset som en katt. 

➣Jag har varit i ett sånt pluggflow på sistone. Kroppen liksom kliar efter att få sätta sig på golvet, efter att breda ut sig över hela vardagsrummet, och då måste den få göra det. Det är papper överallt, jag hoppar mellan olika ark utan att sätta punkt, skriver listor, lösryckta meningar, ritar mind maps - en till synes kaotisk tillvaro, men inuti är min riktning spikrak och fokusen nålvass. Där har jag hamnat flera dagar den här veckan, och låtit resten av världen försvinna; den bästa sortens vardagseskapism. 

➣ Min familj åker och hämtar vår nya familjemedlem idag!! Han heter Bruno och är det sötaste som någonsin har gått på den här planeten. Jag menar, kolla bara. Jag går sönder. Jag har bokat biljetter till Småland i slutet av mars för att hänga med honom (och andas skogsluft, lyssna på tystnaden, låta lugnet flytta in i bröstkorgen, träffa min familj, äta svenskt godis, och allt det där). Längtar så. ♡

➣ Och så till det som har skavt i bakgrunden hela veckan: Otto kommer hit i helgen. Vi ska prata om allt, face to face, han ska hämta sina grejer och lämna mina. Det ska bli skönt att prata ut, att faktiskt få ett riktigt slut, istället för det konstiga vakuumet som ett telefonsamtal lämnar efter sig. Men jag är också livrädd för att krascha totalt. För att jag ska känna alla känslor som jag försökt att bearbeta den senaste månaden, för att jag ska kastas tillbaka till ruta ett. Men, jag vet också att om det händer, om jag faller, så väntar mina vänner där. Det känns väldigt tryggt.

Nu ska jag möta upp Josie för lunch! Hoppas ni får en fin helg, så hörs vi på andra sidan. ☀

Q&A: frågor om mitt plugg och statistik.

Så himla roligt att ni gillade inlägget om vad jag gör i skolan! <3 Ni ställde ett gäng frågor i kommentarsfältet som nu får svar, ja! Här ackompanjerat av några analoga körsbärsblommor pga akut vårlängtan.

CNV00010.jpg

Vänta läser du 90 hp per år, alltså 50% mer än i Sverige? Var det så där när du pluggade innan också eller bara din utbildning? Blir alla utbildningar isf kortare tidsmässigt? Haha så liten grej i inlägget men stor skillnad ju!

Japp, det blir 50% mer än i Sverige. Knäppt egentligen, men skönt ändå att min master bara är ett år snarare än två. I Skottland läste jag dock 60hp/år precis som i Sverige och min kandidat där var på 4 år, ett år längre än i Sverige alltså, så din studietid beror helt på var i UK du studerar.

 

Hur tänker du efter det här året? För visst läser du en ettårig MA? Vill du fortsätta studera och typ göra en PhD?

Ja!! Jag vill stanna inom academia pga bästa jag vet och fortsätta med en PhD. Antingen i genusvetenskap eller i sociologi med inriktning på genusvetenskap.

Jag har dock inte bestämt mig var jag vill göra min PhD än. På sistone har jag varit väldigt sugen på att göra den i Sverige, men jag vet inte om det beror på att jag har ett allmänt Sverige-längt i kroppen just nu eller om jag faktiskt är redo för att bo i Sverige igen, iaf för ett tag. Ekonomiskt sätt hade det varit så mycket mer reasonable då en får lön, slipper betala skyhöga tuition fees, etc. Dessutom tas genusvetenskap mer på allvar jämfört med i UK. Och så får vi ju inte glömma Brexit… :)))

Men det finns även en del av mig som säger åt mig att stanna här i UK, trots att det är så sjukt svårt att få funding, trots att en måste betala tuition fees, etc. Har funderat på London, eller kanske på att flytta tillbaka till Skottland. Dessutom försöker min supervisor övertala mig att göra en PhD under henne här i York, så vi får se helt enkelt. 

 

Hei! Så bra blogg og kult å lese hva du studerer om. Men jeg lurte på hvorfor ingen du studerer med velger statistikk? Hvorfor har det så negativt rykte?

Tack för fina ord <3 Och oj, den här frågan går att skriva en hel uppsats på, men jag ska försöka sammanfatta debatten lite kort. 

Generellt sätt har feminister ifrågasatt hur vi producerar kunskap, vem som forskar, och hur den här kunskapen sedan används. De har kritiserat vad som kallas för “male-stream knowledge”, dvs kunskap som skapas av män, för män, utefter regler som är uppsatta av män. Det har gjort att kvinnor och alla andra som faller utanför normen (dvs alla som inte är vita, medelklass, heterosexuella, cis-män) inte har haft samma tillgång till kunskap eller produktionen av kunskap. Därför var det (och är fortfarande) superviktigt för feminister att ifrågasätta detta för att andra ska kunna ta plats inom akademin och skapa kunskap för, och kunskap som representerar/lyfter, andra grupper i samhället. 

Den viktigaste grejen att ifrågasätta är tron på “objektivitet” och universella “sanningar” då det aldrig aldrig går att vara helt objektiv och neutral; all forskning utformas och analyseras utefter riktlinjer som är skapade i, och är beroende av, en historisk, social och kulturell kontext. Dessutom kommer all analys alltid involvera någon slags subjektiv tolkning, och därför kan forskare liksom inte distansera sig från sin forskning/analys helt, hur mycket en än försöker — därför finns det inte en “sanning”, utan flera. När en använder statistik görs det med en underliggande tro på en objektiv sanning, att det finns en verklighet out there som vi kan upptäcka. Och när siffrorna som statistisk forskning resulteras i presenteras så blir de liksom untouchable och går inte att ifrågasätta, speciellt när medier sedan rapporterar om dem och nyanserade diskussioner kring resultaten faller bort. Men statistik är inte, och kan aldrig vara, en objektiv representation av “verkligheten”, utan den konstruerar snarare vår bild av verkligheten. 

Därför är jag bland annat väldigt skeptisk till akademisk psykologi där alla teorier testas genom experiment som sedan mäts med statistik. Speciellt när olika grupper testas mot varandra, vilket ofta resulterar i en direkt förstärkning av stereotyper (t.ex. att män har bättre lokalsinne än kvinnor, lol) istället för att ifrågasätta dem. 

Däremot är statistik, precis som Victoria kommenterade, en så himla stor och hjälpsam del av jämställdhetsarbetet utanför akademin: 

Ang. det du skrev om statistikens upphöjda roll så kände jag exakt samma sak när jag pluggade. Sen började jag arbeta kommunalt med jämställdhetsfrågor och där fick jag VERKLIGEN smaka på det med statistik, exakt allt mäts i statistik och det som inte kan mätas- ja det finns helt enkelt inte. Det blev en sådan himla stor krock för mig och jag känner mig tudelad idag hur problemet med jämställdhetsarbete ska mätas eller om det går att mäta överhuvudtaget. Förhoppningsvis kommer det en metod i framtiden som lyckas hantera dessa svårigheter!

Så ja, egentligen borde nog genusvetare vara lite mer öppna för att använda statistik. Men det är en väldigt knivig debatt, som egentligen inte hade varit så mycket av en debatt om konceptet "sanning" var lättare att ifrågasätta och inte hade lika mycket auktoritet i samhället i stort.

 

Men wow, så intressant att få en inblick i den här delen av livet också! Skulle du vilja skriva lite mer om hur du hamnade på ämnet, liksom hur du valde spår av utbildning och sådär? Jag har länge stått i valet att pausa en heltidstjänst för att studera, men det slutar alltid med att jag aldrig känner mig helt hundra och istället är jag kvar på det trygga arbetet. Men jag undrar liksom, behöver det kännas helt hundra?

Min väg till genusvetenskap har definitivt inte varit spikrak utan väldigt slumpmässig. Jag började med att plugga en kandidat psykologi då jag var så himla intresserad/fascinerad av beteende och medvetande och livets stora frågor i allmänhet. När en gör en kandidat i Skottland måste en ta kurser i andra ämnen också de första tre terminerna, så jag läste sociologi vid sidan om av en slump (för det var det enda vi kunde välja pga litet universitet) och älskade det?? Visste liksom inte ens vad sociologi var när jag började där. Det var sociologin som introducerade mig till feminismen, och allt bara klickade? Jag kände mig hemma i sociologin, jag kände mig hemma i feminismen, och speciellt i kombinationen av dem. Så jag bytte till en kandidat i både psykologi och sociologi (vilket jag nu inser är en ypperlig kombination), och efter det sökte jag mig till genusvetenskap för att få fokusera på de områden som jag gillar mest. 

Och till din fråga om det behöver kännas helt hundra: jag vet inte? Jag tror inte att jag är rätt person att svara på det för universitetsstudier har alltid känts som en självklarhet för mig (har liksom romantiserat bilden av en hårt arbetande akademiker så länge jag kan minnas). Men kan inte ni bloggläsare berätta i kommentarsfältet hur ni resonerar kring det här? Kanske har ni några bra tips? 

FRIDAY LINKS

De två senaste dagarna har gått så himla långsamt. Varje minut har känts som en timme ungefär. Jag har sovit dåligt, gråtit ner i frukostgröten, inte kunnat koncentrera mig på någonting, och bara räknat ner tiden till ikväll då jag åker till Fatou i Leeds och slipper vara ensam. Breakup brain + pms = sämsta kombinationen någonsin. Hursomhelst, jag har iaf hunnit varva internet tre gånger i ett försök att fördriva tiden (och promenerat i ett vårigt York, se nedan), så idag pyntar vi bloggen med lite fredagslänkar! Ja! 

I've had a couple of rough days (breakup brain + pms is a horrible combination), in an attempt to pass time and to distract my brain from thinking about everything I shouldn't think about, I scrolled through what feels like the entire internet. Anyhow, here are some Friday links for those who need distraction from life, and everyone else too, of course. 

Frozen Nana Snickers. 

Linnea bor i livets land (Skottland såklart), skriver så himla bra, och tipsar ofta om helt fantastiska recept på hennes fina blogg. Dessa snacks är heaven och prick alla borde testa!

Linnea lives in Scotland (♡♡♡) and always posts the most amazing recipes on her blog. These snacks are heaven! 

 

Tom Hardy reading bedtime stories. 

Okej, så jag har en thing för Tom Hardy, så när Fatou skickade den här till mig blev min onsdagskväll genast lite bättre.

So I've got a thing for Tom Hardy (don't we all??), and when Fatou sent me this with the text "you might think I'm weird but this is the best thing ever" it instantly made my Wednesday evening a little bit better.

 

Feministkilljoys

Jag är säkert sist på bollen, men jag upptäckte nyligen att min husgud Sara Ahmed har en blogg vid namn feministkilljoys (alltså, hur har jag kunnat missa detta??) där hon delar med sig av sin briljans. Här är två favoriter: Selfcare as Warfare och White Men. Ska köpa hennes nya bok Living a Feminist Life så fort nästa CSN landar på kontot, det får bli en present från mig till mig för att fira mina betyg.

I'm probably the last one to discover this, but Sara Ahmed has a blog!?!? So the past week I've been reading her brilliant essays before going to bed. My favourite ones so far are Selfcare as Warfare and White Men.

 

War in Translation: Giving Voice to the Women of Syria

En av texterna som vi ska läsa inför måndagens seminarium i Interdisciplinary Methods in Women's Studies då vi ska prata om språk och översättning i forskning. Den träffade mig rakt i magen och beskrev på pricken hur det är att existera mittemellan två språk.

One of the readings for Monday's seminar in Interdisciplinary Methods in Women's Studies. The topic is translation and language in research, and it's a powerful description of the embodiment of translation, of existence between two languages. Well worth a read!

 

Ikväll åker jag som sagt till Leeds och stannar där över helgen, Fatou och jag ska äta nachos, baka något med choklad, och kolla på Inception för tusende gången (japp, kan ha något att göra med en viss Tom Hardy). Hur bra som helst. Hoppas ni får en fin helg ♡

 

SOL UTE OCH SOL INNE

En liten livsuppdatering såhär på en onsdag mitt i februari. Jag överlevde alla hjärtans igår och hade till och med en fin dag*. Jag fick tillbaka betyg för två av tre kurser från förra terminen och blev helt chockad över hur bra det gick (kanske grät lite också, men jag skyller det på PMS och skört emotionellt tillstånd i allmänhet). Jag pluggade samtidigt som solskenet klättrade över väggarna, och när jag gick till uni för ett seminarium kvittrade fåglarna högt ovanför. Efter lektionen promenerade jag och Nastia in till centrum och mötte upp Josie för sen lunch/middag/afternoon tea? Vi åt iaf hummus och tabbouleh med lite annat gott, och sedan varsin tårtbit med smak av pistasch och kardemumma för att fira Nastia's födelsedag och livet i allmänhet. Vi pratade och pratade och pratade och råkade visst sitta kvar 1.5h efter stängning tills den stackars killen som serverade oss var tvungen att be oss gå. Innan vi kramades hejdå gav Nastia oss varsitt alla hjärtans dag-kort med ett fint meddelande inuti, för i Finland firas tydligen vänner istället för lovers?? Genialt ju. När jag kom hem skypade jag med min syster som visade mig alla djur hon följer på instagram och uppdaterade mig om livet just nu. Och alltså, vänner, systrar, sol, och tårta, finns ju inget bättre. ♡

Idag ska jag på ett till seminarium, förhoppningsvis plugga massor, och kanske gå till Morrisons för alla hjärtans rean på choklad. Ja, så får det bli. 

 

*Men snälla, rara tekniska personer, kan ni inte uppfinna en app som filtrerar bort all romance i ens flöden så att det blir lite lättare för krossade hjärtan? Tack på förhand.

En MA i Women's Studies

När jag hade min lilla "nystart" på bloggen i början av året så nämnde jag att jag ville prata mer om det akademiska, om det som jag spenderar merparten av min vakna tid åt, men så kom det krossade hjärtat i vägen. Men nu, när jag är någorlunda tillbaka på banan igen, och för att set the scene för framtida inlägg, så tycker jag att vi kör en liten sammanfattning av vad jag egentligen pluggar.

En liten disclaimer: eftersom jag lär mig allt på engelska så har jag helt enkelt fått googla fram den svenska översättningen på många termer, så om det låter konstigt är det för att google inte är 100% pålitligt.

Anyhow, just nu läser jag en MA i Women’s Studies, genusvetenskap alltså, med en grund i sociologi. Här i England ser det akademiska året lite annorlunda ut då det är tre terminer per år istället för två, varje termin sträcker sig över 10 veckor (men då vi av någon anledning börjar i vecka 2, så har vi bara 9 veckor av lektioner), och sedan har vi runt 4 veckor “lov” då vi skriver uppsatser. Det är en ettårig utbildning, jag läser 60 credits (30hp) varje termin, och den sista terminen ägnas helt åt min thesis. Jag läser tre kurser per termin, varje kurs är på 20 credits (10hp).

Under höstterminen läste jag kurserna:

Difference, Diversity and Change: den här kursen var lite som en crash course i genusvetenskap. Varje vecka behandlade vi ett nytt ämne (t.ex. religion, kvinnan som det feministiska subjektet, migration, kroppen) från feministiska vinklar. Pratade om feministiskt teori från ett historiskt perspektiv och hur vi går vidare härifrån, både som aktivister och som akademiker.  

Qualitative Methods: i den här kursen gick vi igenom ett gäng olika metoder, t.ex. intervjuer, biographical narratives, arkivforskning, etnografi, etc. Väldigt intressant att få en inblick i och prova på så många olika metoder. Jag blev dock lite av det svarta fåret i klassen då jag hela tiden ville koppla metoderna till vetenskapsteori och epistemologi (för hallå, det går ju inte att separera?), men många av lärarna som höll i kursen var inte lika pepp och deras reaktion kan sammanfattas i bilden nedan.

Okej, så dålig humor, let's move on.

Quantitative Methods and Data Analysis: statistik alltså. Läste en hel del statistik i psykologi-delen av min undergraduate, men den här kursen var inriktad på statistik inom political science så det var mycket som var helt nytt för mig. Då genusvetenskap och statistik har en minst sagt ansträngd relation så var det bara jag + en till från min klass som valde den här kursen. Egentligen har jag inte så mycket till övers för statistik och blir så himla frustrerad när folk refererar till statistik som “sanning”, eller säger att statistik “bevisar” något. Lol. Men därför känner jag också att jag måste fortsätta utmana mig själv och mina åsikter så att jag inte stänger av helt och fastnar i samma tankespår. Dessutom är det en så himla stor fördel att veta vad som faktiskt händer bakom siffrorna som presenteras i forskningsrapporter för att kunna bedöma/analysera vad de egentligen står för.

Vårterminen är ju nästan över?? Vi går liksom in i vecka 6 idag?? Förstår inte hur detta är möjligt. Just nu läser jag iaf kurserna:

Work, Politics & Culture: i den här kursen ägnar vi 3 veckor åt varje moment. Vi är just nu halvvägs igenom Politics-delen där vi behandlar vad som händer med feminismen när den äntrar den digitala världen. Inför dagens lektion har vi läst och analyserat Donna Haraway's A Cyborg Manifesto, och ska diskutera de ontologiska och epistemologiska problem som uppstår till följd av utvecklingen av digital teknologi. Under Work-delen så pratade vi om hur kapitalismen och patriarkatet hänger ihop, hur feminister har teoretiserat kvinnors relation till arbete, och hur nyliberalismen har påverkat kvinnors arbetsförhållanden. Under Culture-delen ska vi kort och gott kolla på hur kvinnor påverkas av och påverkar produktionen av kultur i samhället.

Feminism & Sexuality: det här är min favoritkurs hittills!! Vi kollar på hur feministiska teorier behandlar sexualitet genom olika infallsvinklar, förra veckan kollade vi på heterosexualitet (och jag fick en chans att vara lite extra bitter på narrativet kring livslång kärlek...), och den här veckan pratar vi om maskulinitet och män i relation till sexualitet. Tidigare har vi tex pratat om hur kroppen är konstruerad i förhållande till normativa idéer om sexualitet, och debatter kring hur/om sexualitet påverkas av arv och miljö. 

Interdisciplinary Methods in Women's Studies: den här kursen förbereder oss för vår dissertation och vi går igenom grunderna i feministisk forskning, t.ex. hur vi utmanar koncept som 'objektivitet' och 'sanning' i forskning, etik, och hur vi lyfter röster från de grupper/individer som faller utanför normen. Jag har spenderat merparten av de senaste veckorna med att spåna på min dissertation och saker och ting börjar äntligen falla på plats efter en period av förvirring och tanke-kaos. Jag kommer berätta mer om det när jag har en 100% klar idé, men lite kort så vill jag forska kring femininitet och det feminina subjektet, utan att se femininitet som en negation till maskulinitet, och behandla femininitet som begrepp/koncept på ett mer komplext sätt än vad tidigare forskning gjort. Typ. Idén befinner sig fortfarande i frö-stadiet, men med lite kärlek kommer den förhoppningsvis börja gro och slå rot. 

 

Let me know om det är något ni undrar över eller om det är något som är oklart. Hoppas ni har en fin måndag. ♡

ONSDAG 8 FEBRUARI

den senaste veckan genom telefonen.

Bra just nu:

  • jag känner mig utvilad efter att ha lyckats sova en hel natt utan att vakna kallsvettig av mardrömmar! Första natten på nästan två veckor.
  • min hjärna fungerar igen! Det visade sig att ett krossat hjärta är döden döden för koncentrationsförmågan men igår pluggade jag effektivt i flera timmar utan avbrott! Håll tummarna för att det håller i sig.
  • att varje litet tegelhus numer kantas av snödroppar.
  • fluffiga tröjor som känns som en skyddande kram mot allt det jobbiga.
  • att solen går upp innan klockan åtta och inte går ner förrän klockan fem. 
  • samtal som går från hej till epistemologiska problem på mindre än tre meningar.
  • overnight oats med quinoa. 
  • podden Witch, Please där två "lady-scholars" analyserar Harry Potter från ett feministiskt perspektiv. Vill vara med i deras gäng.
  • vänner. Alltid.

Hoppas ni har en fin onsdag och att solen skiner hos er. ♡

LIVSTECKEN

Hörrni, tack för all kärlek ni skickat till mig här på bloggen, på instagram och mailen. Det värmer så oerhört. <3 Har varit helt överväldigad över all omtanke jag fått från vänner, familj, bekanta, och främlingar. Jag har känt mig så himla omtyckt och omhändertagen, trots allt det hemska jobbiga. 

Jag har: avföljt honom på alla sociala medier, tittat på två säsonger av Parks and Recreation, lyssnat på podcaster, läst ut The Secret History på ingen tid alls, börjat varje morgon med yoga, fikat med fina vänner (har t.ex. upptäckt att jag bor 5 min ifrån ett mysigt fik som serverar små kanelbullar för 30p!), målat läpparna röda varje dag, spenderat en hel helg hos Fatou i Leeds, och begravt mig i research inför min nästa dissertation. Allt det där som hjälper när varje dag är ännu ett hinder en måste ta sig över. 

Vissa dagar är okej, till och med bra, andra är svarta avgrunder. Och för helvete, Trump och Theresa May och världens politiska tillstånd i allmänhet gör ju verkligen inte det bättre. Jag går runt med en molande oro och tyngd i kroppen. Flera gånger har jag blivit överväldigad av attackgråt som bara måste ut när jag minst anar det, vilket har lett till att jag gråtit på stan, på fik, i biblioteket, och bland grönsakerna i mataffären - tack världen för vattenfast mascara. Men varje genomförd dag känns som en liten seger, och jag vet att det blir bättre. 

Och vet ni? I söndags värmde solen äntligen och fåglarna kvittrade hoppfullt. Snart är det vår. Snart. 

 

Translation:

I'm alive. Sad and shaky, but alive. My friends and family are superheroes who pick me up over and over and over again, and I'm overwhelmed by all their love and kindness. I've watched two seasons of Parks and Recreation, read The Secret History, ranted with friends over coffee, buried myself in research for my MA dissertation (handed in my topic this week?!), worn red lips every day, started doing yoga to slow down my racing heart, spent a weekend in Leeds with Fatou, and cried lots. Breakups are the most horrible thing ever, and this one is especially hard. But last Sunday I felt the warmth of the sun for the first time in ages and the birds were chirping in the trees. Soon spring will be here, and then life will be a lot easier.

---

Otto gjorde slut med mig i söndags. Kanske var det därför jag mådde så dåligt hela förra veckan, för att jag kände att något var fel, att något inte stämde. Antagligen. Och så i söndags, med panikgråt och ett skenande hjärta, rämnade hela min värld. Jag bad honom att fortsätta försöka, men han hade redan bestämt sig. Framtiden som jag byggt upp för mitt inre, livet som jag byggt upp kring oss, är borta. Jag har gråtit så mycket att skinnet kring mina ögon har gått sönder, och jag har onda sår i munnen efter att ha bitit ihop mina käkar hårt hårt under de oroliga nätterna. 

Men jag har världens finaste vänner och familj som bär mig när jag inte orkar. Så många som erbjudit sig, inom en bråkdels sekund, att komma över så att jag slipper vara ensam - även om de befinner sig i en annan stad, i ett annat land, på andra sidan havet. Idag kommer Fatou hit och tar hand om mig, det ska bli skönt mitt i all förtvivlan.

PMS AND A NEW HAIRCUT

Den här veckan alltså. Känns som att hela livet bara trillade ner på mig efter jullovet. I måndags lämnade jag in mina uppgifter från förra terminen, samt startade de nya kurserna för den här terminen. 

Jag vet inte om det är samma för er, men när jag jobbar på en uppsats lägger jag verkligen ALL min energi i den. Som att den strömmar ut från fingertopparna ner i tangenterna in i datorn samlas i bokstäverna och fastnar i själva skrivarbläcket på de vita sidorna. Så när jag lämnade in den sista uppsatsen kändes det som att all energi hade lämnat min kropp, som att mitt skelett var gjort av gummi. Men jag lyckades ändå ta mig igenom de första skoldagarna med livet i behåll, och är numer officiellt klar med en tredjedel av min master?? Tre kurser + en dissertation på 20,000 ord (eheh…) kvar och sedan är jag KLAR? 

I tisdags städade jag lägenheten och tvättade alla mina sängkläder, och sedan dess har jag spenderat mesta tiden i horisontellt läge, i bomulls t-shirts och bara ben mot de nya krispiga lakanen. Kan låta idylliskt, men i samma veva som att jag lämnade in mina uppgifter så drabbades jag av pms:en från HELVETET. Det tillsammans med att adrenalinet från spurt-plugget lämnade kroppen gjorde mig till en liten blöt pöl. Så hela tisdagskvällen och onsdagen försvann i ett hopplöst, gråtigt töcken. Men om det är något som jag lärt mig under mitt 25-åriga liv så är det att en måste, måste lyssna när kroppen säger ifrån. Därför gjorde jag bara snälla saker som att gå på långsamma promenader, duscha varmt varmt, äta choklad i sängen, titta på Planet Earth II, läsa kurlitteratur nerbäddad under mitt duntäcke, och skypa med Otto. Så himla välbehövligt ändå. Tack kroppen för att du orkar med mig när jag maratonpluggar, och tack för att du påminner mig om att jag behöver vila ibland.

En annan grej som hände i pms-dimman: jag spontanbokade en klipptid!! Så igår pallrade jag mig iväg till frisören och klippte en kortkort page!!?? 

Alltså, jag har hår igen?? Har ju haft kort hår i ganska precis tre år nu, så jag ryggar tillbaka varje gång jag möter min reflektion för jag känner inte igen mig själv. Liksom va?? Tror dock att vi kommer trivas finfint ihop, pagen och jag.

 

Translation:

On Monday I handed in my assignments from last term and started the courses for the spring term. My body was running on nothing, and when the adrenaline and deadline stress left my body, the pms from hell broke out. So I've spent the majority of the week in bed, eating chocolate, watching Planet Earth II, skyping with Otto - and crying, of course. But, in the midst of all misery, I went to cut my hair and came back with a short bob??! Like, I have hair again?? I don't recognise myself in the mirror, and it'll probably take a while to get used to, but I really like it.

PIGGABODA: CATS, COWS AND A SUNNY FOREST

Ni alltså, ni är ju för fina. <3 Blev helt överväldigad av all fin respons på förra inlägget, är så himla pepp på att blogga nu!! Tack tack tack! 

Nu till något helt annat, nämligen ett gäng bilder från när jag firade jul i Småland! Inte så mycket jul dock, mest skog och gulliga katter.

Efter den helt otroligt stressiga hösten, var det så jäkla fint att få befinna sig här igen. Bland träd och tystnaden, att få kunna fylla lungorna med skogsluft igen. Bästa medicinen för ett stresstrött hjärta. 

IMG_1063min.jpg

Något annat som också gör underverk för ett stresshjärta och livet i allmänhet är att få hänga med dessa tre <333 Skrattar aldrig så mycket som jag gör tillsammans med Johanna

Spenderade mesta av tiden hemma med att gosa + bli tvångsgosad av kattfamiljen. På den sista bilden försöker jag plugga (hade 12,000 ord att skriva över jul </3), men så kom Signe och bokstavligen parkerade sin lilla kropp på min mage och vägrade gå därifrån. När jag väl gav in och började klia henne, så kom Hugo och satte sig bakom mig på armstödet och gosade sönder med mitt huvud. Katter ändå. 

En morgon när frosten skimrade på marken och himlen var hysteriskt rosa. Jag matade korna med deras frukostmorötter, och Lill-kossan var först fram som vanligt. <3  

Kul kuriosa: när jag var 5 år gjorde SVT ett rikstäckande reportage om Piggaboda (byn där jag växte upp), och jag blev utfrågad av reportern vad en "egentligen gör på landet". Jag svarade, på min bredaste Småländska, "plocka morrötteeerrrr" och sedan dess kan jag inte säga/skriva/tänka ordet "morötter" utan att den sekvensen spelas upp i mitt huvud. 

Blir helt blödig av att titta på de här bilderna. SOLEN liksom. Har känt solen värma kinderna exakt 1 gång sedan jag kom tillbaka till York?! En gång på nästan två veckor?? Känns som att jag numer bor under en grå, blöt filt. 

Och en kvällspromenad i skymningen, när skogen sakta färgades blå av det försvinnande ljuset.

 

Translation:

Some frames from when I went home to Sweden over Christmas. 

JENNIFER STROUD BLOG 2.0 (kind of)

Det har länge känts som att jag har utfört någon slags hjärt-lungräddning på den här bloggen. Det har varit något som skavt, något som inte känts rätt, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad och trodde att jag bara hade tröttnat på bloggandet totalt. Men under julen, när jag fick tid att tänka på något annat än uni (och framförallt tid att ha tråkigt), så insåg jag det inte är själva bloggandet i sig som känns jobbigt, utan att jag har försökt följa samma bloggformat som jag alltid gjort. Trots att det inte passar mig och mitt liv längre. Jag pluggar alldeles för mycket för att gå ut och "skapa content" så som jag gjorde innan, jag pluggar alldeles för mycket för att hålla samma takt och blogga flera gånger i veckan, jag hinner liksom inte. Dessutom prioriterar jag mitt välmående så himla mycket mer än förut, och då får sömn, mat, och skärmfri tid gå före bloggandet. 

Så, därför får bloggen helt enkelt forma sig efter var jag befinner mig i livet, istället för att jag ska försöka få vardagen att passa kring ett imaginärt blogg-liv. Låter kanske självklart, men när en inte kan sluta jämföra sig med andra bloggare, då är det lätt att bli förblindad av prestationsångest och springa på som vanligt. Men, nu ska jag försöka göra detta på mitt sätt.

Och ja, jag skriver på svenska igen!! Jag är så glad att jag hade en period då jag bara skrev på engelska här inne. Min vardagliga och kreativa engelska har förbättrats så mycket pga det, vilket i sin tur har gett positiva bieffekter på min akademiska engelska. Men samtidigt känner jag att mitt narrativ inte riktigt kommer till sin rätta på bara ett språk. Helst av allt skulle jag vilja töja på gränserna mellan språken, så att min hjärna får skriva precis så som den tänker: mittemellan Engelska och Svenska. Men då finns det en risk att jag är den enda som förstår, så därför kompromissar jag och kommer skriva på båda språken. Vissa inlägg kommer antagligen bli helt på engelska, andra helt på svenska. Det viktiga är att jag får blanda precis så som jag själv vill och slippa välja mellan mina två halvor.

Bloggen fick en ny design också! Kanske är det för att mina vintertrötta ögon skriker efter sol, kanske är det en liten protest mot allt det avskalade svarta/vita/gråa som har dominerat bloggvärlden (och även min blogg) de senaste åren, men jag kände verkligen att jag ville ha mer färg här inne. Något som får mitt internethörn att kännas lite mer som en Wes Anderson film än ett inredningsmagasin, något som är mer in-your-face. Så det fick bli orange, vilket för övrigt är min nya favoritfärg. Allt är inte 100% klart än, men jag gillar det. Det känns nytt.

(Jag vet också att headern inte syns på individuella blogginlägg, slogs länge med squarespace för att få det att funka, men nä...)

Dessutom kommer jag att försöka släppa på krav och förväntningar kring kvalité och innehåll, och skicka ut fler kortare, 'ofärdiga' uppdateringar istället för att samla utkasten på hög (för ni ska bara veta hur många halvfärdiga blogginlägg som ligger och skräpar). Jag vill också våga skriva mer om det akademiska, har varit lite osäker på hur mycket jag kan prata om det här inne utan att ni blir uttråkade (ja, ni hör ju hur många spärrar jag haft kring bloggandet på sistone), men det är ju ändå en så himla stor del av mitt liv och jag vill att det ska synas i bloggen. Och så bilder + tankar från vardagen som vanligt, såklart!

Phew, det var den monologen. Hoppas ni gillar! 

 

Translation:

I gave my blog a face lift!! Lately I've felt like I'm performing CPR on this poor little blog; desperately trying to bring it back to life. Blogging hasn't felt fun for ages, I couldn't tell the reason why and thought that maybe it was time for me to stop. But then I realised that it's not blogging per se that makes me feel that way, but it's because I've tried to follow the same blog format that I've always used, although it doesn't suit me or my life anymore. I study a lot more, which means less time for blogging. In addition to that I prioritise my health in a different way, which means that things like sleep, food, and screen-free time are 1000 times more important than writing yet another blog post. 

But let's see this as a new start, shall we? So what's different? 

1. My brain is not just working exclusively in Swedish or in English, so why should my blog? If I could mix English and Swedish uncontrollably, challenge the borders between the languages, portray how fluid the transition is in my head, I would. But, I'd probably be the only one who'd be able to read it... So therefore, I'll compromise and write in both Swedish and English. Some posts will probably be written in just English, others in just Swedish, but at least I don't have to chose between my two babies. 

2. Maybe my tired winter eyes are in desperate need of some colour, maybe it's a little protest against the black and white, super clean layouts that have been dominating the blog world for so long, maybe both. Either way I wanted to bring some colour in, something that felt a bit in-your-face. So therefore I picked orange, my new favourite colour, to breathe some life into this place. Everything is not completely finished yet, but I like it.

3. I'm want to write more about academic stuff. I've been a bit unsure about bringing academia into this place, because I know that other people do not feel as passionately about it as I do. BUT, after all, academia is what my life evolves around right now, and it would be silly to not write about it here. I'm still going to show my photos, my everyday life, and all that, but I'm going to try to mix it up with new stuff. 

Hope you like it!

2016 ➝ 2017

We walk up Regent Road following the steady stream of friends and strangers to welcome 2017 under the fireworks. We sit down on a fence and Edinburgh’s skyline spreads out before us. The air feels cold against my cheeks, but my body is filled with a warmth that is kept safe by layers of clothing and Otto’s hand in mine. 

Three two one and the sky explode with fireworks. We kiss hard, whisper Happy New Year and watch the sparkling crackling glitter rain down towards us. It is every cheesy cliché compressed into a single moment, and I've never felt happier. 

When the sky is black again and the air is heavy of smoke we walk back to the party that fills the whole building with music, and dance on a crowded living room floor. Someone jokingly shouts "I don't know if the floor will hold for this many people" and I remember thinking that falling through the floor would be a great way to start the new year. When we can't keep our eyes open any longer we walk home through the night, eat cheese sandwiches and Pringles in bed, spreading crumbs all over the crisp sheets, before falling asleep. 

✧  ✦  ✧  ✦  ✧

In 2016 I wrote a dissertation, got accepted to a MA in Women’s Studies at University of York, went to Norway to celebrate my sister’s graduation, graduated from QMU with a first, road tripped through Macedonia with a stop off in Bulgaria, cried over Brexit, spent a month in the Swedish summer sun, moved to York and started my master, cried over Trump, got a copper IUD fitted, decided to grow my hair out, and stopped eating meat.

A horrible year politically, but personally it was an amazing year in so many ways. I had so many moments of pure bliss, accomplished so much, and loved more deeply than ever before. But it was also a very, very stressful year. The first 5 months were tainted by the stress of a never ending workload, frantically typing on the keyboard, trying to finish my work on time. After a summer of some breathing space it was time to pull up my roots and plant them in a new, unknown place, start building life from scratch (again). It’s the most exhausting thing ever to relearn how to live, and the last months of 2016 felt like running a marathon on an empty stomach. 

I want 2017 to bring stability. By the look of it, it’s going to be another hectic year (i.e. write another dissertation, graduate from York, move to Sweden, apply for PhDs, and who knows what else the year will bring), but I want internal stability. A feeling of having both feet on the ground. And, of course, some political stability too (please).

The first day of 2017 was spent eating French toast for breakfast, playing chess with Otto (I got my ass kicked so badly), ordering lots of Indian food, looking at flights to warm countries, and watching The Godfather in bed. Feeling happy to the core of my being. If the saying is true, that the first day is a reflection of the rest of the year, then 2017 will be really good.

Happy New Year lovelies and thanks for reading, it really means the world to me ♡

35MM: BW FRAMES FROM MACEDONIA

Although I'm living a very nomadic life atm I've started to get itchy feet again. I need another random, beautiful adventure exploring foreign countries and unknown cities with Otto. So today I've decided to decorate the blog with some black and white 35mm magic from our travels in Macedonia. I shot the majority of this roll in Ohrid, so a lot of churches + lake views + hot boyfriend coming up:

The first frame is, however, from an evening walk in Sofia, Bulgaria. Such a beautiful and vibrant city, need to go back there someday.

Our first day in Ohrid, when a big thunderstorm rolled in over the lake. 

♡♡♡

From a day when we were sightseeing in the glaring sun, walked along the castle walls, and took refuge from the heat in chilly churches. I also climbed shit loads of steep stairs + ladders and started crying because of my fear of heights; I really hate the idea that I'm missing out because I'm scared, especially when I'm out travelling, so therefore I always force myself to continue to the highest point even if I can feel the panic rising in my throat. Luckily I really enjoy grand views, so it's all worth it in the end anyway.

That day when we spent hours and hours in a lounge chair by the lake. Occasionally cooled down in the clear water, fell asleep in the sun, and read hundreds of pages in well thumbed books.

imm020_N20-1.jpg

And some fragments of an evening when the sunset was unreal and we were people watching on the pier. 

 

 

More posts from Macedonia: 
Postcard from Skopje, Macedonia
Our first day in Ohrid: thunder, churches, and Turkish coffee
What we did in Mavrovo, Sofia, and Bitola
35mm: Macedonia

A LITTLE CHRISTMAS HELLO

35mm photos from last Christmas. 

I'm back in Småland, back with my family and all the animals. I start the morning by feeding the cows some carrots and scratching the bull Wayne behind the ears. My eyes are itchy and runny because I can't keep away from their cats and their soft soft soft fur even though I'm allergic. And, as always, the compact silence takes me by surprise. Yesterday, I decorated the tree (that I chopped down and carried home through the forest on Thursday) with red and gold, wrapped the last presents, made flower decorations with pine tree branches that I found on the ground during our morning walk, and rolled over 60 vegetarian meatballs. And we probably broke some kind of record by having everything ready before 7pm yesterday (being part of my family is like stepping into the real life version of Sällskapsresan - everything that can go wrong, will go wrong ♡), and we spent the rest of the evening in the sofa, watching the Christmas Special of På Spåret, eating chocolate and dried figs. 

Anyway, hope you have a great, relaxing Christmas filled with love and food - and if you're really lucky, some snow too. Merry Christmas and God Jul! ♡

WINTER WONDERLAND

Last weekend Uppsala turned into a winter wonderland; my first proper snow in 5 years and I was euphoric. We had snowball fights (or, Otto had an ongoing snowball fight with me, while I was some kind of walking target), and tumbled about in the snow like little kids. I love snow, and I love it even more when I get to experience it with my favourite person. <3

Otherwise I'm having the best of times. We're watching films (right now we're watching Swedish films, so let me know if you have any suggestions) and doing Christmassy things (like celebrating Lucia and drinking glögg). I've lost count of how many saffron buns I've had, and although I have a mountain of work to get through, I feel more relaxed than I've done in months. 

WINTERY YORK AND PANCAKES

Hello, long time no see. I've been so freaking busy lately that there's been no time left for my little internet corner. I have 6 assignments that are due on the 16th of January, but since I want to be able to relax during Christmas (and also because I'm a chronic overachiever who don't know when or how to stop, heh) I'm trying to get the majority of the work done before. So far I've managed to finish my quantitative methods report, 1/4 of my qualitative methods assignments, and 1/2 of my essay on feminist theory. Phew.

Apart from studying I've also hung out with Fatou who came over from Leeds on Monday <333 We had the nicest day (as seen in the photos). The air was wintery cold and we walked around the whole of York, ate pancakes with goat cheese, drank coffee, and just caught up on life. I miss living with her so much. I've also had dinner with Nastia and Josie at a vegan restaurant (I had the most amazing corn fritters, I'm still dreaming about them), we sat there for ages and talked about feminism and academia until the restaurant closed and we had to leave. I have the best friends. And tomorrow I'm flying to Sweden for Christmas!! I'll be spending 10 days in Uppsala with Otto, then I'm going to Borås to visit Nastasja, and lastly down to Småland to celebrate Christmas with my family. I'm so excited. 

 

p.s. min talangfulla, fantastiska syster har skaffat en ny blogg!!! Äntligen. Ni hittar den här

TORRENTIAL RAIN AND A FEMINIST CAKE

Let's have a look at what's happened lately:

▸ I've been wearing all black (almost) every day for two weeks now. It's just so comforting in a way? Plus, I feel more coherent, not just outfit wise, but mentally too? 

▸ I've been studying. A lot. Right now I'm working on the assessments that are due 16 January, as well as trying to keep up on in class course work = shit loads of work to do. But I'm enjoying it (okay, maybe not the quants, but oh well), so it doesn't matter.

For anyone who wants to know what the British weather is like in November. 🙃

Ett filmklipp publicerat av Jennifer Stroud ♀ (@jennif.stroud)

▸ I got soaked in the rain from hell that enfolded the city last Monday. I walked the 15 minutes to Morrisons to buy food, and when I got home my coat was literally DRIPPING of water.

▸ the notorious flood surprised me on Wednesday morning when I wanted to go for a run along the river. Hopefully this winter won't be as bad as the last one... 

▸ my skin has started breaking out in rashes again :(( My eczema always gets so much worse in the winter, and I guess the uni workload + stress isn't helping.

▸ I've attended a conference that CWS organised in celebration of Stevi Jackson's amazing work. They had invited so many cool speakers, and I got a little starstruck (forever fangirling academics). Afterwards THIS CAKE HAPPENED. Most beautiful thing I've ever seen.

▸ I've procrastinated a lot by hanging out in the CWS common room, eating leftover cake, chatting about important things (e.g. epistemology, and dogs with short legs), and not felt bad about the work I'm not doing - which makes me kind of proud, since I'm the worst for beating myself up when I'm not working "hard enough" (like, what does that even mean?).

IMG_5457.JPG

▸ the sky has gone through the whole spectrum of colours every night as the sun sets. I find the view from my kitchen window very dystopian, in a good way. 

▸ I've been catching up on Planet Earth II, all wrapped up in my feather duvet and sipping on glögg. 

▸ I've spent several hours browsing second hand bookshops, and came home with these little treasures for only £6! 

▸ and on Saturday I went to a Christmas/Birthday/Housewarming party that Josie, a girl in my class, threw. We ate saffron buns (!!) and crisps with edible glitter, admired their pretty Christmas tree, talked about feminism and planned the revolution. <3 

THE EDINBURGH ESCAPE

Last week was very weird. With anxiety pounding against my ribcage, panic flushing under my skin, a muddled mind, and a slowness that screams of sadness. Luckily, Otto was in Edinburgh to cover for his mum's café + shop last week. So last Friday I jumped on the CrossCountry train to hang out with my favourite person, and escape adulting and all the responsibilities that it entails, if only for a few days.

Hottest barista I’ve ever seen. And turns out he makes a smashing flat white!

And look look look how NICE the café in Nordic Affär is!! I left for Sweden before it was finished and I was blown away when I stepped into the shop, it's so pretty. If you're in Edinburgh and fancy some (proper, strong) Swedish coffee and home baked cinnamon buns, you know where to go. 

It was so, so surreal to be back in Edinburgh. In many ways it felt like coming home, but at the same time, it became so clear that I’m not part of the city anymore. So many things had changed, so many things felt new and unfamiliar. At first it made me sad(der), but then I realised that it only means that I'm still moving forward, that I'm not stuck, and, right now, that's something that I really value. 

Otto held me hard while I cried, and Edinburgh gave me much needed space to catch my breath again. After 4 days together, studying side by side, drinking cup after cup of coffee, ordering half the menu from the indian around the corner, walking hand in hand down familiar streets, I was more than ready to take on life again. Oh, and I got to see the Goldfinch at the Scottish National Gallery, just a couple of weeks after I finished the book! It's only on display for 1,5 month?! Such a lucky coincidence.

Since I’ve been back in York I’ve had a copper IUD fitted, which left me feeling very fragile for a few hours. I've attended a “Life after Women’s Studies”-conference that CWS put on with so many inspiring speakers, among others a couple of academics who I've fangirled for years now - and now I'm even more excited for the future. And yesterday I had a full on study day (from 8.30 to 17.00) with SPSS and multiple regression. I'm back on my feet again, ready to punch the sun.

GRIEF AND POLITICS//HOW TRUMP MAKES ME FEEL

I woke up at 3.30am and horrified at the news notifications on my iPhone screen, I was suddenly wide awake. For the rest of the night I was staring at The Guardian's graphic over the US election and hoping, begging, that it was a joke. That Hillary would catch up, and that Trump wouldn't be elected the president of USA. But he was. He is. The American people elected a racist, homophobic, misogynistic asshole who doesn't believe in climate change, for president. 

The hopelessness that I feel, that was blurted out in the early morning texts from my close ones, that fills social media, and that tint the news today, is agonising - the mere thought of Trump's victory speech makes my stomach turn. But I also find the hopelessness very reassuring. Reassuring that so many are experiencing the same revolting grief as I am about the right-wing (Brexit, UKIP, Trump, etc.), racist, sexist, horrible world we live in. A grief, an anger, that I believe can fuel political mobilisation, make change happen. Let's turn to the words of Judith Butler (<3), and her essay Violence, Mourning, Politics

Many people think that grief is privatizing, that it returns us to a solitary situation and is, in that sense, depoliticizing. But I think it furnishes a sense of political community of a complex order, and it does this first of all by bringing to the fore the relational ties that have implications for theorizing fundamental dependency and ethical responsibility. If my fate is not originally or finally separable from yours, then the “we” is traversed by a relationality that we cannot easily argue against; or, rather, we can argue against it, but we would be denying something fundamental about the social conditions of our very formation.
To grieve, and to make grief itself into a resource for politics, is not to be resigned to inaction, but it may be understood as the slow process by which we develop a point of identification with suffering itself. The disorientation of grief-“Who have I become?” or, indeed, “What is left of me?” “What is it in the Other that I have lost?”- posits the “I” in the mode of unknowingness. But this can be a point of departure for a new understanding if the narcissistic preoccupation of melancholia can be moved into a consideration of the vulnerability of others. Then we might critically evaluate and oppose the conditions under which certain human lives are more vulnerable than others, and thus certain human lives are more grievable than others. From where might a principle emerge by which we vow to protect others from the kinds of violence we have suffered, if not from an apprehension of a common human vulnerability?

So grieve, be angry, and feel hopeless - closely, collectively, unitedly. Give yourself some breathing space, time to find strength (I'm planning on retreating to the warm, safe space of CWS and rant about how horrible the world is) and tomorrow we'll start again, to analyse, mobilise, and politicise. And remember that this is how the millennials voted: 

Change will come. 

FALLING IN LOVE

Yesterday I went for a walk in the morning before heading to uni. Since I was going to spend 4 hours in a classroom staring into a screen while trying to learn ATLAS.ti it felt like a good thing to catch some daylight before. I walked through the Museum Gardens, along the river, through Dean's Park by the minster, on streets heavy with autumn. The sun warming my cheeks, and the air filled with the smell of sweet, melted chocolate (much better than the brewery smell in Edinburgh if you ask me) - and my body buzzing with the familiar feeling of falling in love with a place.