leriga åkrar och skymningssol

Hej kompisar! Nu bryts äntligen radiotystnaden här på bloggen. Det tog ett tag att fixa internet i det nya huset, men NU, nu är vi up and running igen. Hur mår ni? Jag mår bra. Dunderförkyld med hosta och lite feber precis som prick alla jag omger mig med (är förvånad över att mitt immunförsvar lyckades stå emot så här länge när jag dagligen är i kontakt med snoriga barn på jobbet), men jag mår bra. Längst där inne. 

Nya huset är förresten SÅ mysigt. Jag har vindsrummet med snedtak och knarrande trappa, vi har en källare som platsar i valfri skräckfilm (vilket jag såklart utnyttjar till fullo och skrämmer Fatou så fort jag får chansen), och inga gnagare så långt ögat kan nå. Här kommer vi trivas, det känner jag på mig. 

Nog pratat om hus och förkylningar, nu ska vi kika på ett gäng bilder från tvåtusenartons första söndag.

9AC418A1-7165-427F-B7C6-4ABC067E01D6min.jpg

Den första söndagen på tvåtusenarton vaknade jag under ett varmt täcke i York av att Januarisolen letade sig in genom de tunga gardinerna. Efter att ha dragit mig i under det varma täcket i en timme eller två sprang jag barfota ner till köket och slängde ihop den bästa söndagsfrukosten there is: veg. fry up. Perfekt för den sömniga, vrålhungriga personen som ju en tenderar att vara på söndagar.

FC0D95D2-8067-4A86-A43E-D3AB3357F28Bmin.jpg
FED94D10-19F3-4C0F-8903-38D544CDBBE0min.jpg

Efter frukost ville i vi ut i solen, det liksom ryckte i hela kroppen efter att gå ut. Det blir väl så när det ösregnat flera dagar i sträck under veckan. Eftersom vi var söndagssega kändes en promenad på stadsmurarna som det bästa alternativet, men när vi upptäckte att de av någon anledning var stängda bestämde vi oss för att hoppa in i bilen och köra till på-landet utanför York. Vi körde på måfå och hamnade i Howardian Hills som badade i gyllene vintersol. 

IMG_7207web.jpg
IMG_7183web.jpg

Grönt är skönt för mina lantis-ögon som saknar skogen. 

CFD7FE4C-323C-4541-8DEE-096E9955B83Emin.jpg

Och kolla solen!!! Så mysig att titta på.

IMG_7248bwweb.jpg

Den här glada är också ganska mysig för ögonen, hehe. 

IMG_7236web.jpg
IMG_7258web.jpg

Vi promenerade upp och ner för kullarna, klättrade över taggtråd och halkade runt på frosten. Träden brann i skymningssolen och jag kunde inte sluta le, naturen ily. 

IMG_7261web.jpg
IMG_7264web.jpg

När solen försvann bakom horisonten och fötterna blivit till is hoppade vi in i bilen igen och körde tillbaka till York för att äta pasta och kolla på Black Mirror. Bra första söndag!

året tvåtusensjutton

Hörrni, var inte 2017 extra långt? Det känns som att jag levt minst tre år under loppet av ett. Jag demolerades totalt där i början av året, men långsamt byggde jag upp mig själv och känner mig nu starkare än någonsin. Är så stolt över att jag lyckades plocka ihop min person igen, och att jag blev hel nog att våga känna igen. 

ladda ned (1).jpeg
ladda ned.jpeg

Januari, Februari och Mars är ärligt talat en dimma. Jag minns knappt vad jag gjorde eller vad som hände, bara att jag var så oerhört ledsen och vilsen och gjorde allt för att hålla ihop livet trots att jag knappt orkade ta mig ur sängen på morgonen. 

ladda ned (4).jpeg
ladda ned (8).jpeg
IMG_9753.JPG

April och Maj kändes som att vakna igen efter en lång dvala, att yrvaket blinka mot den starka vårsolen och långsamt sträcka ut varenda muskel i kroppen. 

ladda ned (5).jpeg
IMG_4893min.jpg
IMG_4899min.jpg

Juni och Juli var hektiska men mysiga, jag minns att jag var glad nästan jämt. Jag hann med två Sverigebesök, skrev på min dissertation, skaffade tinder, hånglade i kvällssolen och åt glass vid floden i York.

ladda ned (10).jpeg
ladda ned (11).jpeg
IMG_4214min.jpg

Under Augusti spenderade jag fler timmar på universitetsbiblioteket än hemma. Klockan 8.30 varje morgon gick jag genom dörrarna, uppför trapporna till fjärde våningen och satte mig vid bordet i hörnet för att skriva. Där fanns alltid samma hopplock av personer: bakom mig snett till vänster satt killen med högar av böcker i teoretisk algebra; framför mig satt tjejen med glittriga skor som somnade på sina böcker och vaknade med ett ryck varje gång någon gick förbi; till vänster höll läraren med tjocka bågar och en ihopfällbar cykel till. Mornarna på fjärde våningen kändes lite som kvarsittningen i the Breakfast Club. 

FullSizeRender 2.jpg
IMG_5442min.jpg
FullSizeRender 3min.jpg

I September lämnade jag äntligen in min dissertation, flyttade in hos Fatou i Leeds, sökte och fick jobb på Leeds Women’s Aid. Jag var totalt urvattnad på resurser, energi och person. Har aldrig varit så trött förut. Oktober ägnades åt brödbak, sovmornar och filmkvällar. Min hjärna hade samma konsistens som överkokta snabbmakaroner och ofta var jag orolig att den aldrig skulle återfå sina konturer.

92539ABD-689F-4475-BB2C-3674997C2A53min.jpg
7A34B5CA-9FC6-423A-98B1-D9E9A10B790Dmin.jpg

I November började jag jobba, det var intensivt men jag lärde mig nytt varje dag. Jag fick tillbaka mina betyg och firade min distinction med hångel och middag på en Japansk restaurang. Kände mig trygg.

4762C324-28BF-4AC7-9A04-173FBC569D48min.jpg
27897371-9AC0-4B9D-A2C1-D55EA5C39BA3min.jpg
ED6CECFB-6B09-4330-BBA0-61168CFE6D97min.jpg

De första veckorna i December letade Fatou och jag febrilt efter en ny plats att kalla hem och efter ett gäng katastrofvisningar hittade vi till slut ett litet hus på andra sidan stan. Jag firade jul i Småland, kom tillbaka till ett snöigt UK och flyttkaoset, och nu är jag i York där jag ska fira in det nya året med en gullig person som 2017 gav mig.

Jag vet inte vad 2018 kommer bjuda på. Det är så ovant att inte ha ett utsatt slutdatum på det jag gör, så som jag haft de senaste 5 åren av plugg. Vi har vårt hus till den 14 Juni, så tills dess bor jag i Leeds, men sedan vet jag inte vad som händer. 

Jag ska söka PhD-platser i Sverige. Jag vill resa. Bo in mig ordentligt i huset och skapa mig ett hem. Ta mig tid att fotografera och skriva mer. Jag hoppas också att jag kommer få hångla med den gulliga personen ovan ett bra tag till. Eller så blir 2018 något helt annat, för om det var något jag lärde mig av 2017 är det att en inte kan planera livet. Livet händer och vi med det, och det är helt okej. Tänk va, att ett kontrollfreak som jag äntligen kan känna mig trygg i ovissheten, det blir väl så när allt går åt helvete och sedan blir bra ändå. 

Gott nytt år, kompisar! Hoppas natten blir allt ni hoppats på. Och om den inte blir det så är det också okej, för vad gör en tråkig nyårsafton om hundra år, det är ju egentligen bara en dag som alla andra. Puss och ta hand om er!

Smålandsjulen

IMG_6839min.jpg
C6059C89-161D-4626-B0DF-1FE89DA0CF48min.jpg
IMG_6904min.jpg
IMG_0333min.jpg
IMG_6941.gif
IMG_6847min.jpg
IMG_6970min.jpg
IMG_7015min.jpg
IMG_0407min.jpg
IMG_7034min.jpg
IMG_7044min.jpg
IMG_7057min.jpg
IMG_7079min.jpg
IMG_7087min.jpg
IMG_7100min.jpg

Julen i Småland var allt jag önskade. Sovmornar med en klängig hund som tar upp halva sängen, knastrande brasor, lukten av gran som fyller hela huset, en tyst skog, katter med fluffig vinterpäls. Det var så underbart fint att få träffa familjen igen, speciellt min himla stjärna till syster. Vi dansade till spansk musik, spelade LP-skivor, grillade pinnbröd och skumtomtar vid sjön i skymningen, jag briljerade i hockeyspel och åt min egen vikt i choklad. Tiden gick alldeles för fort, så som den alltid gör. Önskar jag kunde stannat minst en vecka till. Men Leeds välkomnade mig med snö och idag går flyttlasset till vårt nya hem, så lite fint är det ändå att vara tillbaka. Hoppas ni har haft en fin, stress-fri jul ni också. Puss!

jobbkaos, ett nytt hem och helgmys

80BBE838-8427-410D-9DD6-49BD2E74F46Cmin.jpg
F460C7E7-AEB5-4BD5-8803-402AA47706B2min.jpg
4C36F817-9A2D-4818-B9FF-17DF14129C52min.jpg
C3097EA8-320A-40C7-8824-3F36248D1034min.jpg
B597A609-BB9B-42CA-8C66-6B998031CA42min.jpg

Oh my lordy lord, vilken bergochdalbana förra veckan var. Det var totalt kaos på jobbet måndag och tisdag, jag var tvungen att tillkalla polis och göra polisanmälan och gud vet vad. Jag var dessutom ensam personal på boendet så jag fick sköta allt själv, puh. Är dock sjukt bra på att hålla huvudet kallt i krissituationer och var inte ens ett uns stressad i stunden, men när jag väl kom hem sköljde allt över mig och jag spenderade kvällarna i horisontellt läge och försökte bearbeta allt. 

Men så kom fredagen och jag studsade hem på lätta fötter, för efter jobbet hämtade jag nämligen nycklarna till mitt och Fatou’s nya hus!!! Det ska bli så himla himla fint att få bo in oss i ett hus som är HELT och där vi slipper dela boyta med diverse gnagare, med ett riktigt kök och en toalett som spolar ordentligt. Vi flyttar när jag kommer tillbaka till UK efter jul. Längtar. 

Veckan avslutades på topp med en gullig i York. Vi åt koreanskt, drack glögg, tittade på Die Hard och åt chokladtomtar i sängen. Åt söndagsbrunch med söndagsstökigt hår, turistade i the Minster och promenerade långsamt längs de glimmande gatorna. Och så som jag ser ut på IKEA Family-bilden, mitt i ett gapskratt, ser jag ut 99% av tiden jag hänger med han dendära. Ganska gulligt ändå.

Och hörrni, nu är det bara 4 dagar kvar och sedan sitter jag på ett plan till Småland och JULMYSET. Fan vad fint. 

Kroppsneutralitet och mat-prat

img_1134min_55cce99c9606ee77d40cd113.jpg

Att börja jobba efter fem år av plugg har inneburit många förändringar och mycket nytt att vänja sig vid. Den största skillnaden mellan att plugga och att jobba är dock inte att jag har fasta arbetstider och inte heller att jag numer ansvarar för andra än mig själv, utan den största skillnaden är att mat- och kroppshets har gjort inträde i mitt liv igen; det går inte att undkomma när mina kollegor ständigt pratar om sina kroppar som något som behöver fixas, om hur och vad de äter och tränar för att uppnå en viss effekt. De ursäktar sig när de äter något som klassas som “ohälsosamt”, skämtar om att de “inte borde”, om hur det avviker från deras diet. Och de kommenterar inte bara sig själva, utan de kommenterar även vad andra äter och hur andras kroppar ser ut. De gånger jag ätit frukt på jobbet så får jag kommentarer om hur “hälsosam” jag är, när jag äter kakor eller choklad agerar de förvånade och säger något i stil med att jag inte ser ut som en person som äter socker, eller något annat för den delen*. Spontant vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika låt min kropp vaaaaa. Låt den äta vad den vill utan att det ska BETYDA NÅGOT. 

Ni som har hängt här på bloggen ett tag vet att jag har haft anorexia, och att jag brukade skriva om vilket helvete det var och om hur oändligt tacksam jag är över att ha lämnat det bakom mig. Jag har dock aktivt valt att inte skriva om kroppar och mat här på bloggen längre; jag vet att jag har en normkropp och jag vill inte vara ett ansikte för en “acceptable recovery” (dvs så länge en fortfarande har en normkropp är det okej att komma tillbaka från ett ätstört förhållande till mat, blä). Det är inte min plats att predika om hur folk borde älska sina kroppar, för även om ingen undkommer patriarkatets idioti, så vet jag att min normkropp innebär privilegier som de kroppar som avviker från normen inte har tillgång till, och jag vet att det är mycket lättare för en person med en normkroppp att bryta sig loss från det lärda självhatet. Dessutom är jag osäker på om jag vill att vi ska äääälska våra kroppar så som många kroppspositiva personer peppar en till att göra? Pressen att älska sin kropp i alla lägen sätter kroppen i fokus (igen) och det känns tämligen kontraproduktivt. Efter år av självhat och matångest har jag de senaste åren snarare levt i ett tillstånd av kroppsneutralitet. Min kropp är inte längre något som jag krigar mot, inte något som jag aktivt väljer att älska, utan kroppen bara är. Det som möjliggör min existens som människa, mitt bo här i världen. Mitt förhållande till mat är också neutralt. Ibland är jag sugen på selleri, då äter jag selleri, ibland är jag sugen på kanelbullar, och då äter jag kanelbullar. Det betyder ingenting, och alla superlativ i världen räcker inte till för att beskriva hur obeskrivligt skönt det är att känna så.

Det har varit svårt att komma hit, det finns ingen quick fix utan det har tagit flera år av enträget arbete, men det hade aldrig varit möjligt om jag hade fortsatt att prata om kroppar och mat som något som måste justeras, vakas över, hållas under kontroll. För den riktiga förändringen började för ett gäng år sedan, när jag införde en regel i livet att aldrig prata om mat som något dåligt, och inte heller om mat som något bra (för om det finns “bra” mat så måste det automatiskt finnas “dålig” mat och DET GÖR DET INTE). Jag pratar om mat som gott, om mat som energi, om mat som något kroppen behöver, men jag sätter aldrig något värde på maten jag äter. Likaså säger jag aldrig (aldrig aldrig aldrig) dåliga saker om min kropp. Jag kommenterar aldrig hur min kropp ser ut, och kommenterar inte heller andra personers kroppar. Jag har pratat med mina vänner och min familj om det här, och majoriteten av dem har också slutat att kategorisera mat och kroppar (iaf i min närvaro) och det är en så himla trygg bubbla att leva i. Därför blir jag på riktigt chockad när bubblan ibland brister och jag inser att folk fortfarande är rädda för mat, rädda för att äta. Först chockad och sedan ledsen, för fy helvete vad sorgligt det är att leva så.

Så ett hett tips från coachen: sluta kategorisera mat som bra eller dåligt. Mat är mat är mat. Vad och hur du äter definierar inte ditt värde som människa. Hur din kropp ser ut definierar inte ditt värde som människa. Det finns inget rätt eller fel för även om alla skulle äta och träna på samma sätt så skulle alla kroppar fortfarande se olika ut och DET ÄR OKEJ. Det måste få vara okej, för hur ska vi annars existera utan att förgås av kropps- och matångest?? Så ÄT MAT OCH VAR GLAD, för alla vet ju att det är totalt omöjligt att vara glad om en är hungrig. 

 

*OBS! Säger ej att det här går att jämföra eller ens kommer i närheten av fat shaming. Det gör det inte. Precis som omvänd rasism eller sexism inte finns, så finns inte omvänd fat shaming (alltså thin shaming). De kommentarer jag lyfter här är enbart exempel på situationer jag varit med om som satt igång de tankar jag delar i detta blogginlägg, inget annat. 

Jag i november tvåtusensjutton

3C6958AB-08C8-4D3A-B139-7666C3663F80min.jpg
0F8F4165-C868-43DA-94AE-9A3075E43F1Amin.jpg
98A5A2F4-E582-42B1-A05B-6F3873C706A9min.jpg
IMG_6103min.jpg
7EA19497-A4FB-4DB5-975A-92010CCA8ADAmin.jpg
11692334-141A-4206-8966-F9C10B5F5A61min.jpg

✧ Jag äter pasta, kollar på gamla favoritfilmer och åker skridskor med en gullig person. En söndagsmorgon äter vi frukost i sängen, en scen som tagen ur IKEA-katalogen, och jag tänker att varje söndag gärna får börja så (please and thank you). 

✧ Jag går på lägenhetsvisningar med knäppa levnadslösningar och när det känns som att det inte kan bli värre, blir det värre. Utanför vårt lägenhetshus huserar råttorna och jag stampar hårt med kängorna för att skrämma dem när jag går genom trädgården. De springer så fort på sina korta ben och försvinner in i lövhögarna. En morgon ser jag en hel familj, två stora och två små, bära runt på en rostbrödskiva. När de upptäcker att jag står ett par meter ifrån dem stannar de upp och betraktar mig i några sekunder innan de fortsätter att flytta på sin brödskiva. Jag längtar efter att bo i ett hus som jag inte behöver dela med familjen råtta.

✧ Jag häller kokande vatten över handen en kväll när jag fyller på min varmvattenflaska för tankarna är hos kvinnorna jag träffat under dagen. Hur gör en för att inte ta med sig jobbet hem? Är det ens möjligt?

✧ Jag fastnar i årets första snö, eller ska jag kalla det isregn? Blött och kallt och hårt är det iaf, och jag blir dyngsur. Med frusna fingrar smsar jag "I think we jinxed it when we said that this November has been unusually sunny and dry", krånglar mig ur de blöta kläderna och försvinner in under mitt varma täcke. 

✧ Jag känner mig trygg i hela kroppen varje gång jag tänker på att jag ska få komma hem och andas Smålandsluft i jul. Och ännu tryggare känns det att det bara är tre veckor mellan Smålandsjul och min graduation, på tre veckor hinner en ju inte ens börja sakna. 

✧ Jag åker på århundrandets urinvägsinfektion och behöver äta stark antibiotika i sju dagar. 

✧ Jag yogar varje morgon med värmeljus som enda ljuskälla. Det gör mig så mjuk och följsam i kroppen att sträcka och stretcha så tidigt på morgonen, och jag blir så lugn av att andas längst ner i magen. 

✧ Jag promenerar överallt, genom hela Leeds. Börjar lära mig hur staden hänger ihop, hur långt det är mellan olika stadsdelar, vilka genvägar som är snabbast, vilka trafikljus en kan snedda över, och var alla små tescon ligger. Och även om jag cravear stabilitet så älskar jag känslan av att bo in sig i en ny stad. 

✧ Jag tänker på hur trasig jag var för tio månader sedan, när jag fick mitt hjärta sönderkrasat under ett telefonsamtal, och på hur stark jag känner mig nu. Tänker på att jag aldrig trodde att jag skulle orka resa mig ur kraset och fortsätta med livet. Men här är jag nu, en hel person med fast mark under fötterna igen. 

Att prioritera sitt välmående (& hemlängtan) framför jobb

ladda ned (2).jpeg
ladda ned (1).jpeg
img_6608_50d012cf9606ee0ba24ad67d.gif
hemma_50c3350ee087c36ed883fd36.jpg
img_5128min_50c5fe1fddf2b30f6f00045e.jpg
ladda ned (4).jpeg
ladda ned (5).jpeg
ladda nedmin.jpg

I söndags gjorde jag något som avviker från hela min karaktär. Jag bokade biljetter hem till Småland över jul även om jag fortfarande inte vet om jag kommer bli tillfrågad att jobba.

Jag är just nu timanställd och blir inringd när jag behövs. Hittills har jag jobbat 3-5 dagar i veckan, så det finns massor av jobb och troligtvis kommer det finnas ännu mer över jul. Något i mig säger att jag borde prioritera jobbet över allt annat. Precis som jag gjort med plugget de senaste fem åren. Det går före mat, sömn, vila, hemlängtan, ja, livet. Alltid först. Något i mig säger att jag borde finnas tillgänglig ALLTID för att göra ett bra jobb, mvh plikttrogen in i benmärgen. Men så är det ju inte. De senaste årens hetsplugg har lärt mig att jag jobbar tusen gånger bättre om jag mår bra, och för att må bra så måste jag vara en person utanför jobbet också. Men även om jag vet allt det här så är det svårt att känna det, och extra svårt blir det när jobb innebär essentiella livsgrejer som pengar till mat och hyra.

Men efter att ha vänt och vridit på varenda pund, velat fram och tillbaka i flera månader, och slutligen blivit tillrättavisad, samt påhejad av fina, vettiga, viktiga personer bokade jag biljetterna. På söndagsmorgonen, när en av dessa personer var mitt uppe i en rant om hur jag borde åka hem för att pengar inte är allt, då gjorde jag bara det utan att tänka och avbröt honom med ett förvånat “I booked them. I actually booked them. I’m going home.

Om en månad befinner jag mig Småland. Där ska jag fuldansa i köket med min syster, mysa in hela ansiktet i en mjuk Bruno-päls, promenera långsamt genom skogen med mina föräldrar medan pappa berättar om varenda träd vi går förbi (inte träslag alltså, utan individuella träd som om de vore personer, precis så som det ska vara), titta på hur vintergatan tindrar över åkrarna i den klara vinternatten, bli väckt av en mjukt spinnande katt (eller ett högljutt jamande om Dolly är i farten), lukta häst, peta till korna en extra morot, äta julgodis tills hela mitt innanmäte består av seg kola, och bara drälla runt i mjuka kläder. 

Det kommer bli första julen på fem år som jag inte behöver plugga. Tänk att kunna njuta av julmys utan att ha dåligt samvete över uteblivet plugg. Fy fasen vad fint. 

Sedan sist: farmors ullbasker, VM-kvalet och att bo med Fatou

Hej kompisar! Ska vi titta på vad som hänt i livet de senaste veckorna? Ja, det gör vi!

328DE5E6-D507-43CA-B4FF-F0D454E33445min.jpg
92539ABD-689F-4475-BB2C-3674997C2A53min.jpg

 ➢ jag tittade på VM-kvalet och insåg att till och med fotboll kan bli kul om det kombineras med en varm säng och en gullig person som kan rabbla svenska fotbollsspelare i sömnen. Med tillhörande hångelpauser, såklart, det är ju det viktigaste. 

 ➢ Fatou och jag har kommit in i en så gullig hemma-rytm. Hon jobbar längre dagar än vad jag gör och har typ 1h bussresa till jobbet, så jag brukar ha middagen färdig när hon kommer hem. Och på morgonen stiger jag upp och kokar kaffe och ägg till oss så att vi kan äta frukost tillsammans innan hon åker. Det är så mysigt att få rå om någon på det sättet, visst? Tidigare i veckan refererade Fatou till oss som “in our family”, det tyckte jag var gulligt. Men kanske inte så konstigt, vi är ju ändå inne på vårt femte år som flatmates. 

4E67F1DD-7A00-4070-BAED-E5E14D7260FB.jpg

 ➢ jag har börjat jobba på Leeds Women’s Aid. Är inne på min tredje vecka nu och trivs bra. Det är mycket att lära sig och ibland ganska tungt rent emotionellt sett, men det känns väldigt fint och meningsfullt att få hjälpa. Jag ser fram emot att få rutiner och att komma in i jobbet ordentligt.

➢ hjärnan har börjat kännas som sig själv igen!! Äkta halleluja-moment på det. Igår lyckades jag till och med läsa lite akademisk text utan att den kollapsade. Visst, det går fortfarande långsammare än vad jag är van vid, men det är okej. Det får ta den tid det tar. 

7A34B5CA-9FC6-423A-98B1-D9E9A10B790Dmin.jpg
2795B360-3F7A-47A4-8F94-CBE752496C2Cmin.jpg

 ➢ jag har bokat in mig på min graduation. Den 20 Januari ska jag fira att jag överlevde och klarade det. Den här gången får jag ha hatt!! Väldigt pepp! Och ännu mer pepp på att få visa York för min familj, har redan bestämt vad vi ska äta och se. 

 ➢ Fatou och jag har börjat kolla på lägenheter. Den som vi bor i nu är i ett sjukt dåligt skick med en hyresvärd som bryter mot minst tjugo lagar, så nu börjar jakten på ett nytt hem. På onsdag ska vi på två viewings, håll tummarna för att de är något att ha! 

107E7C6B-15AB-4271-AAED-B210770FFB91.jpg
A9380AD9-88AB-4208-A0AC-B30289E67770.JPG

 ➢ det har blivit kallt och farmors ullbasker har fått se dagens ljus (eller vintermörkret) igen. Synd bara att min vinterkappa ligger nerpackad i en låda i Småland. Kanske investerar jag i en ny ullkappa när jag får nästa lön.

 ➢ jag har tänkt mycket på livet och vem jag är i det. Det finns så många liv att leva, hur kommer det sig att jag lever just det här? Ja, ni hör ju, det är som upplagt för att kastas rakt in i en existensiell kris. Men det känns nyttigt och viktigt att reflektera över ändå. Säkert en klassisk grej att tänka på när en precis betat av en milstolpe i livet och ramlat ut på andra sidan. 

IMG_5940min.jpg

 ➢ julmarknaden här i Leeds har öppnat och hela staden tindrar av jul — det är lika delar mysigt som mindfuck, för i mitt huvud är det fortfarande September. Fatou och jag var där igår och åt pretzel och brända mandlar med kanel. Mmm.

 ➢ de två senaste lördagarna har jag hakat på Fatou och sprungit med Parkrun i parken bredvid vår lägenhet. Har inte sprungit sedan November 2016 så jag förutspådde att jag skulle dö efter bara en 1km, men bestämde mig att bara göra mitt bästa och ha roligt. Och det är så himla kul!? Folk i alla åldrar (alltså, alla! yngsta är typ 7 och äldsta typ 87) och folk som hejar på oss när vi springer! Så fint. Och kroppen klarade mycket mer än vad jag trodde! Är säkert pga att jag matat den med extra mycket nachos, sömn och kärlek på sistone. 

629D739B-AAE8-452B-B18B-505C31BD76E7min.jpg

Nä, nu ska jag snöra på mig mina springskor och bege mig till Hyde Park för att vara med i min tredje Parkrun. Luften är vinterkrispig och marken är torr, perfekt väder för att springa alltså. På köksbordet ligger ett gäng surdegsfrallor på jäsning och väntar på att bli frukost, det känns så himla mycket lördag med nybakt bröd, eller hur? I eftermiddag ska jag vara IKEA-kompis till en IKEA-motståndare, tänker visa alla IKEA-tricks och köpa massa julmat, och sedan blir det sushi för att fira min distinction. Vad hittar ni på idag? Vad händer i ert liv? Hade varit så fint att få höra. 

Tjugotusen ord om femininitet och feminism

IMG_7494.JPG
ladda ned.jpeg

Hej hörni! Idag fick jag Ä-N-T-L-I-G-E-N betyget för min dissertation och eftersom det också är dagen innan mensen började jag såklart fulgråta när jag såg 76% stirra tillbaka på skärmen. 76% som ger mig ett himla A och en himla Distinction i min master. Jag fucking klarade det, tror knappt att det är sant. Ni var många som ville läsa, och nu när jag inte längre behöver tänka på knäppa regler kring plagiat och sånt så kan jag dela den med er! Lite läskigt och pirrigt, men jag har lovat mig själv att vara lite mindre protective om det jag skriver.

här kan ni läsa

Nu ska jag fira med tårta! Puss!

Livsuppdatering: Viloläge och Sverigelängt

FullSizeRender 3min.jpg
IMG_5644min.jpg
IMG_5595min.jpg
IMG_5535min.jpg

Det är den sista fredagen i Oktober, klockan är 22.18 och jag ligger under duntäcket med sockar på. Elementet i mitt rum är sönder och hyresvärden ignorerar mina sms (classic UK) så jag lär få sova med sockar ett bra tag till. Jag dricker en kopp té och lyssnar på jazz, såklart, för så fort löven skiftar färg är hesa saxofoner och vassa trumpeter allt jag vill höra. 

De senaste veckorna har jag funderat mycket på den här bloggen, på hur jag vill fortsätta framåt och på vilken plats jag vill att den ska ha i mitt liv framöver. Jag vill blogga. Så himla mycket. Lusten finns där och jag känner ett sug efter att liksom existera genom text och bild igen, men när jag sätter mig ner för att skriva inlägg är det tomt. Till och med något så litet som att svara på kommentarer och mail känns för långt bort. Först trodde jag att det berodde på att jag inte längre har vanan inne att dokumentera allt jag gör, att jag tappade bort det i plugghetsen och behöver öva upp det igen, men nu har jag förstått att det snarare handlar om att hela jag är i viloläge. Fatou sa häromdagen att det känns som att vi båda ömsar skinn, från att ha varit helt sönderjobbade är vi nu i processen att liksom bli pånyttfödda efter det här jäkla året, och jag tror hon har rätt. När jag tänker tillbaka på månaderna då hjärtklappning och stressmardrömmar var mitt standardläge, då 5 timmar sömn var en rentav bra nattsömn, på hur jag ofta tvingade mig själv att sätta mig framför skärmen och producera text även fast hela mitt väsen skrek nej, då är det inte så konstigt att hjärnan känns lika pigg som en hög med stuvade makaroner just nu. Så jag försöker ta det med lugn och hoppas att bloggförmågan ska komma tillbaka när hjärnan återfår sin substans.

Men utöver en mosig hjärna mår jag väldigt bra. Jag sover minst 9 timmar varje natt, spenderar hela dagar med att varva internet, läser böcker, bakar bröd flera gånger i veckan (nu senast surdegsknäcke, oh my lordy lord vad gott det var) och går på långa promenader i höstrusket. Insidan känns mjuk och len. Och förra veckan, när han som jag tycker om sa “it feels like you’re at a really good place right now” kunde jag hålla med utan att behöva bända på sanningen. Det känns väldigt fint. Det enda som skaver är att jag har ett sånt himla Sverigelängt just nu. Jag vill hänga med min familj, äta Svensk mat och mysa runt i skogen (tänk er bara hur fin den är nu, med krispiga mornar och regnvåt mossa, och hur gott den luktar!!). Men tills dess att jag kan åka hem lindrar jag det mest akuta Sverigelängtet med IKEA-besök. Fatou och jag var där i måndags och jag fyllde en hel kasse med mat (lussekatter, hjortronsylt, kaffe och massa lakrits t.ex.) som fick följa med mig hem. Känns så väldigt tryggt på något vis att ha en liten bit av Sverige i köksskåpen. 

Anyhow, jag hoppas att ni mår bra ni också, och tack tack tack för att ni fortsätter kika in här, kommentera och maila trots att jag är väldigt frånvarande just nu. Det gör mig så glad. ♡ Puss!